Ann-Sofie hade bipolära föräldrar: Nu vågar jag sätta gränser och ta emot kärlek

Sjukdomarna slog till i Ann-Sofie Fryxells liv redan när hon föddes. Hennes mamma fick en amningspsykos och Ann-Sofie tillbringade därför sina första sex månader med pappa och farmor.

När Ann-Sofie var fem år skildes föräldrarna och Ann-Sofie växte upp med mamman – och med en stark längtan efter pappan.

– Jag saknade honom och ville ha honom där.

Ann-Sofie beskriver dock en mycket kärleksfull uppväxt. Mamman gjorde allt för henne och den tre år yngre systern.

– Hon nästan älskade sönder oss och satte hela tiden sig själv sist. Hon har lärt mig mycket om medkänsla och det är jag tacksam för.

Samtidigt kämpade mamman med sin bipolära sjukdom som ibland skapade kaos i tillvaron.

Ann-Sofie blev den duktiga flickan som till varje pris försökte dölja problemen och skydda mamman. Ingen kände till hur det var i hemmet och Ann-Sofie var en mästerlig skådespelare under tonåren och gjorde allt för att charma omvärlden. Genom goda prestationer både i skolan och på basketplanen fick hon positiv uppmärksamhet. Det blev rutin att varva upp i stället för ner när saker var jobbiga, allt för att slippa tänka efter.

Au pair-tiden sög musten ur henne

Efter gymnasiet blev hon helt dränerad under en au pair-vistelse i USA. Hon grät varje dag och saknade sin mamma. Familjen hon jobbade i hade sina problem och Ann-Sofie gjorde allt för att vara världens bästa nanny.

– Jag sa aldrig nej och var till slut ett vrak som bara vägde 50 kilo. Jag visste inte hur man satte sig själv först.

Ann-Sofie pratar mycket om uppåtspiraler och nedåtspiraler och hennes nedåtspiral fortsatte under några jobbiga vuxenår med dödsfall, sjukdomar och destruktiva förhållanden plus en pappa som hamnade i ett maniskt tillstånd och fick hämtas i Riga med hjälp av privatdetektiv och fast hand från döttrarna.

– Det var ju bra att de turades om att vara maniska i alla fall, säger Ann-Sofie i skämtsam ton och fortsätter:

– Jag brukar kalla avdelningen de satt på för familjepaviljongen.

Livet gick i 120

2010 började Ann-Sofies bräckliga livsbygge braka och skaka på riktigt.

– Jag var så trasig och så ledsen, säger Ann-Sofie, och rösten stockar sig.

– Men jag gjorde som jag brukade: skruvade upp tempot och befäste rollen som duktig flicka. Jag pluggade kulturgeografi på heltid, hade två deltidsjobb, spelade basket i division 2 och var dessutom baskettränare. Det gick i 120.

Minnesluckorna och balanssvårigheterna som följde av hennes stressade tillstånd gjorde henne rädd. Samtidigt kom katastroferna slag i slag och förvärrade nedåtspiralen. Styvsystern dog av brusten kroppspulsåder, Ann-Sofie voltade med bilen, pappan fick en hjärtinfarkt. Familjen blev bara mer och mer sårig och Ann-Sofie hade ingen manual att följa mer än den enda hon kände till: jobba hårdare, hjälpa andra.

– Någon sa till mig under den här perioden att det inte gick att nå mig.

En annan vän skickade ett papper till henne med tretton punkter som definierade barn till missbrukare och psykiskt sjuka.

– När jag såg punkterna tänkte jag ”herregud, det är ju jag”.

Hon hade då en vilopuls på 200 och bestämde sig för en livsomställning. Hon köpte ett hus i skogen och där gick hon ner i varv fysiskt men inte mentalt.

Reagerade som en elvaåring

Den stora vändningen i Ann-Sofies liv kom när hon mötte terapeuten Janet Danielsson.

– Hon är den första vuxna människa jag har kunnat lita på. Det är först de senaste åren som jag har vuxit upp. När jag träffade henne reagerade jag som en elvaåring. Men med hjälp av henne fick jag växa upp, lära mig sätta gränser och våga säga nej. Det var så kraftfullt.

Terapeuten hjälpte henne att skala av allt, allt som inte var autentiskt i hennes personlighet och alla kommandobeteenden hon lagt sig till med för att klara tillvaron. Hon fick läxor för att stärka självkänslan och för att lära sig sakta ner tempot.

– Vem är jag? Vad betyder det att säga nej? Jag var så rädd för vad som kunde hända och litade inte på mig själv. Jäklar vilken resa jag gjort, konstaterar hon.

Men det är inte alla som tyckt om hennes förändring. Att någon som aldrig satt gränser förut plötsligt börjar göra det provocerar. ”Det här trodde jag inte om dig” har några sagt med starkt ogillande i rösten. Ibland önskar Ann-Sofie att hon varit mer smidig, ibland har hon tagit i för mycket när hon blivit rädd. Men vinsterna överväger såklart.

– Jag trodde till exempel aldrig att jag kunde ha bästa vänner, har aldrig vågat släppa in på riktigt förut. Men nu har jag fyra som vet allt om mig!

Orden kommer i ett snabbt flöde, allt medan rökelse med bergamottdoft sprids i rummet. Ann-Sofie har en röd tröja på sig, för att få energi och kraft, säger hon. Färgpsykologi är en av de saker hon sysslar med vid sidan av coachandet och den utbildning till mental tränare hon går hos psykologen och mental tränings-veteranen Lars-Eric Uneståhl.

Sökte kaos och fara

Det har tagit några år att bli den hon är i dag. Men nu njuter hon av att vid 40 års ålder till och med ha fått uppleva en fungerande kärleksrelation. I tidigare förhållanden har hon ofta hamnat i medberoende och hennes sökande efter kärlek beskriver hon som ett slags missbruk, bland flera andra missbruk hon ägnat sig åt.

– Du vet, fina flickor missbrukar inte droger utan väljer mat, relationer och annat som inte syns. Och när det gäller relationer har jag varit expert på att hitta kaos för det känner jag igen mig i. Men att uppleva riktig kärlek, sund kärlek – det är så coolt!

Det är några år sedan hon fick kontakt med Rickard på Mötesplatsen.se. Han var inte alls som de andra män hon valt att leva med, det fanns inget farligt eller kaotiskt över honom utan han var trygg, tydlig och respektfull.

– Han var tvärtemot vad min programmering ville. Men jag föll som en fura.

Att plötsligt leva i ett funktionellt förhållande har varit utmanande för någon som är van vid kaos. Flyktimpulserna finns där fortfarande. Och eftersom hon är van vid turbulens trillar hon dit ibland och skapar egna draman och drar igång saker.

– Jag kämpar med det varje dag.

Alla kan bli överlevare

I dag är båda Ann-Sofies föräldrar friska, lever bra liv och stöttar sin dotter. Ann-Sofie själv, som tidigt bestämde sig för att välja bort barn på grund av sitt biologiska arv med två bipolära föräldrar – ”det genetiska lotteriet har varit generöst” – lever nu med makens två tonåringar och lär sig varje dag nya saker om normala beteenden från barn mitt i hormonsvängningar.

– Va, kan man göra så? Och säga så? Jaha.

Ann-Sofie har genom sitt liv blivit expert på att läsa av kroppsspråk och känslor, vilket är både en gåva och en förbannelse. Hon ser det som att hon har en slags hjärnskada, att hon är drillad i att hantera trauman och kriser. Denna förmåga kom till extra stor nytta under Västmanlandsbranden 2014 där hon gick in som självklar samordnare.

Under sin utbildning till mental tränare lär hon sig massor om hur hjärnan är funtad.

– Vi är programmerade att förutse fara och att fokusera på det negativa. Vi kämpar mot miljoner år av biologisk programmering och det gör oss också lättmanipulerade. Vi behöver alla bli mer medvetna om det. Det finns ju till exempel politiker som använder rädsla som ett påtryckningsmedel och utnyttjar den här biologiska programmeringen, menar Ann-Sofie.

Hon hoppas att hennes förmågor, erfarenheter och nya kunskaper ska kunna hjälpa andra och få dem att se möjligheter till förändring.

– Ja, det finns hemska situationer, orättvisor och otäckheter, men lär man sig leta efter det positiva blir den här världen bättre. Och kan jag överleva det jag gjort och leva i lugn med min man som är lugn, så kan alla! Om de bara vågar.

Det här är Ann-Sofie Fryxell

Ålder: 40 år.
Familj: Maken Rickard, två bonusbarn och ”massa andra barn med liknande bakgrund som min, som jag engagerar mig i och stöttar”.
Bor: Virsbo i Västmanland.
Yrke: Fotograf, coach, ordnar feelgood-kvällar med fokus på mental träning, har onlinekurser i personlig utveckling.

Av Amanda Pietersen
Foto: Pia Nordlander