Ann-Sofie räddade renkalven Majas liv – tre gånger!
Med famnen full av mossa sträcker tvååriga Alice fram sina små armar mot renen Maja, som genast börjar mumsa på godiset som ”lillasyster” bjuder på.
I den snöklädda renhagen finns också Majas egen kalv och en moderlös kalv, men de är inte alls lika tama som Maja. Inte än – men det lär det bli ändring på. Än så länge har trion bara varit i hagen hos familjen Patomella i ett par veckor och renägaren Ann-Sofies, 34, specialitet är att tämja renar. Hon tillbringar flera timmar varje dag ute i renhagen, som finns bakom husknuten, hemma i byn Hednoret, utanför Boden.
– Jag kan sitta hur länge som helst och bara titta på renarna, och prata med dem. Ibland går jag hit själv, men ofta följer barnen också med mig. Jag går med renarna i lina och till slut vinner jag deras tillit, säger Ann-Sofie och berättar om de vita renarna Valle och Kalle som i många år flyttade hem till Ann-Sofie över vintrarna, tills de blev gamla och dog.
– Renar är ju både tamdjur och vilda djur. På vintrarna flyttas de ofta ner hit till kustområdet för att maten i skogen är svåråtkomlig. Mina renar flyttar hem till mig och på våren körs de norrut igen. Då kan de tyvärr falla offer för rovdjur, eller bli påkörda av bilar.
Flera av mina renar bär på gps-sändare så att jag kan följa dem, via en app i mobilen
– Flera av mina renar bär på gps-sändare så att jag kan följa dem, via en app i mobilen, och se var de är under sommarbetet i fjällvärlden. Farfar hjälper också till att hålla koll på sändarna. Han håller mig underrättad om hur renarna rör sig, han ringer till mig och berättar var de är, säger Ann-Sofie och påpekar att en del tycker att det är trams med gps-sändare, men å andra sidan har moderna hjälpmedel underlättat arbetet för renägarna. De behöver inte vara på plats i skogen med flocken hela tiden, som förr i världen. Det är ändå väldigt mycket jobb med renskötsel.
Tog över efter farfar
Intresset för renar fick Ann-Sofie just av farfar Yngve, 82, och för några år sedan fick hon ta över hans renmärke, sedan samebyns medlemmar godkänt henne som ny medlem. Ny var hon förstås inte för vännerna i samebyn.
Ann-Sofie har ända sedan hon var liten flicka varit med på allt ifrån renräkningar till kalvmärkning och slakt. Eftersom hon själv inte alltid kan vara med i arbetet med renskötseln, hjälper de heltidsarbetande renskötarna henne med en del av skötseln. Ann-Sofie säger att hon skiljer sig från de andra renägarna genom att vara mer intresserad av att tämja renar än att slakta dem.
– ALLA känner igen mina renar för att de är helt orädda och springer inte till skogs om det kommer en skoter eller en hund. Jag gillar att tämja renar men jag är också med vid slakten. I början var det jobbigt att välja vilka som skulle gå till slakt, men jag gillar ju renkött och förlikar mig med att de ska slaktas genom att tänka att renarna har fått leva ett bra liv, förklarar Ann-Sofie.
För Ann-Sofie, som till vardags jobbar som frisör i den egna salongen Stil & Form, har renarna under hela livet varit ett naturligt inslag i vardagen. Tidigt hängde hon med farfar i renskogen och redan som sexåring tämjde hon sin första ren. I ett skåp i vardagsrummet finns hennes egen kalvmärkningskniv, som bär det renmärke som numera är hennes eget signum. Med kniven märker hon själv de flesta kalvar som föds i hennes hjord.
– Men jag funderar på om det inte skulle funka lika bra med en frisörsax. En sådan är jag ju mycket bättre på att hantera, säger Ann-Sofie och berättar att samerna bara skrattar åt hennes idéer.
Dubbelt räddad
Ann-Sofie har alltid varit väldigt intresserad av djur och trivs i skogen och naturen. När det är kalvmärkning tillbringar renägarna två-tre dygn vid rengärdet och trots att det bara blir korta stunders slummer vid eldstaden så säger hon att hon alltid är pigg när hon är där. Och trots att det är mycket jobb med att ha renarna hemma sköter hon dem med glädje.
Samerna kallade på mig, de visste att jag aldrig skulle låta renkalven dö
– Under min uppväxt tog vi alltid hem renar på vinterbete, till mitt föräldrahem, och det har jag fortsatt med när jag själv köpte hus, tillsammans med min man Erik, 41, säger Ann-Sofie.
Den fyraåriga vajan Maja hör till de renar som ligger Ann-Sofie extra varmt om hjärtat. Ann-Sofie har räddat hennes liv två gånger! Första gången var den lilla kalven bara fyra veckor ung.
– Majas mamma var skadad, vajan hade troligen blivit riven av ett rovdjur och man tvingades avliva henne. Om ingen skulle ta sig an den lilla kalven fanns ingen annan lösning än att avliva den också, den var för liten för att klara sig själv och skulle bara gått runt och ropat efter sin mamma. Därför kallade samerna på mig, de visste att jag aldrig skulle låta renkalven dö.
Valde att rädda kalven
För Ann-Sofie var valet självklart. Kalven skulle räddas! Ann-Sofie tog ”mammaledigt” från jobbet och ställde in sig på en sommar hemma i Hednoret.
– Jag var höggravid med Harry, som nu är fyra år, men att ta hand om Maja var som att få en liten bebis i förskott. Hon skulle ha mat väldigt ofta, normalt diar kalvarna en deciliter åt gången från sin mamma. Nu fick Maja lammnäring istället och hon tydde sig till mig på en gång. Hon började ropa efter mig precis som kalvar gör när de ser sin mamma.
Ann-Sofie berättar hur lilla Maja blev en helt orädd kalv, som nyfiket närmade sig besökare till familjen. Hon vande sig fort vid allt ifrån andra djur till människor och tågets ljud då järnvägsrälsen passerar ganska nära familjen Patomellas hem. Renkalven gick på promenader i koppel, åkte bil med Ann-Sofie, följde med till badstranden och till och med in i husets kök!
Ann-Sofie konstaterar att baksidan med att en ren blir så tam är att det finns många faror ute i världen för den. Ljud och företeelser som andra renar snabbt reagerar på med rädsla blir en tam ren bara nyfiken på. Normalt hänger kalvarna med sin mamma fram till våren när det är dags för ny kalvning. Då stöter mamman ifrån sig fjolårskalven som får klara sig själv. På samma sätt blev det för kalven Maja som förbereddes inför frisläppandet i skogen genom att få vara mer med de andra renarna i hägnet.
– Jag trappade ner våra koppelpromenader och bilfärder. Hon fick tillbringa mer tid i rengärdet för att hon skulle ty sig till renflocken och när vi körde upp renarna till skogarna utanför Gällivare följde hon sin hjord ut i friheten. En gång vände hon sig om och tittade på mig, säger Ann-Sofie, som var glad att se hur fint Maja anpassade sig till ett liv i världen utanför familjens hage.
Uppdraget att rädda kalvens liv hade lyckats och nu skulle Ann-Sofie fokusera på sitt uppdrag att bli mamma till ett människobarn! Harry föddes bara ett par månader senare.
– Den hösten hade jag med mig Harry till renskiljningen. Han fick hänga med i en bärsele på min mage. Hagen kokade av tusentals renar, men när jag ropade på Maja gick hon bestämt rakt igenom hjorden och kom fram till mig och buffade mot mig med sina horn – så som hon alltid brukade göra, ler Ann-Sofie.
Men det var också den sista gången Ann-Sofie såg Maja på tre och ett halvt år! Hur mycket alla renskötare än försökte spana efter Maja åt henne, var och förblev hon försvunnen. När resten av hjorden samlades in för kalvmärkning och renskiljning så saknades Maja, år efter år, och till slut tappade Ann-Sofie nästan hoppet om att finna Maja vid liv igen.
Glädjebesked när renen hittades
Men så kom glädjebeskedet, på kvällen före julaftonen 2017!
De hade hittat Maja, och hon var dräktig
– En renskötare från samebyn ringde mig och sa att han hade en julklapp till mig. De hade hittat Maja, och hon var dräktig! Det var mörkt och massor av snö, men Erik åkte de 22 milen upp till Gällivare för att hämta hem Maja redan den kvällen och det var verkligen den bästa julklapp jag någonsin fått!
Ann-Sofie berättar att Maja var mager och utmärglad. Vintern var snörik och renarna hade svårt att komma åt maten. Ännu en gång skulle Ann-Sofie få rädda sin favoritren.
– Maja tydde sig genast till mig och nu fick jag sköta om henne och se till så att hon fick äta sig stark inför sin kalvning den kommande våren, säger Ann-Sofie med en gest mot kalven som nu rör sig ystert i hagen hemma på gården i Hednoret.
Hon konstaterar att det var något alldeles speciellt att få möta den lilla kalven, som barnen har döpt till både Sussi och Mimmi.
– Mitt ”barnbarn”, säger Ann-Sofie och skrattar när hon berättar att hon lärt barnen att Maja är deras storasyster och kalven hennes barnbarn.