Anita såg sin son och sitt barnbarn dö i älven
Det var en varm försommardag i maj 1993. Anita Backman, 69 år idag, och hennes man Georg höll på att packa ihop sina saker efter en helg tillsammans med barn och barnbarn i stugan i Älvsbyn.
– Vi hade haft så mysigt den helgen, berättar Anita och sätter sig ner vid köksbordet.
Framför sig har hon två fotografier, ett på sonen Anton, 5 år, och ett på barnbarnet Victor, 2,5 år. Bilderna visar två levnadsglada och busiga killar som i dag skulle ha varit 31 och 29 år.
– Ödet ville annorlunda och jag kommer för alltid att ha ett tomrum inom mig, säger Anita och börjar berätta om dagen då det ofattbara hände. Den 23 maj 1993. Dagen då livet tog en så fruktansvärd vändning.
De älskade att leka tillsammans, de var som bröder
Anitas äldsta dotter Eva, då 24 år, bestämde sig för att lämna stugan tidigare och åka in till stan. Hennes yngsta son, Victor, ville stanna kvar och leka en stund till med sin nästan jämngamla morbror Anton.
– De älskade att leka tillsammans, de var som bröder, säger Anita.
Bilen började rulla mot älven
Georg packade ihop allt i bilen medan pojkarna lekte. Anita var i köket och plockade undan disken när Georg kom in och frågade om hon hade mycket kvar att göra.
– Nej, jag är klar, jag ska bara hänga undan diskhandduken. Var är pojkarna?, frågade Anita.
– De sitter i bilen, vi väntar där ute på dig, svarade Georg.
Anita vände sig om och skulle precis hänga upp handduken på kroken när hon hörde ett brak. Hon rusade fram till köksfönstret och såg hur bilen började rulla ner för slänten mot älvkanten.
Anita vrålade: ”Bilen!”.
Anita försökte hämta hjälp
Hon kastade handduken på golvet och sprang. Hon hann tänka att träden som står vid älvkanten skulle stoppa bilen.
– Men när jag kom ut såg jag att bilen lyckades kryssa sig mellan dem på något konstigt sätt. Då fick jag panik.
Bilen åkte ner i älven med bakdelen först. Anita och Georg hoppade i vattnet och försökte desperat att få upp bildörrarna. Vårfloden gjorde att vattenståndet var högre än vanligt och det var strömt. Georg hade hittat en planka på marken som han tagit med sig och med den försökte han öppna bilrutan. Anita fortsatte att slita i dörrarna och kände hur skräcken i kroppen bara växte.
– Jag såg pojkarnas panikslagna blickar och hörde deras skrik. De var livrädda. Den synen har fastnat på min näthinna.
Bilen sjönk och Anita kände hur även hon började dras ner under vattenytan av de kraftiga strömmarna. Hon hörde hur Georg skrek att hon måste upp ur vattnet, hämta hjälp, annars skulle de dö alla fyra.
Anita kämpade sig upp på strandkanten. Hon skakade av kyla och hade ingen känsel i benen. Hon försökte springa, men det gick inte. Hon fick gå ner på alla fyra och började krypa mot stugan.
Jag såg pojkarnas panikslagna blickar och hörde deras skrik
– Jag såg hur Georg hade klättrat upp på biltaket och försökte öppna fönsterna. Bilen drogs med av strömmarna och sjönk allt mer. Jag insåg att jag måste skynda mig att hämta hjälp, men de 200 metrarna fram till stugan kändes milslånga.
Georg kom upp ensam
När hon kom fram ringde hon larmcentralen och berättade vad som hänt. Hon gick sedan till strandkanten igen. Där sjönk hon ihop av ren utmattning. Det tog inte lång tid innan brandkåren, polisen och ambulansen kom till platsen.
– När jag satt där, mitt bland allt kaos, såg jag att Georg kom upp från vattnet – ensam. Jag blev förkrossad.
Övriga i familjen kom snabbt till stugan och även vänner till Anita och Georg kom för att visa sitt stöd.
Efter en dryg timme lyckades dykare hitta bilen och tog upp pojkarna ur vattnet. De påbörjade massiva upplivningsförsök, men pojkarnas liv gick inte att rädda.
Efter att man konstaterat att livet var över för Anton och Victor, fick alla i familjen hålla i pojkarna, krama om dem och ta farväl.
Anita minns att hon tittade ner på Antons skor. Blöta och blanka. De som han fått alldeles innan de åkte ut till stugan och som han varit bekymrad över när de blivit smutsiga och skulle tvätta när han kom hem.
– Jag hoppades han kunde se sina fina skor då.
Se också: Svårt sjuka Eleonora, 3, dog: "Hennes minne måste leva vidare"
Innan de åkte hem ville Anita till bårhuset och se Anton en sista gång. Hon ville också lämna hans snuttefilt och tutte.
– Han älskade de sakerna och jag ville inte att han skulle vara utan dem, där han låg tillsammans med Victor.
Tiden efteråt beskriver Anita som så fruktansvärd att det kändes som att livet var slut. En mardröm hon måste vakna upp ur, ett mörker hon aldrig skulle komma ifrån med livet i behåll.
– Men det var på riktigt och det gjorde fruktansvärt ont inombords.
Under de närmsta veckorna hade de vänner och släkt hos sig dygnet runt och huset fylldes med blommor. Hon styrde bort begravningen från kyrkan eftersom Antons storebror Oskar, 7 år, några dagar senare skulle ha sin skolavslutning där.
– Jag ville inte att hans första skolavslutning skulle förknippas med sorgen från när han tog ett sista farväl av sin lillebror och systerson.
Familjen tog beslutet att jordfästningen skulle hållas utomhus, alldeles invid den plats som blev den sista pojkarna upplevde.
Ingen tid till egen sorg
Första året efter olyckan fick Anita vara familjens alla tältpinnar på en och samma gång. Det var hon som höll upp stommen så att inget skulle rasa samman. Hon såg till att alla mådde bra och fokuserade på att laga god mat. Det skulle finnas någonting fint att tänka på varje dag. Det var en stor och tung uppgift, hon fann ingen tid till sin egen sorg.
Ofta tänker jag på hur deras liv hade sett ut i dag. Hade de haft familj? Vad hade de arbetat med? Var hade de bott?
– Jag hade fyra olika sorger att bearbeta. Jag sörjde min son, mitt barnbarn, att syskonen förlorat en bror och att min dotter förlorade sin son. Jag visste inte vilken sorg jag skulle ta först.
Det tog ett helt år innan känslorna kom ikapp henne på riktigt. En dag när hon satt i köket kände hon att livet inte var värt att leva längre.
– Det var som att något hände inom mig. Jag hamnade i ett vägskäl. Antingen väljer jag livet eller så ger jag upp allt. Som tur var insåg jag att jag – trots allt – hade så mycket att leva för och jag kände mig skyldig pojkarna att fortsätta.
Tankarna kom dock fortfarande. Kunde hon ha gjort på något annat sätt? ”Om jag hade gjort så i stället, hade de då levt i dag?”
– Jag ältade massor och gör det fortfarande. Men det blir inte bättre av det, jag kommer aldrig att få tillbaka pojkarna hur mycket jag än ältar. Ofta tänker jag på hur deras liv hade sett ut i dag. Hade de haft familj? Vad hade de arbetat med? Var hade de bott?
Eva har aldrig anklagat sina föräldrar för det som hände. De har alla hållit ihop och aldrig pekat finger på varandra inom familjen.
– Efter detta har vi blivit ännu mer tighta och umgås mycket som familj. Det är viktigt för oss.
Anton och Victor är fortfarande en självklar del av Anitas familj. När hon får frågan hur många barn hon har, svarar hon alltid samma sak:
– Vi har fem barn, fyra i livet och en är en ängel. Likadant vi har tio barnbarn, nio i livet och en är en ängel.
Hon tänker på dem ofta och kan känna sig ledsen över att så många aldrig fick chansen att lära känna de två charmiga killarna.
Ofta tänker jag på hur deras liv hade sett ut i dag
När sorgen kommer över henne och blir extra påtaglig brukar hon titta upp mot himlen och tänka att det måste ha varit fruktansvärt tråkigt där uppe, eftersom de kom för att hämta Anton och Victor. Två levnadsglada pojkar som nu håller låda där uppe.
– Det brukar trösta mig när det känns tungt.
Ibland tänker Anita på om pojkarna visste att de skulle dö. Det hände två saker under den våren som hon inte riktigt kan släppa.
En kväll var Anita och Georg barnvakt till Victor och han satt på köksbänken och pratade med Anita. Plötsligt vände han sig mot fönstret och tittade upp mot himlen. Han började gråta.
– Han var otröstlig och sa till mig att han inte ville att gammelfarfar skulle hämta honom. Han ville inte till himlen. Han ville inte dö. Jag svarade: ”Du ska stanna här hos oss”.
En kort tid efteråt började Anton allt oftare säga att han inte ville dö.
– Han viskade ofta tyst för sig själv: ”Jag vill inte dö, jag vill inte det”. Det var precis som om de varnade mig. Hela den våren hade jag haft en obehaglig känsla av att något hemskt skulle hända. Jag sa det till de andra i familjen, men de viftade bort det, säger Anita och tystnar, sedan fortsätter hon:
– Jag tänker ofta på hur bilen lyckades kryssa sig ner mellan träden. Det är egentligen omöjligt. Var det meningen att deras liv skulle ta slut, just där och då?
Pratar med dem varje dag
Anita tror på ett liv efter döden och hon är övertygad om att hon kommer att träffa Anton och Victor där en dag.
– Fram till dess pratar jag med dem varje dag. Jag tar fram deras foton och pussar på dem. De finns alltid med oss, oavsett vad vi gör.
Att ta sig igenom den fruktansvärda sorgen beskriver Anita som en sjumilavandring som känns som att den aldrig ska ta slut. Men tack vare vänner och familjen har hon orkat ta små steg framåt varje dag.
– Jag är inte rädd för någonting längre. Det värsta tänkbara har redan hänt. Någon gång ses vi igen och fram till dess njuter jag av varje dag som livet ger mig, även om det fortfarande är tungt ibland.
Av Anna Olofsson
Foto: Susanne Lindholm, privata