Anette var drogmissbrukare och levde som hemlös i åtta år

Jag ville leva, men trodde att jag skulle dö ensam i en källare, inleder Anette Lykkegaard, 57 år, sin berättelse.

Under åtta år levde hon som hemlös, men lyckades ta sig ut ur drogernas klor och är numera nykter och lycklig sedan drygt 16 år tillbaka. Till skillnad från många andra uppskattar hon att åldras och ser varje år hon får som en gåva.

– Jag trodde aldrig jag skulle bli så här gammal.

Vi möts på Malmös tågcentral och köper lite sushi att äta och prata över. Hon dricker vatten till.

– Jag tror att mina problem till 99 procent beror på att jag hittade min pappa död på grund av självmord när jag var tio år. Jag var ”pappas tös” och kände mig vilsen och sviken, och ville försvinna in i dimman. Få slippa känna jobbiga känslor. Fly från mig själv, funderar Anette över orsaken till de svåra åren.

Det fanns även annat under uppväxten som satte spår och gav sår i själen.

– Jag blev svårt mobbad i skolan, jag platsade inte in bland jämnåriga medan de som var äldre tyckte jag var cool och såg mig som en lillasyster, så jag hängde med dem. Att känna sig utanför är fruktansvärt.

Se också: Christina hjärnskadades under plastikoperationen - så lever hon i dag

Efter reklamen: Christina hjärnskadades under plastikoperationen - så lever hon i dag

Strulig tonårstid

Anette beskriver att hon med tiden blev rätt strulig under barndom och tonår. Någon som testade gränser. Och då handlar det inte om en tjuvrökt cigarett någon gång. Hon sniffade thinner vid elva. Och på högstadiet började hon med droger som amfetamin och hasch.

Som ung vuxen blev hon som många andra av oss kär, fick barn, flyttade ihop. Hade ett arbete att gå till. Men förhållandet höll inte, inte heller de nästföljande för att männen i hennes liv valde drogerna framför familjen, berättar Anette som med tiden blev ensamstående.

Hon kunde hålla sig nykter dagtid och sköta sitt jobb. I övrigt drogade hon mer eller mindre hela tiden under sina barns uppväxt.

– Men inte under graviditeterna.

Efter flytten till Skåne kunde hon äntligen lämna de hårda åren bakom sig.

relationerJessica var hemlös och missbrukare: ”Jag vill aldrig tillbaka till mitt gamla liv”

Socialtjänsten höll ett öga på dem, med vetskapen om att allt kanske inte stod rätt till på grund av missbruk.

– Men jag lyckades alltid manipulera dem att tro att allt var bra. Därför kunde hon även bli mamma till en fosterdotter.

– Hon var runt sex år gammal när hon blev placerad hos mig, men hade varit hos mig från fem års ålder ungefär. Hennes egen mamma hade varit barnflicka hos mig och gav upp vårdnaden på grund av droger och en våldsam sambo.

Förlorade sitt jobb

Vägen mot hemlöshet började med att Anette förlorade sitt dåvarande arbete som lärar/elevassistent på grund av neddragningar i antalet tjänster. Hon kunde inte längre betala hyran, hamnade hos kronofogden. Bad socialen om hjälp, som tyckte att hon skulle ”ta sig i kragen”. Blev vräkt och hamnade på gatan.

– Jag levde i förnekelse om konsekvensen av att inte betala sin hyra: att stå utan bostad. Jag var hos min langare när kronofogden bytte lås, mina barn var själva hemma när det hände.

Hon sov i källare, tvättstugor, olåsta förråd, på parkbänkar.

– Som hemlös är man utsatt, det har hänt att jag har blivit spottad på och misshandlad.

Ibland sökte Anette sig till någon hjälporganisation för att se om de hade någon sängplats till henne och där hon också kunde få mat, rena kläder och ta en dusch. Annars skötte sin hygien så gott det gick på tågstationen i Malmö.

Vändpunkten i Anettes liv var att bli sedd av en medmänniska julaftonen 2002, som ville göra något för att hjälpa, genom att ställa fram en termos med varmt kaffe kaffe, två smörgåsar och julklappar när Anette låg och sov i en tvättstuga.

– Det var två mackor med ost och grönsaker, den ena med paprika på och andra med gurka, minns hon.

– Och i paketen fanns strumpor och underkläder. Att vakna till doften av nykokt kaffe och en bricka med mackor och presenter fick det att brista för Anette.

– Jag grät floder. Frågade mig själv vad jag sysslade med.

Kriminell verksamhet

Hon beskriver att hon levt i en bubbla av sorg sedan barnen togs ifrån henne av Socialtjänsten som tonåringar. De yngre placerades permanent hos hennes lillebror som fungerat som stödboende på loven och en del helger tidigare. Äldsta sonen hamnade på ett stödboende för unga killar. Anette förstod att det var för barnens bästa.

– Jag kände ett lugn inombords, att mina barn skulle få det bra nu, att vad som helst var bättre än att bo hos en aktiv missbrukare.

Dagarna på gatan blev till veckor, månader och år. Relationen till barnen var väldigt sporadisk under tiden. Anette kände att hon som ”hemlös pundare”, inte var bra för dem och en mamma som de skämdes över.

Drogerna blev med tiden tyngre. Under de bostadslösa åren var missbruket som värst. Anette testade allt hon kunde komma över.

– Jag tyckte synd om sig själv, tänkte att det var andras fel, ville inte se min egen del i det som hänt.

Drogerna finansierade hon genom kriminell verksamhet.

– I dag vill jag bara ha det jävligt lugnt i mitt liv.

Inte alltid så lätt eftersom hon alltid dragits till folk som står utanför samhällets gemenskap, precis som hon själv gjorde.

– Min nuvarande man, Kjell, har även han haft en beroendesjukdom.

Nu arbetar hon med att hjälpa andra vid Hassela i Skåne. En ideell organisation som bedriver förebyggande arbete och vill motverka missbruk, kriminalitet och utanförskap bland unga.

– Jag vill låta min historia och mina erfarenheter komma till användning, konstaterar hon. Syftet är även visa att det går att få ordning på sitt liv. Och att vägen mot nykterhet är olika.

Själv valde hon att lägga in sig på ett behandlingshem i åtta månader. Hon gick därtill med i NA/AA, Anonyma Narkomaner/Anonyma Alkoholister i Malmö.

Glömde födelsedagar

En annan mission i Anettes liv är att vara en så bra farmor som det går att vara.

– Jag gör allt för mina barnbarn. Jag bär på så mycket skam och skuld gentemot mina barn. Jag vill gottgöra för all skit som jag har utsatte dem för när de fortfarande bodde med mig, innan jag förlorade både dem och lägenheten. Det kunde handla om husrannsakan av polisen som letade efter droger. Slagsmål mellan ”festdeltagare”. Att ha en mamma som ibland inte var hemma på hela natten. Eller att barnen själva fick laga middag medan hon låg i soffan och tände av från senaste kicken. Eller att hon glömde födelsedagar.

– Det var aldrig våld mot barnen men misär. Ibland hade jag inte pengar till mat men alltid till droger. Fast barnen gick aldrig hungriga. De fick handla på krita i affären.

I efterhand anser hon att Socialtjänsten borde ha agerat tidigare:

– Att ingen fångade upp barnen under så lång tid är hemskt. Att de struntade i mig, det skiter jag i.

Tiden läker en del av det som skaver på insidan, konstaterar Anette.

– Men jag firar inte högtider som jul eller påsk. Det gör så ont i mig. Jag ser lyckan och förväntan hos mina barnbarn över något jag själv inte givit mina barn. Men det får vara så. Det går inte att Tippexa över det som har hänt. Jag kan inte bli en bättre mamma än jag var, däremot en bättre farmor.

Fördomar hon stöter på är att hon fortfarande är en kriminell individ, nästan 20 år efter att hon levde i samhällets utkant.

– Och jag stångar mot vissa dörrar. Det är svårt att få jobb med min bakgrund, säger Anette som vikarierar som samhällslots.

För att aldrig glömma vart hon kommer ifrån har Anette en familjevägg i hallen med foton för att påminna sig själv om vad hon kan förlora om hon någon gång skulle falla för frestelsen igen.

Kenneths död skrevs av som en självförvållad olycka. Men hans dotter är fortfarande tveksam till förklaringen.

relationerEbbas hemlösa pappa dog i en källarbrand: ”Ska inte få gå till på det här viset”

– Jag duger för dem som betyder något för mig, min man, mina barn och barnbarn, jag har fem och ett sjätte på väg, och min lillebror. Jag är inte ensam längre.

Hennes råd till oss andra när vi möter en medmänniska i någon slags nöd är att inte döma.

– Folk anar inte hur lite som behövs för att förändra en annan människas liv. Det kan räcka med ett leende för att man ska känna sig sedd och bekräftad.

Anette har fyra barn. Tre biologiska och ett fosterbarn som hon kallar sin dotter och som tragiskt nog gått bort i en överdos. – Jag vill låta min historia och mina erfarenheter komma till användning, säger Anette.