Ann: Dagen före julafton fick jag reda på olyckan
Det var oväder på vägarna och när telefonen ringde trodde jag att det var Emma som ville meddela att de snart var framme.
Vår dotter Emma bodde i Umeå och läste på universitetet. Där träffade hon Niklas och de skulle fira jul ihop hos oss för första gången. Emma ringde från vägen. Det var runt sju på kvällen och väldigt mörkt.
– Det kommer nog att ta längre tid än vi tänkt oss, sa hon. Det har börjat snöa igen och sikten är väldigt dålig.
– Det viktigaste är att ni kör försiktigt, sa jag. Stressa inte, är ni snälla.
Vi blev oroliga när vi inte fick tag på dem
Ett par timmar senare ringde hon igen. Hon suckade över vädret och berättade att det inte hade blivit bättre. På vissa ställen hade trafiken varit stillastående på grund av olyckor. De hoppades att de skulle vara framme hos oss runt midnatt.
Eftersom det var kvällen före julafton hade jag fullt upp och timmarna gick ganska snabbt. Vid midnatt började min man och jag kasta blickar ut genom fönstret och väntade på att få se billyktorna lysa på uppfarten. Vi tänkte duka fram mackor och te. Men klockan gick och de kom inte hem.
Halv ett försökte vi nå dem på Emmas mobil men det fanns ingen mottagning. Vi provade Niklas mobil i stället och där gick signaler fram – men ingen svarade.
Det gjorde oss givetvis mer oroliga men vi försökte intala oss alla möjliga förklaringar. Han kanske hade ringsignalen avstängd. Eller så hade de kanske radion på och hörde inte telefonen.
Jag glömmer aldrig samtalet vi fick från sjukhuset
Minuterna sniglade sig fram. Jag har alltid trott att jag skulle känna på mig om något otäckt hände barnen men det kan jag inte påstå att jag gjorde. Strax efter ett ringde telefonen. Jag trodde att det var Emma som ringde men det var sjukhuset. Det hade skett en olycka.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Vi bodde bara några mil därifrån och kastade oss genast i bilen. När vi kom fram till sjukhuset befann sig Niklas på röntgen. Emma hade just blivit undersökt av en läkare och kunde berätta för oss vad som hänt.
Plötsligt hade det dykt upp något på vägen framför dem. En katt, räv eller något annat djur. Det var Niklas som satt bakom ratten och han reagerade instinktivt.
– Han väjde och sedan gick allt så fort. Plötsligt kanade vi över vägen och for ner på andra sidan, berättade Emma.
De hade farit över motsatta filen och ner i vägrenen. Där hade bilen voltat nerför en brant och hamnat på en åker. Ramen på förarsidan hade blivit inklämd.
Ett mirakel att de klarade sig relativt lindrigt
Niklas var rejält blåslagen och hade fått axeln ur led, men Emma hade klarat sig utan svårare skador. De hade haft en otrolig tur – eller kanske rejäl änglavakt.
Ett par timmar efter att vi kommit till sjukhuset blev de utskrivna och vi kunde åka hem. Det är svårt att klä i ord vilken lättnad det var att få krypa till sängs den natten och veta att Emma och Niklas sov välbehållna i rummet intill.
När vi vaknade var det julafton och även om julen alltid är speciell är det nog inte svårt att förstå att den kändes alldeles extra för oss den gången. Det är ett rent under att de klarade sig så bra som de gjorde – ett riktigt julmirakel.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]