Ann: Jag dejtade mitt livs kärlek – visade sig att han var förlovad
Och så tar vi det lite lugnt, sa kaptenen och sjönk ner i baksätet. Det var hans stående replik och berodde på att han inte gillade att åka fort, särskilt inte när en ung tjej körde.
Jag var bilkårist och inkallad till repövning. Det här var första manövernatten och vi var i hällregn på väg till ett bataljonshögkvarter.
Jag stannade utanför den mörklagda byggnaden och kaptenen försvann med en grymtning ut i mörkret.
– Det måste vara skönt att ha tak över huvudet.
Jag hoppade till innan jag upptäckte vaktposten som stod med vattnet drypande från hjälmen och antagligen var genomblöt.
Vi småpratade lite och han frågade om jag hade lust att ses någon kväll på fiket i byn.
– Kanske, sa jag. Möjligen i morgon kväll i så fall.
Vi hann inte längre för just då kom kaptenen ut igen.
Omedelbar känsla av gemenskap
Klockan var nästan halv nio när jag bromsade in utanför det lilla kaféet nästa kväll.
Jag hade inte kunnat komma loss tidigare och var lite orolig att min soldat hade tröttnat och gått därifrån. Det hade han inte. Han vinkade glatt i samma ögonblick jag steg in.
Han såg verkligen trevlig ut. Han hade blå ögon, kluven haka och charm. Kjell hette han.
Jag berättade om mig själv: Ann, 25 år, med intresse för bilar och därmed bilkårist.
När kaféet stängde gick vi hand i hand uppför den lilla bygatan och upp på bergsknallen där man såg milsvitt över skogen.
Ett slumpmässigt möte och sedan en omedelbar känsla av gemenskap fick mig nära nog att kvävas av lycka denna vackra kväll med hans arm runt mig. Det var då han sa det:
– Jag är förlovad, Ann.
Jag kunde ingenting säga, det var som att jag förlamats.
– Träffas vi imorgon? frågade han när vi sedan hade satt oss i bilen.
– Tjänar det något till?
– Jag vet inte, men jag vill träffa dig igen.
Nästa kväll satt vi där igen på kaféet, tog vår promenad upp på berget och var kvar så länge att jag måste köra Kjell till förläggningen för att han skulle hinna. Och nästa kväll … och nästa …
Repövningen var slut och den sista kvällen uppe på berget sa vi inte mycket, bara njöt av varandras närhet. Kanske för sista gången.
Livslusten var borta
Hemma i vardagen var all livslust borta. Jag låg vaken om nätterna med ögon som tömts på tårar. Nu var han hemma hos sin fästmö. Vad gjorde de? Vad sa de till varandra?
Så en kväll kom Kjell och ringde på min dörr. Vi blev stående i min hall med armarna om varandra utan att förmå något annat än tokiga, kärlekshungriga ord.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]
När vi hade lugnat oss lite berättade han om sin förlovning som varit i upplösning redan när han åkte på repövningen. Nu hade han och fästmön bestämt sig för att gå åt var sitt håll utan bråk. Jag tryckte läpparna mot hans öra.
– Min soldat, viskade jag.
– Mmm, mumlade Kjell. Fast inte någonstans i Sverige. Jag är här hos dig.
Det här hände på 1960-talet och Kjell är fortfarande min egen soldat.