Anette skrev ner sin sista vilja: Smärtsam process
För tre år sedan bestämde sig Anette Lindell, 44 år. Hon skulle skriva sitt testamente.
Till grund låg en kombination av tre händelser som fick henne att våga närma sig den svåraste livsfrågan – den om sin egen död.
Hon var mitt uppe i att utbilda sig till undersköterska när klassen en dag fick besök av en representant från en begravningsbyrå som informerade om betydelsen av att skriva sitt testamente och sin sista vilja, för att underlätta för nära och kära.
Den avlidnes sista vilja
Anette kände igen de problem som kan uppstå när anhöriga inte känner till den avlidnes önskan. Ska det vara en borgerlig eller kyrklig begravning, kremering eller jordfästning …?
– Min pappa hade gått bort några år innan och hade varken skrivit något testamente eller en sista vilja så jag stod där med min faster mitt i sorgen och fick fatta alla svåra praktiska beslut.
Den tredje händelsen som påverkade henne var att hon separerat från sonen Theodors pappa. Efter skilsmässan började Anette att köra motorcykel igen, och även om hon själv kör försiktigt så finns riskerna där ute på vägarna.
En smärtsam process
Processen var smärtsam att ta sig igenom. Anette ställdes inför flera svåra frågor som hon tvingades söka svar på.
– Tuffast var tanken att lämna Theodore efter mig, men framförallt den omvända tanken. Den att Theodor går bort före mig. Det var därför jättejobbigt att berätta för min mamma, jag är ju hennes barn och jag vet hur svårt det är att tänka tanken att mitt barn skulle dö innan mig.
För Anette var det också viktigt att ta upp frågan med sin före detta, Theodors pappa.
– Jag vill inte riskera att vi står där mitt i den värsta tänkbara sorgen och där behöva handskas med svåra beslut. Vi pratade även om vad som skulle ske om det skulle hända någon av oss något, för att slippa hantera tuffa beslut under en mycket svår tid. Speciellt när man har barn ihop, och är skilda.
– Jag är ett skilsmässobarn själv och vill inte att Theodor ska behöva ställas inför alla de svåra praktiska beslut som jag fick göra när min pappa gick bort.
Vet hur hon vill ha sin begravning
I dag tycker Anette att det känns mer naturligt att prata om döden, om hur hon vill ha sin begravning.
– När jag pratade med min mamma sa jag att om något skulle hända när jag kör motorcykel ska hon tänka på att jag gjorde det bästa jag visste, och hoppas att hon kan finna en tröst i det. Jag vill kremeras och strös ut för vinden.
– Jag har valt ut några låtar som en vän ska få skriva om texten till så att de passar mig. Theodor får välja vilka saker han vill spara, sedan får mina närmsta släktingar och vänner plocka det de vill ha och resten ska skänkas till välgörenhet.
Donerade kläderna
När hennes pappa gick bort valde Anette att donera många av hans tillhörigheter och kläder till en organisation som arbetade med hemlösa.
– Pappa var väldigt noga med sina kläder och strök det mesta. Organisationen trodde inte sina ögon när jag kom in med alla fint ihopvikta kläder. Jag vill att någon annan ska få nytta av mina saker också, det skulle kännas bra.
Alla är olika och vill ha det på olika sätt, därför tycker Anette att det är viktigt att man skriver ner sin sista önskan. Det blir enklare för familjen som ska ta alla praktiska beslut mitt i sorgen. Beslut som ofta måste tas väldigt snabbt, vilket gör det svårt att tänka klart.
– Mitt råd är att avdramatisera det hela, att tänka igenom allt och skriva ner det på papper. Det ger en enorm lättnad att veta att du har underlättat för dina nära och kära.
Text och foto: Annika Nilsson