Anki: "Vår dotter dog och skulden krossade min man"
Vår lilla dotter dog. Hon skulle skoja med sin pappa och hade smugit fram till bilen som min man skulle backa ut. Stefan såg ingen så han backade på vår flicka som dog med en gång. Hanna hade nyss fyllt fem år.
Förkrossad av skuldkänslor
Trots att Stefan inte kunnat undvika olyckan blev han förkrossad av skuldkänslor. Jag vet inte hur många gånger jag talade om för honom att jag inte anklagade honom. Eller hur många gånger jag sa att det inte var hans fel. Han kunde inte ha förutsett att Hanna skulle smyga bakom bilen, men tog ändå på sig skulden.
Det krävs ingen större inlevelse för att inse vidden av vår familjs sorg. Att mista ett barn är bland det värsta som kan hända. Om man dessutom tar på sig skulden blir bördan enorm.
Jag var tvungen att mitt i min egen förtvivlan trösta min man. Inte på minsta vis fick jag ge uttryck för min egen ilska över det orättvisa, över livet, över Gud, över vad som helst.
I stället var jag tvungen att vara stark. Både för min tonårsflickas och för Stefans skull. Vi kunde inte sörja tillsammans. Trots mina ihärdiga försök slöt sig Stefan inom sig själv. Vi fick svårt att prata med varandra.
Vi blev hänvisade till en psykolog, men det gick snett från början. Stefan kände sig anklagad och vägrade att gå dit mer.
Då kom nästa chock
Våra liv återgick sakta till vardagen. Men det var en vardag som såg annorlunda ut än före olyckan. Vi hade haft ett lyckligt äktenskap och alltid pratat om allt, nu undvek vi att samtala och gled ifrån varandra.
Visst märkte jag att Stefan drack mer, men jag tyckte inte att det var så konstigt. Han gick sjukskriven i perioder för olika sjukdomar. Han hade svårt att fördriva tiden.
Efter ett par år kom nästa chock: Stefan hade slarvat med lån, försäkringar och räkningar. Ingenting var betalt. Han hade gömt undan alla kravbrev. Vi hade stora skulder och kronofogden hotade med utmätning.
Jag hade inte haft en aning om det här. Stefan hade alltid skött ekonomin och jag tog för givet att han fortsatte med det.
Vi har kämpat hårt
Trots den vanmakt och ilska jag kände fick ingen anklaga Stefan. Han hade det svårt nog ändå. Han var knäckt av sorgen och skuldkänslorna.
Visst insåg han att den dåliga ekonomin var hans fel, men vi behövde inte lägga sten på börda.
Jag samlade våra föräldrar och vi kom fram till att skulderna skulle betalas så snabbt som möjligt och att alla skulle hjälpa till. Vi hade några verkligt magra år framför oss, men efter fyra år var vi skuldfria.
Det har varit svårt och mycket jobbigt. På höstarna plockade vi bär och sålde för att kunna köpa vinterkläder till familjen. Vi levde under existensminimum. Men konstigt nog har Stefan och jag hittat tillbaka till varandra. Vi har kämpat och vi är glada att vi klarade det.
Nu sätter vi mer värde på livet och jag har lärt mig att det inte finns någon garanti – allt kan ändras på ett ögonblick.
Anki