Amandas sköra syster blev ett stort stöd
Det var Amanda och hennes bror som var de starka i familjen. Lillasyster Karin däremot var mycket känslig. Hon hamnade lätt ur kurs och hon oroade sig alltid för en mängd olika saker. Föräldrarna behandlade henne som om hon vore gjord av porslin och Amanda och Olle tog över det mönstret. De har alltid vakat över Karin, från skolgården genom studietiden och in i vuxenlivet. Bara om det var nödvändigt involverades hon i familjens problem och konflikter.
Var hon deprimerad, din syster?
– Ja. Hon gifte sig ganska ung, men äktenskapet höll inte. Efter 18 år hittade hennes man en annan. De fick aldrig barn och hon hade inte så många väninnor så plötsligt stod hon ensam i världen, skörare än någonsin. Skilsmässan var ju ett hårt slag för henne och hon gick in i en depression och blev sjukskriven. Aldrig tidigare hade jag sett Karin så långt nere och för att vara ärlig var jag under en period rädd för att hon skulle göra något dumt.
Träffade du henne ofta?
– Ja hon bor bara 20 minuter från mig så jag gjorde allt vad jag kunde för att vara där för henne, Vi talade i telefon varje dag och en eller två gånger i veckan körde jag hem till henne för en kopp kaffe eller så gick vi en promenad.
Min man och jag bjöd ofta hem henne på middag och jag försökte få in henne i min vänkrets. Långsamt mådde hon bättre och jag började hoppas på att hon skulle komma igenom sin livskris, även om hon aldrig skulle bli en kvinna som stod stark i stormen.
Men så hände något?
– Ja, ödet slog till och denna gång drabbades jag. En dag när jag stod i duschen kände jag en hård liten knuta i ena bröstet. Jag hade knappt hunnit torka mig innan jag hade sjukhuset i luren. Och så var det igång.
Läkaren skickade mig till mammografi, men tyvärr var det en väntetid på tio dagar. Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag var rädd för att bli sjuk, rädd för att dö och inte minst rädd för att mina barn skulle bli moderlösa. Min rädsla löpte amok och jag var säker på att det syntes.
Så undersöker du själv dina bröst efter cancer
Under den perioden försummade jag min syster. Jag var inte säker på att kunna uppföra mig normalt i hennes sällskap, så länge jag inte hade visshet.Min man förstod situationen och tog över. Vi drog till med en vit lögn och sa att jag hade fått influensa som härjade just då och det verkade som om hon köpte det.Anita och Elin förlorade sin älskade dotter och systerLäs mer
Drabbad av bröstcancer
Mammografin och de kommande undersökningarna visade det jag fruktat. Jag hade bröstcancer. Beskedet fick allt i mitt liv att gå i stå. Men onkologen var optimistisk. Knutan var liten, jag hade hittat den tidigt och han trodde att jag skulle klara mig igenom detta. Det var inte nu jag skulle dö, lät han mig förstå även om han inte kunde lämna några garantier. Men han fick mig att tro på att jag skulle bli frisk och jag beslutade mig för att se positivt på framtiden.
Jag beslöt mig också tidigt för att vara öppen om min sjukdom. Alla som stod mig nära skulle informeras för jag mår bäst av att kunna tala om saker och ting och vill inte gömma mig. Men hur Karin skulle reagera bekymrade mig. Kanske skulle jag bli så dålig av behandlingen att jag inte klarade att upprätthålla den omsorg om Karin jag hittills visat.
Min bror tyckte inte att hon behövde veta något, men jag klarade inte av att ljuga för min syster. Dessutom skulle hon inte kunna undgå att se hur mitt hår och mina ögonbryn försvann och hur medtagen jag antagligen skulle bli av kemoterapi och strålning. Oavsett vilket, så var det inte rätt mot Karin att inte berätta. Och tänk om läkaren hade fel och jag trots allt dog av det här? Skulle då min syster vara den enda i familjen som inte hade vetat? Nej, jag var tvungen att berätta det för henne. Något annat var respektlöst.
Hur gjorde du då?
– Jag valde att berätta om diagnosen ansikte mot ansikte med Karin, för att kunna visa för henne att jag höll modet uppe och att jag såg positivt på framtiden.
Min syster blev förstås chockad och ledsen men hon tog det faktiskt ganska bra. Om jag trott att hon skulle bli knäckt, tog jag fel. Hon var faktiskt den i familjen som pratade mest med mig om cancern, som förhörde sig ordentligt om hur jag mådde, om jag var rädd, om planerna för behandlingen, hur mina barn hade det och hur min man tog det.
Jag svarade ärligt och märkte att det var en stor lättnad att prata om detta med någon som står mig riktigt nära och som inte var min man.
Förändrades er relation?
– Ja, det kan man nog säga. De följande månaderna ändrades balansen mellan oss. Det vara allt oftare hon som ringde mig för att höra hur jag hade det. Hon erbjöd sig att köra mig till behandlingarna så att min man kunde jobba. Hon lagade mat och ställde in den i mitt kylskåp, eller bjöd hem oss på middag. Flera gånger tog hon med sig barnen på utflykter, vilket jag kanske uppskattade allra mest.
I takt med att jag blev allt mer en skugga av mig själv efter de tuffa cellgiftsbehandlingarna, blommade min syster upp både fysiskt och mentalt. Hon blev en annan och jag tänkte att nu är det hon som är stark och jag som är skröplig. Nu var det Karin som föreslog långa promenader i naturen, något som gjorde mig gott, precis som det hade hjälpt Karin när hon var under isen.
En dag när vi satt i solskenet och åt glass, sa hon att hon var så ledsen över att detta hade drabbat mig, men att hon nu hade fått en chans att hjälpa mig och återgälda lite av allt jag gjort för henne. Och det var hon glad för, tillade hon och la huvudet mot min axel.
Trött på rollen som skör
Jag blev rörd och la min kind mot hennes hår och så satt vi tysta en stund, innan hon fortsatte med att säga hur värdefullt det var för henne att för en gång skull kunna göra något för en annan människa. Att slippa vara kvinnan med det svarta sinnet, systern man måste handskas med som ett stycke porslin.
Jag nickade men Karin var inte klar. Hon berättade om hur trött hon var på rollen som skör, att hon visst kunde reagera våldsamt på minsta lilla, men att hon tyckte att hon blivit bättre med åren. Men hennes roll var liksom cementerad. Hon fick inte lov att vara stark.
Jag visste inte vad jag skull säga. Så hade jag aldrig tänkt på Karin. Kanske hade vi gjort henne en björntjänst genom att alltid försöka skona henne från obehag? Kanske hade hon klarat sig bättre om vi behandlat henne normalt och låtit henne själv säga ifrån.
Idag är jag fri från cancern, men den har förändrat mig på flera sätt.
Mitt samtal med Karin den där dagen i solskenet har ändrat inte bara mitt förhållande till henne, utan även till andra människor. Jag är mer uppmärksam och ödmjuk och försöker se bakom de fördomar vi så ofta har om varandra. Människan är komplex och kan vara både sårbar och stark på samma gång. Och vi utvecklas och förändras.
Ibland är det inte optimalt att skona varandra från det som är svårt. Tvärt om kan det bli lättare att hantera problemen om man får lova att agera, så som Karin fick agera när jag blev sjuk. Och jag är min inte-så-sköra syster evigt tacksam för att hon har lärt mig detta.