Alexandra Ortega Luna blev kär hos Cesar Millan
Alexandra Ortega Luna, 32, växte upp i Göteborg, och bestämde sig tidigt i livet att hon ville ha en hund som sällskap. Men av olika anledningar fick hon vänta med det tills hon fyllt 18 år.
– Min första hund blev en mops och sedan har det blivit fler och fler, säger Alexandra.
I tjugoårsåldern hade hon bestämt sig för att det var hundar hon ville jobba med. Tack vare sin envishet har hon lyckats nå sitt mål och jobbar i dag heltid som hundbeteendespecialist.
Ett av stegen på vägen var en kurs i USA, på den välkända hundtränaren Cesar Millans ranch nära Los Angeles.
Se också: 8 kändisar som verkligen älskar sina husdjur
Mötte Cesar Millan
Alexandra hade träffat Cesar under hans Europaturné. Hon lyckades komma nära genom att leta rätt på det hotell där han bodde under sin tid i Göteborg.
– Han var väl inte jätteglad, men blev intresserad av mitt problem. Jag hade en stor hund som betedde sig farligt och han hade naturligtvis en ganska enkel lösning på problemet, berättar Alexandra.
Hon var redan tidigare ett stort fan av Cesar, som är känd från bland annat tv-serien Mannen som talar med hundar, och när han tog sig tid med hennes frågor blev intresset ännu större. Snart hade hon anmält sig till en veckokurs och blev antagen.
Fick en praktikplats hos Cesar Millan
2012 reste hon dit och när kursen var över ville hon lära ännu mer. Året efter lyckades hon få en praktiktjänst på ranchen, och det var då hon mötte Armando.
Armando Luna, 31, växte upp i Mexiko med få förutsättningar att nå några drömmar. Hans familj var fattig och levde på att tillverka tegelplattor. Redan som litet barn var det självklart att även Armando jobbade med det. Alternativet var att familjen skulle svälta.
– Jag slutade skolan när jag var tolv år och efter det ägnade jag hela dagarna åt att bearbeta den lera som skulle bli tegelstenar, berättar Armando.
Han har sex yngre syskon och familjen bodde enkelt på en karg vacker plats med ett ökenliknande landskap.
Men Armando hade andra drömmar och när han blev arton år bestämde han sig för att lämna fattigdomen i Mexiko och försöka ta sig över gränsen till USA.
– Jag och min bror betalade smugglare, eller prärievargar som de kallas, att hjälpa oss hitta en väg för att ta oss till USA.
Fick jobb på Millans ranch
Att ta sig över den mexikanska gränsen var inget enkelt projekt. Armando och hans bror fick vandra i åtta dagar, fyra dygn i taget utan sömn eller vila.
– Det är många som dör, många som aldrig kommer fram. Jag vet inte hur vi klarade det, men det kändes som enda vägen att nå ett annat liv.
Genom kontakter fick Armando sedan jobb på Cesar Millans ranch.
– Jag visste ingenting och var faktiskt rädd för hundar, men jag fick lära mig.
Som en god son skickade han också varje månad hem pengar till sin familj i Mexiko och hade därför inte mycket pengar över till sig själv. Livet gick mest ut på att jobba och inte mycket mer. Ända till den dag då en viss svenska flyttade in på gården.
Inte kärlek vid första ögonkastet
Men Alexandras första intryck av Armando var inte särskilt positivt.
– Han var inte speciellt social, svarade kort och verkade ointresserad. Det spelade inte så stor roll för mig först, men sedan sattes vi ihop som ett team och då tänkte jag bara – nej!
Till slut tog hon mod till sig och sa precis vad hon tyckte om honom, vilket förvånade Armando.
– Jag var bara van vid att göra som jag blivit tillsagd och jobba på, inte vara social och prata.
Men även om starten mellan dem båda inte var den bästa så hände något där på gården i Kalifornien.
– Först blev vi kompisar, sedan började det pirra och utan att jag fattade det hade det blivit kärlek, säger Alexandra.
Blev ett par
Hon blev förvånad över sina känslor och tog en vända hem till Sverige för att sortera tankarna. Hon åkte tillbaka tre veckor senare och efter det var det hon och Armando.
– Vi blev ett par, vilket förvånade alla på ranchen.
Sommaren blev helt annorlunda mot det liv som Armando vant sig vid. Det blev bland mycket annat restaurangbesök, Disneyland och andra nöjesparker.
– Sedan pratade vi om hur vi ville ha framtiden.
Alexandra reste hem till Sverige och Armando började läsa på om sitt nya hemland.
– Jag tittade på bilder och lärde mig allt jag kunde. Innan visste jag inget om Sverige.
En snabb vigsel
För att underlätta flytten bestämde de sig för att gifta sig och när Alexandra var i Kalifornien igen bokade de en borglig vigsel i en enkel lokal.
– Akten tog 30 sekunder och jag hade en brudbukett i äkta plast, skratta Alexandra, men tillägger att det blev ganska romantiskt ändå.
2015 kunde de uppfylla sin dröm och flytta in i ett hus långt in i skogen i Sverige.
– Vi är otroligt lika på många sätt. Ingen av oss vill ha barn, utan vi vill leva för hundar. Det är en livsstil som kanske verkar konstig för andra, men självklar för oss, säger Alexandra.
Lever med sina djur
De har ett stort hus och flera mindre byggnader på sin gård i Limmared i Västergötland.
Allt anpassat till deras hundar, hästar, grisar, kor och andra djur. Vägen dit är lång och slingrig och det är bara Armando som har körkort.
– När jag gör hembesök hos kunder som jag hjälper med hundar så får Armando köra mig.
Ingen av dem saknar ett stadsliv eller att ha fler människor runt omkring.
– Vi trivs att vara här. Det finns alltid något att fixa. Staket som går sönder, djur som behöver mat eller vad som helst, säger Armando.
Miljön är långt ifrån den han är uppvuxen med. Den djupa täta skogen och de långa vintrarna har han fått vänja sig vid.
– Kylan har jag inga problem med, men det kan vara jobbigt med mörkret. Jag brukar visa bilder för min familj. Det är knappt de tror att en sådan plats finns, med hus gjorda i trä, skogen och med snö på marken. Min mamma tycker det är fantastiskt att det gått så bra för mig.
Det svåraste är fortfarande språket och han pratar gärna spanska eller engelska.
– Jag har äntligen kommit igång med att lära mig svenska nu.
Hjälper hemlösa hundar
Han och Alexandra lever ett annorlunda liv där dagarna fylls av hundar och gårdsarbete. De har ingen tv och lite kontakt med omvärlden. Hundarna, och de personer som vill ha hjälp är navet som allt kretsar kring.
– Men jag åker ofta och jobbar som volontär i Spanien. Då hjälper jag hemlösa hundar och tar några med hem till Sverige, säger Alexandra, som har en fördel av att tala flytande spanska.
– Jag ser till att runt 120 hundar om året kommer till nya hem i Sverige. Det känns bra.
Under den tiden Alexandra är i Spanien saknar hon och Armando varandra.
– Många tror säkert att man tröttnar på att vara tillsammans när man jobbar ihop varje dag, men så känner inte jag, säger Alexandra.
Armando nickar.
– Även om jag saknar Alexandra under tiden hon jobbar i Spanien så vill jag inte stå i vägen för vad hon vill göra. Kanske är det bra i längden att vara isär ibland.
Han är lika kär i Alexandra som han var i början.
– Ännu mer egentligen, förklarar han och Alexandra håller med.
– Kärleken blir bara starkare.
Ändå finns det också olikheter mellan dem.
– Armando är morgonpigg och gillar att jobba fysiskt. Jag får ta tag i det administrativa och kommunikationen med folk. Våra uppgifter delar upp sig naturligt. Jag har tur som hittat en man som vill leva så här, säger Alexandra.