Ann-Christine Ruuth: ”Rolf Lassgård var perfekt som transkvinna”

När Ann-Christine Ruuth var runt 12 år gammal stod hon inte ut längre. Hon bara måste berätta för någon om sina tankar kring att hon ville se ut som en tjej. Den enda hon vågade berätta för var sin mamma.

– Det var ett kort samtal, och som jag minns det ville hon att vi inte skulle göra någon stor affär av det. Vi pratade aldrig mer om den här saken innan mamma gick bort 2006. Hon fick aldrig se mig som mig själv. Men jag tror nog att hon är i sin himmel någonstans och ser mig nu.

Ann-Christine sitter i randig sommarklänning hemma på altanen i södra Skåne. Hustrun Lina har bakat kokostoppar, och den kärvänliga jaktlabradoren Elsa viftar glatt på svansen med en pinne i munnen. Trädgården är lummig och i bakgrunden skymtar en mindre byggnad högt ovan marken.

– Trädkojan har jag nyligen byggt till mina fem barnbarn. De har sagt att de ska sova ensamma där i sommar, men vi får väl se om de vågar, säger Ann-Christine och ler lite lurigt.

Det skulle dröja ett halvt liv innan hon vågade berätta för sina nära och kära att hon var transsexuell. 2014 skrev hennes dotter Ester Roxberg boken Min pappa Ann-Christine om sin egen resa, och förra året hade filmen Min pappa Marianne premiär med Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt i huvudrollerna. Filmen är löst baserad på boken, och den uppmärksamme tittaren kan även se Ann-Christine skymta förbi i en av scenerna.

Inför inspelningen hörde Rolf Lassgård av sig till Ann-Christine som bjöd hem honom på lunch.

– Han undrade bland annat hur en transperson är. ”Det kan du glömma, för det finns inget facit”, svarade jag. Rolf tyckte det var en befrielse att kunna forma rollen helt själv. Och det är ju så – jag är ju inte en annan människa bara för att jag är Ann-Christine. Möjligen lite gladare, säger hon och skrattar.

De pratade i timmar och träffades flera gånger inför inspelningen.

– Jag är väldigt glad att det är just Rolf som spelar Marianne. Han är den här stora, kraftiga mannen som inte alls har de typiskt kvinnliga attributen. Det blev suveränt bra.

Ville att Gud skulle ”bota” henne

Året var 1952 när Ann-Christine kom till världen i en pojkes kropp. Hon växte upp i småländska Rottne utanför Växjö, som nummer två i en barnaskara om fyra. Föräldrarna var folkskollärare och familjen gick i kyrkan nästan varje söndag.

Ann-Christine beskriver sin uppväxt som väldigt fin. Men att hon hette Åke och att hon av omgivningen behandlades som en pojke krockade med hennes inre. Till en början visste hon inte heller själv vad det betydde att hon ville se ut som en flicka. Handlade det bara om att få klä sig i tjejkläder?

– Jag var avundsjuk på andra tjejer, men skämdes något förskräckligt över mina känslor. Under puberteten blev det mer påtagligt, när kroppen inte stämde överens med hur jag ville se ut. Men vad kunde jag göra åt det? Att det skulle gå att förändra var något jag aldrig hade kunnat drömma om, säger hon.

Trillingmamman Johanna märkte tidigt att det var något särskilt med ett av barnen. Hennes ena son var född i fel kropp.

relationerJohanna: Min dotter ska alltid få vara sig själv

Den inre konflikten ledde till oro och ibland nedstämdhet. På gymnasiet gick hon med i en kristen gymnasistförening, och skammen var en ständig följeslagare.

– Jag tänkte att jag inte kunde vara en riktig kristen, sådan som jag var. När jag berättade för en person inom kyrkan blev jag hänvisad till en läkare som skrev ut lugnande tabletter. Det var ingen som visste något om detta, och jag fick höra att jag fick leva med det bäst jag kunde.

Se också: 10 HBTQ-begrepp att hålla koll på

Efter reklamen: 10 HBTQ-begrepp att hålla koll på

I 20-årsåldern träffade hon sin blivande fru. Även om hon saknade exakta ord för vad hon kände, så förklarade Ann-Christine att hon ville se ut som en kvinna. För att bearbeta vad denne man med helskägg just berättat gick kärestan och pratade med en präst.

– Han lär ha sagt: ”Han måste älska dig mycket eftersom han berättar detta för dig.” Och så bestämde hon sig för att gifta med mig ändå.

Det Ann-Christine bar inom sig var ingenting paret pratade särskilt mycket om. De fick tre barn, Ann-Christine utbildade sig till präst och fortsatte hålla allt inom sig. Inom kyrkan var det underförstått att sådant här var inget man pratade om.

Vid ett tillfälle pratade hon med en annan präst och hoppades att Gud skulle ”bota” henne om hon bekände sina synder, vilket både hon och prästen ansåg att det var. Men det mirakel hon hoppades på inträffade aldrig.

– Däremot har jag alltid haft en känsla av att Gud har burit mig genom hela livet och aldrig dömt, förklarar hon.

Åkte till Stockholm och köpte kvinnokläder

Åren gick, barnen blev stora och när hon närmade sig 50 kom Ann-Christine till en punkt där hon kände att det fick vara nog. Hon insåg hon att hon själv hade ett ansvar för sitt liv, och efter en del sökande på nätet hittade hon en bra kurator i Malmö, på lagom avstånd från hemmet i Växjö.

– Jag förklarade att tanken på att gå ut i offentligheten klädd som kvinna skulle få mig att känna mig som någon tokigt utstyrd karl utklädd i alldeles för kort kjol och för mycket smink. Det kändes för mig helt omöjligt. Kuratorn frågade: ”Hur vet du att det skulle kännas så?” säger Ann-Christine och ler.

Nej, för även om Ann-Christine alltid varit modeintresserad visste hon inte mycket om damkläder. Hon visste inte ens vilken storlek hon hade.

– Så vad gör man då? Jo, jag ringde en ”personal shopper” på Åhléns City i Stockholm. Det blev alldeles tyst i luren, de hade aldrig varit med om något liknande. Men jag åkte dit, de tog mina mått och samlade ihop en stång full med kläder, säger Ann-Christine, som efter besöket i Stockholm kom hem med en helt ny garderob.

Första gången hon gick ut på stan som Ann-Christine var den andra augusti 2010.

– Jag hade bytt om till kvinnokläder hos en god vän som skulle skjutsa mig till min kurator. Han tyckte att när jag nu gjort mig så mycket besvär kunde jag väl gå ut på stan också. Det var jag inte alls beredd på. Men så gick jag Södra Förstadsgatan ner, en väldigt tätbefolkad gata, och såg mig ängsligt om. Men det var ingen som brydde sig över huvud taget! Då kände mig faktiskt ganska stolt, berättar hon.

Nu när hon äntligen tagit de första stegen mot att bli sig själv började en lång process.

– För min egen del hade jag kunnat ställa mig på Stortorget i Växjö och säga ”här är jag!” All min rädsla och skam hade försvunnit.

Men varken Ann-Christins fru, barn, syskon, vänner eller kollegor visste ännu någonting. Successivt började hon berätta, och det tog dem alla olika lång tid att bearbeta den omvälvande nyheten. Efter en tid valde Ann-Christine och barnens mamma att gå skilda vägar. Och hennes dotter skrev en bok.

Kyrkan bemötte henne med tystnad

Ann-Christine tycker mycket om både boken och filmen. Särskilt en scen i filmen känner hon igen sig i, och som framkallade tårar under förhandsvisningen.

– Det är när Marianne sitter vid middagsbordet med sin familj och säger: ”Jag är rädd att förlora er allihop.” Det var precis min rädsla också, och jag var inställd på att de kanske inte skulle vilja kännas vid mig. Jag visste andra som hade blivit bemötta så.

Det är dock långt ifrån allt i filmen som speglar Ann-Christines egna upplevelser. Ett exempel är när Marianne berättar för sin prästkollega att hon är kvinna. I filmen reagerar han nämligen väldigt bra och stöttande.

– I det avseendet är filmen en solskenshistoria. När jag berättade för mina kollegor och biskopen fick jag nogsamt veta att jag skulle visa dem alla respekt, ingenting om att de skulle visa mig respekt. Som kyrkoherde och chef var det mitt ansvar att ta hand om medarbetare och församlingen. Det var ingen som tog kontakt och sa: ”Hur kan vi hjälpa dig så att du kan leva ditt liv på bästa sätt?”

Under en lång tid bemöttes Ann-Christine med tystnad. Det tog två år innan hon kunde komma till jobbet i kvinnokläder – en bisarr väntan på kollegornas bearbetningsprocesser.

– Vid den här tiden var detta något helt nytt för de flesta inom kyrkan. Att väcka uppseende som den respekterade kyrkoherde jag var ansågs alltför utmanande. Kyrkan är lite som en skyddad verkstad på det sättet. Alla vet var gränserna går, även de outtalade – som präst är detta ett sätt man inte ska bete sig på, säger hon och fortsätter:

– Vi lär oss att tänka på andra, vilket naturligtvis är bra, men min resa hade nog varit oändligt mycket lättare om jag inte varit präst. Ser man tillbaka på det var det helt åt pipsvängen, säger hon.

Samhällets okunskap om könsdysfori

För cirka sex år sedan gjorde Ann-Christine en könsbekräftande operation, något hon dock inte vill lägga så mycket fokus på.

– Det viktiga är inte operationen. Jag känner många transpersoner som valt att inte operera sig. Dels är det ett stort ingrepp, dels sitter könsidentiteten inte mellan benen – en vanlig föreställning i samhället.

Under våren har en debatt om transfrågan blossat upp, inte minst på grund av journalisten Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens där hon bland annat ifrågasätter vad som händer när människor själva kan bestämma vilket kön de tillhör, oavsett hur deras kroppar är skapta.

– Vi lever i ett tvåkönssamhälle som majoriteten vill kunna dela upp i en manlig och en kvinnlig del. När någon går över den gränsen och börjar betrakta sig som det motsatta könet blir folk nervösa, säger Ann-Christine.

Att leva i en kropp som inte stämmer överens med ens könsidentitet kallas för könsdysfori. Hon menar att problemet i hög grad handlar om okunskap, och en föreställning om att könsdysfori är något man väljer.

– Jag känner att vi blir ifrågasatta som människor, och det är påfrestande. Det har blivit en slags kvasidebatt, med kommentarer i sociala medier som ”i sådana fall är jag en katt, och jag kräver respekt!” De har ingen aning om vad det handlar om…

Ann-Christine Ruuth är ordförande för Transammans

Ekman talar bland annat om att det blir svårt att föra statistik över män och kvinnor när könet blir en upplevelse. Men enligt Ann-Christine måste det vara möjligt för människor att kunna separera det biologiska könet (vilket könsorgan man har) och genus (sociala och yttre faktorer som visar vilket kön man känner att man tillhör).

– Vissa tycker att, du kan väl ha en manlig kropp och leva med kvinnliga attribut – måste du kalla dig kvinna för det? Men jag kan inte kalla mig för man. Det går inte. Vad är det för slags ingenmansland man vill förvisa mig till? säger Ann-Christine.

– Att vara transperson är en ständig påminnelse om att man befinner sig i ett slags utanförskap. Det spelar ingen roll hur snygg du är – till och med den amerikanska skådespelerskan Laverne Cox från serien Orange Is The New Black lever med att ständigt bli påmind om att hon inte uppfyller de egenskaper som krävs för att tillhöra det ena eller andra könet.

Även om Ekmans inlägg i debatten ger Ann-Christine en känsla av att transpersoner inte hör hemma i samhället, tycker hon att det är bra att transfrågan lyfts.

– Förr var transpersoner osynliga, väldigt få vågade vara öppna. De fick rådet att säga upp sig, byta stad, byta identitet och inte berätta för någon. I dag ser det inte ut så, vi är fler och synligare. Det är bra att vi pratar om vad det innebär att var man eller kvinna.

Som förbundsordförande för Transammans, ett förbund för transpersoner och närstående, är Ann-Christine Ruuth högst involverad i dagens transfrågor. Förbundet anordnar utbildningar, träffar och aktiviteter för transpersoner i alla åldrar över hela landet, bland annat transkollon.

– Det är oerhört viktigt för dessa barn att få möta andra i samma situation. Att själv få gå på ett sådant kollo när jag var liten hade varit alldeles fantastiskt, säger Ann-Christine.

Ann-Christine Ruuth skriver på sin självbiografi

De senaste åren har hon försörjt sig på att föreläsa över hela landet om HBTQ med fokus på transpersoner. Efter 43 år som präst är hon van att tala inför människor, och älskar att få människor att skratta. Och som vikarie i en sydskånsk församling är kyrkan fortfarande en del av hennes liv. Under våren har hon dessutom suttit hemma vid sin mormors gamla sekretär och skrivit på en öppenhjärtig bok om sitt liv, som enligt planerna kommer ut på Norstedts förlag till våren.

Hustrun Lina har också arbetat hemma det senaste året på grund av pandemin. I fyra år har de varit ett par. De träffades på perrong 12 på Stockholms centralstation.

– Jag hade föreläst, var trött och tåget var försenat. Bredvid mig stod en kvinna som jag började prata med om lite av varje, dock inget direkt personligt och vi presenterade oss aldrig.

Efter 45 minuters försening gick de på det fullsatta tåget och hamnade en bit ifrån varandra. Ann-Christine gick av i Alvesta och kvinnan fortsatte till Lund.

– Dagen därpå hade jag fått ett mejl från ”den gråhåriga kvinnan på perrongen”. Jag förstod ju direkt vem det var. Hon hade hittat mig genom att googla på ”Växjö”, ”föreläsare och ”transperson”, för det hade hon förstått att jag var. Jag svarade, och så svarade hon, och så svarade jag…

Efter tre veckor hade de utbytt 120 mejl. Och två veckor senare träffades de igen.

– Vi förstod direkt att det var vi. Två månader senare hade vi bokat vigsel och följande sommar gifte vi oss tillsammans med släktingar och vänner. Det var nog sommarens varmaste dag, svetten rann om oss alla, men det var våldsamt roligt!

#Regnbågskärlek

Det kan vara din son, dotter eller granne. Vi talar om att alla har rätt att vara som de är och älska vem de vill. Homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner, intersexuella och asexuella.

Tillsammans blir det förkortningen HBTQIA. Människor som varje dag utsätts för våld, hat och diskriminering. För trots att många anser sig upplysta så är fördomarna fortfarande ett stort problem.

I en rad artiklar vill vi slå hål på dem. Och slå ett slag för världens största regnbågsevent i Malmö och Köpenhamn i augusti. Mer om kampanjen #Regnbågskärlek på allas.se.

Efter reklamen: TV: Transpersonen Kim födde barn – som pappa