Anita var hemlös i 14 år – berättar om livet på gatan
För fyra månader sedan tog Anita Abrahamsen nyckeln, satte den i dörren och vred om. Dörren öppnade sig och Anita gick in – i sitt hem. Innan dess levde hon som hemlös i 14 år.
– Om jag inte står ut med att bo här så är jag inte klok, säger Anita, 33, med ett leende och ser sig omkring i trädgården som ligger nära en vacker park i Valby, Köpenhamn.
Trädgården är inte stor, men det finns plats för en bänk där hon kan sitta och njuta av solen medan hennes två hundar, Nanoq och Ivalu, leker på gräsmattan.
Bostaden är en så kallad övergångsbostad för socialt utsatta. Här bor de sida vid sida i egna bostäder med friare ramar där de kan få hjälp av en vaktmästare. Anita trivs bäst i trädgården. Inomhus har hon inte kommit i ordning än.
Lever på socialbidrag
Hon har fått ett litet bidrag för att flytta hit, men utöver det lever hon på socialbidrag och det räcker inte så långt. Därför saknas det fortfarande en hel del möbler och det är rörigt.
– Jag har levt utan struktur i 14 år och bara för att jag nu har en stadig bostad innebär det inte att jag har ordning på allt.
– I mitt huvud är det som om jag fortfarande är hemlös. Jag behöver vänja mig vid att leva under ordnade förhållanden.
Hon har lämnat gatan, men mentalt är det mycket som hänger kvar.
– Jag har till exempel byggt ett staket runt min trädgård för att känna mig säker på att ingen ska kunna överfalla mig bakifrån. Tiden som hemlös har gjort mig misstänksam. Jag tittar mig alltid över axeln.
Detta är en ny situation för henne som innebär att hon ska betala hyran och tömma postlådan. Men hon kan också gå på bio eller festival. Anita är van vid att dra omkring på sina ägodelar vilket begränsade hennes handlingsutrymme. Nu kan hon låta sakerna och hundarna vara hemma – och där är de säkra.
Utsatt som hemlös
Dygnsrytmen är också annorlunda än tidigare.
– Som hemlös är man uppe på natten, för det är då som man känner sig mest utsatt. Om man somnar i mörkret löper man större risk att bli rånad, överfallen eller att någon tänder eld på en.
– Vi som lever på gatan är tuffa mot varandra. Egentligen borde vi hålla ihop men så fungerar det inte. Man är så pressad att även den minsta konflikt snabbt kan växa sig stor. Man kan bara lita på sig själv och vara egoistisk. Det gör att man blir väldigt ensam.
Anita är tacksam över att hon hade sina hundar som sällskap när hon var hemlös. De kunde också skydda henne om det behövdes.
– De är som en familj för mig.
Anita ger Nanoq en kram och fortsätter:
– Det var Nanoq som gjorde att jag orkade fortsätta kämpa när jag hade det som värst.
Pappan blev mördad
Under många år levde Anita i misär.
– Jag förlorade min pappa när jag var 17 år. Han slogs ihjäl på annandagen. Det var hans bästa vän som ströp honom.
– Mina föräldrar var skilda, och min storasyster och jag bodde hos pappa. Vi levde ett bekvämt medelklassliv, men när han dog gick allt åt skogen. Vi kunde inte bo kvar ensamma i det 200 kvadratmeter stora huset.
– Min syster ville sälja det och vi ärvde en del pengar. Men ingen höll koll på oss, trots att vi var unga och hade drabbats av en stor sorg. Jag satt plötsligt ensam i en lägenhet och fick ekonomiskt stöd, men ingen hjälpte mig att bearbeta smärtan.
Ville bo med sin pappa
Anitas pappa betydde allt för henne. Sommaren före han dog lät hon tatuera in ett hjärta på sin ena arm. Efter hans död la hon till ”Pappa” i hjärtat.
– Min pappa gjorde allt för att få familjen att fungera, även om det var tufft för honom också. Han blev lämnad av min mamma när jag var 7 år. Hon hade träffat en annan. Men han kämpade vidare med att ge mig och min syster de bästa förutsättningarna.
– Jag valde själv att bo hos honom för att jag hade det mycket bättre där. Jag var ”pappas flicka” eller rättare sagt ”pappas pojke”. Han hade alltid önskat sig en son och när jag kom gjorde han bara en massa pojksaker med mig, vilket funkade bra eftersom jag var en pojkflicka. När min pappa till exempel skulle sätta upp en vägg så hjälpte jag till. Han lärde mig hur jag skulle klara mig själv, nästan som om han förstod att jag skulle behöva det längre fram.
Sin mamma hade hon däremot ingen nära relation till.
– Tvärtom. Vi knöt aldrig an till varandra och efter skilsmässan var det flera gånger som hon inte dök upp som hon hade lovat.
Sorg och missbruk
Pappans död var ett hårt slag för Anita. Sorgen kändes omöjlig att bära och drogerna blev enda sättet hon kunde döva smärtan med.
– Jag tog 5–10 gram kokain om dagen, vilket är väldigt mycket. Jag gjorde i ordning en ny sträng kokain innan jag hade sniffat den första. När pengarna började sina bytte jag till bensodiazepiner, narkotikaklassade läkemedel, och andra billiga piller.
Anitas missbruk ledde till att systern bröt kontakten med henne. Mamman drog sig också undan. Vännerna tog hon självmant avstånd från för hon ville inte visa hur illa det var.
Hon var hänvisad till sig själv. Och valde då att söka lyckan på en annan ort. Hon drog ner på intaget av piller och tunga droger för hon tyckte inte om sig själv när hon tog dem.
Nu började hon istället med hasch och alkohol. Och det ledde till slut att hon hamnar på gatan.
– Jag började bo på gatan när jag var knappt 20 år. I början flackade jag runt. Först i Odense, sedan i Aalborg och tillbaka i Odense igen. Jag hade inte mycket att hämta i någon av städerna så när jag träffade en pojkvän som skulle plugga i Köpenhamn så hängde jag med.
Pressades till abort
Snart blev hon gravid och livet såg lite ljusare ut. Men den blivande pappans föräldrar tyckte inte att de skulle behålla barnet utan pressade henne till att göra abort.
– Jag minns att jag låg på operationsbordet och grät. Då vägrade läkaren att genomföra ingreppet. Han insåg att det inte var mitt val. Så jag behöll barnet, men gjorde slut med pojkvännen.
Anita tog inga droger under graviditeten och födde en välskapt son. Hon lovade honom att hålla sig drogfri och de skulle ha ett bra liv tillsammans. De fick bo på ett hem för mammor och barn, där man kunde hålla ögonen på hur Anita fungerade som mamma.
Sonen dog i sömnen
Anita var lyckligare än någonsin tidigare. Hon fast besluten att visa att hon kunde klara mammarollen. Men lyckan varade inte länge.
– Min son somnade in en natt när han var fyra veckor gammal. Han dog i plötslig spädbarnsdöd. Jag var helt utom mig och ville bara försvinna från jordens yta.
– Några hemlösa grönländare hjälpte mig genom sorgen. De visste hur det är att vara på botten och ta sig upp igen. Utan dem hade jag inte klarat det. Det är också därför mina hundar har fått grönländska namn. Som en hyllning till dem.
Anita torkar tårarna och samlar sig. Det märks att hon har en stor inre styrka som hon kan använda när hon mår som sämst. Överlevnadsinstinkterna sätter in och hon väljer att fokusera på det positiva.
– Jag är glad över att jag fick bli mamma. Det var svårt för mig att bli mamma redan första gången så jag tror inte jag kan bli det igen. Jag kommer aldrig över förlusten och jag är ledsen över att jag inte kan föra vidare min pappas efternamn. Men jag är lycklig över tiden som jag fick med min son, även om den var väldigt kort. Och jag har mina hundar. De är mina barn.
Livet på gatan
Efter sonens död var hon tillbaka på gatan igen. I nio år levde hon där, mestadels på Vesterbro som ses som de tuffaste kvarteren i Köpenhamn.
– De hårdaste kvarteren är märkligt nog de tryggaste för en hemlös. Vakter håller koll på området och finns där om det händer något. Där sov jag under skydd och i trappuppgångar.
–Lyckligtvis fick jag tag på en sovsäck som klarade en temperatur på -34 grader och den var helt nödvändig när det var vinter. Utan den hade jag inte suttit här idag.
– Som hemlös kämpar man för överleva varje dag. Det ska skaffas pengar för att underhålla missbruket, till hundmat och till det mest nödvändiga. Och alla kämpar mot alla.
Mat på härbärgen
Anita betonar att hon aldrig har prostituerat sig. Bortsett från första åren missbrukade hon huvudsakligen hasch och alkohol och för att finansiera detta räckte det att hon sålde Hemlösas tidning och att samla pantflaskor. Mat fick hon på härbärgen runt om i Köpenhamn, framför allt på morgonkaféet i stadsdelen Nørrebro. Här fick hon nära kontakt med ägarna som stöttade henne när det var som svårast.
Det är tack vare sin pappa som har Anita klarat sig genom livet som hemlös.
– Jag har fått min styrka av honom och den har gjort att jag har överlevt allt som jag varit utsatt för. Om man klarar livet på gatan kan man klara allt.
– Jag ska nog klara mig även framöver. Jag är en kämpe – och alla motgångar har gjort mig starkare.
Ska börja studera
Lyckligtvis har Anita kämpat sig ur sitt hasch- och alkoholmissbruk och hon är övertygad om att hon aldrig kommer att hamna på gatan igen. Att leva i sitt eget hem känns mer lockande. Planen nu är att återuppta studierna och avsluta årskurs nio. Vad som händer sen vet hon inte.
– Det beror på mina betyg och vilka möjligheter de ger. Just nu vill jag bara få ordning på mitt hem så jag äntligen kan komma ifrån det kaos som jag är van vid.
– Jag håller mig borta från platser och miljöer där jag rörde mig tidigare. Helst vill jag så långt bort som möjligt från mitt gamla liv.
Även om Anita är van att ta hand om sig själv så är hon besviken på att hennes mamma och syster inte bryr sig om hur det går för henne.
– Jag kan inte låta bli att vara bitter över att det är min pappa som är borta. Om han hade levt hade jag aldrig haft det så här. Jag ringde nyligen min mamma, men hon svarade inte.
En vän från förr
Däremot har hon fått kontakt med en barndomsvän.
– Jag har inte velat släppa in henne i mitt liv förrän nu, inte minst för att hon har tre barn som inte skulle behöva se hur illa det kan gå. Men nu ska vi äntligen ses och det gläder mig. Hon är glad över att jag att jag har fått en bostad så att hon kan besöka mig.
– Det betyder allt för mig och gör mig ännu mer motiverad att få mitt liv att fungera. Framtiden är välkommen!