Angelica fick dottern Penny genom IVF
För några år sedan hade Angelica Lundin, 32, inte några tankar på att bli med barn. Men med tiden blev allt fler kvinnor i hennes närhet bli gravida och Angelica började fundera på varför hon aldrig hade blivit det – trots att hon inte tog några preventivmedel.
– När jag träffade min man Micke var vi mitt uppe i det sociala livet med vänner, vi hade inga tankar på barn när vi träffades. Han var 29 och jag skulle fylla 25. Men så småningom började vi så smått prata om att skaffa barn, till slut hamnade det allt mer på tapeten, säger hon och fortsätter:
– Jag har någonstans alltid haft en känsla att jag inte kunde bli gravid. Under skolgången matas man hela tiden med vikten att skydda sig, att det är så lätt att bli med barn. Men själv blev jag aldrig gravid, trots att jag inte använde några preventivmedel.
Paret blev efter hand allt mer övertygade om att de ville skaffa barn, trots tidigare tveksamheter. I nästan två år försökte Angelica bli gravid på naturlig väg, men ju längre tid det gick, desto större kändes pressen.
– Till att börja med försökte vi koppla av och stressade inte med graviditeten. När det inte fungerade blev det mer mekaniskt, vi höll stenkoll på när jag hade ägglossning. Det var en påfrestande och jobbig tid. Jag minns att jag undrade vad det var som var fel. Varje gång som mensen kom kändes det som en våg av besvikelse.
Påbörjade en IVF-behandling
När personer i Angelicas närhet pratade om barn försökte hon stänga av. Att inte lyckas bli gravid påverkade hennes psyke, plötsligt kände hon inte igen sina egna reaktioner. Så fort graviditetsrelaterade ämnen kom på tal ville Angelica helst ville stoppa huvudet i sanden.
Till slut ville jag bara plocka bort alla bebisar och mammor, jag ville inte se dem
– Jag minns att en tjejkompis ringde mig, hon berättade att hon var gravid. Självklart blev jag glad för hennes skull, men ändå inte. Jag kände ”varför du, men inte jag?”, säger Angelica Lundin och fortsätter:
– Till slut ville jag bara plocka bort alla bebisar och mammor, jag ville inte se dem. Man blir så ensam i sin barnlöshet. Det bubblade fram massor av konstiga sidor i mig själv, jag blev rädd och orolig. Jag tänkte att min man skulle lämna mig, ifall jag inte kunde ge honom något barn.
Angelica Lundin bestämde sig för att gå till botten med sina graviditetssvårigheter. När gynekologen uteslöt endometrios skrevs en remiss för spolning av äggledarna. Inte heller där upptäcktes några avvikelser. Nästa steg var att besöka Carl von Linné-kliniken i Uppsala, för att påbörja en IVF-behandling. Efter bara några veckor fick paret möjlighet att komma på sitt första besök, hos gynekologen.
En plan lades upp för Angelicas kommande behandling och hon påbörjade medicineringen så fort som möjligt. Enligt Angelica försattes kroppen i ett ”tidigt klimakterium”, något som kom att påverka henne kraftigt. Att kroppens egen hormonproduktion stängdes av fick henne att må illa, och hon drabbades av återkommande migrän.
– Jag försökte hålla mig positiv, men jag ljög för mig själv. I själva verket var jag osäker på om jag skulle klara av behandlingen, jag mådde så oerhört dåligt.
Graviditetstestet visade positivt
I början på våren 2014 var det dags för Angelica att ta den sista sprutan, före ägguttaget som skedde på kliniken. Totalt 16 ägg togs ut, som befruktades med Mickes spermier och därefter lades på odling. Efter tre dagar – en tid som för paret upplevdes som en evighet – hörde kliniken av sig igen. De hade lokaliserat det allra bästa ägget, som i bästa fall skulle bli parets barn.
Den 3 april stoppades det utvalda ägget in i Angelica Lundins livmoder. Därefter återstod det bara att invänta naturens egen gång.
– Det kändes ingenting. Vi kunde se på en skärm hur det lilla ägget fördes upp till livmodern, men det var upp till ägget att fästa. Jag åkte därifrån som kemiskt gravid, sedan var det helt enkelt kroppen som fick bestämma huruvida graviditeten skulle fortsätta eller inte.
Läkarna på kliniken uppmanade paret att leva på som vanligt, att inte tänka för mycket på barnet som eventuellt hade börjat växa i Angelicas mage. Men det var lättare sagt än gjort, tanken om graviditeten snurrade i hennes huvud konstant.
En morgon, några veckor efter återinföringen av ägget, vaknade Angelica med en ihärdig halsbränna. I magen molade det på ett sätt som kunde liknas vid mensvärk, insidan kändes inte som vanligt.
– Då tog jag ett graviditetstest. Det visade positivt.
– Jag ringde kliniken för att berätta, då hade det gått så pass lång tid att de äntligen kunde gratulera mig – jag var gravid.
Fostret saknade vadben
Risk för missfall fanns visserligen fortfarande, men bara det faktum att Angelica Lundin hade lyckats bli gravid var ett gott tecken. Det betydde att hon faktiskt kunde bli gravid, över huvud taget.
Den 9 maj åkte Angelica och Micke till Uppsala för det första ultraljudet. Det hade då gått ungefär fem veckor sedan läkarna hade fört in det befruktade ägget i Angelica.
– Jag hade svårt att tro på vad jag såg på skärmen. Det kändes nästan för bra för att vara sant.
Lyckan över barnet i magen var total. Graviditeten var visserligen mycket besvärlig för Angelica, som beskriver den som en långlivad magsjuka. Men att individen i magen växte och mådde bra var det allra viktigaste för paret.
Lättnaden var däremot inte särskilt långlivad. Så snart som i vecka 20 var det dags för ytterligare ett bakslag – läkarna noterade att någonting inte stod helt rätt till med den lilla.
Jag hade svårt att tro på vad jag såg på skärmen. Det kändes nästan för bra för att vara sant
– Någon av fostrets celler skickade inte korrekta signaler till en annan cell, vilket gjorde att det inte bildades rätt kroppsdelar. Någonstans blev det en kortslutning, säger Angelica Lundin.
Man kunde konstatera att fostret saknade vadben och lilltå och plötsligt hamnade paret i en ny vända med sjukvården. Upp mot 20 ultraljud gjordes och Angelica fick träffa allt från gynekologer till ortopeder. Till slut konstaterades fostret vara friskt i övrigt. Enligt Angelica ska IVF:en inte ha haft någonting med missbildningen att göra, det ska snarare ha handlat om slumpen.
Ångrar inte resan
Med ett planerat kejsarsnitt föddes Angelica och Mickes lilla Penny, den 16 december 2014 på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Med dottern i sina armar kände Angelica att hon aldrig skulle vilja ha resan ogjord, trots alla utmaningar på vägens gång.
– Innan Penny kom kändes allting väldigt orättvist, att jag först behövde kämpa med att bli gravid och att därefter få reda på att jag skulle få ett barn med funktionshinder. I dag tänker jag snarare: vilken tur jag hade som fick min dotter, att vi lyckades på första försöket. Jag har ingenting att böla för, även om jag där och då inte kunde se det.
Trots Pennys diagnos, dysmeli, fungerar dottern utan problem i vardagen. Protesen som pryder Pennys ben gör det möjligt för den levnadsglada lilla flickan att vara precis så aktiv som hon vill vara – hon skuttar, hoppar och dansar utan problem.
När Angelica ser på familjens historia i backspegeln känner hon stor tacksamhet. Att det var just Penny som kom till världen känns, så här i efterhand, fullkomligt självklart.
– Kliniken gav oss det absolut finaste ägget av alla, i dag vet vi ju att hon var det perfekta ägget som var menat för just oss. Vi kan inte tänka oss ett liv utan Penny. Hon var värd hela resan, miljarder gånger om.