Agnetas syster fick bröstcancer: Dog efter två veckor
Blöta pussar och en vaggande svans är bästa botemedlet när ögonen tåras av sorgliga minnen. Det är svårt att inte le åt en rödhårig setter med huvudet på sned och en foppatoffel i munnen.
– Love är ett och ett halvt år, men vi hade en setter tidigare också. Hon dog i cancer, berättar Agneta Levstam och skakar på huvudet.
Just cancer är tyvärr något som påverkat hennes liv under flera år. Att prata om det känns viktigt, men jobbigt.
– Jag vill knappt tänka på hur mycket sjukdomen tagit ifrån mig.
Stod nära sin syster
Agneta växte upp i Tvååker nära Varberg. Hon träffade sin man Bosse på jobbet på cykelfabriken och de fick tre barn som i dag är 27, 31 och 33 år gamla. Hennes stora intressen har varit böcker och att sjunga i kör.
– Vi har bott i det här huset hela tiden och trivts från första stund. Här har barnen växt upp och det är otroligt mycket minnen, berättar Agneta och ser sig omkring.
Många av dessa minnen har hon tillsammans med sin syster Gith som alltid bodde nära med sin egen familj och som hade barn i ungefär samma åldrar som Agneta. Systrarna hjälptes åt med det mesta.
– Det skulle vara vi tillsammans. Vi skulle se våra barn växa upp, se dem ta studenten och vi skulle få barnbarn samtidigt. Nu blev det inte så.
Anade oråd
År 2000 åkte Agneta till sjukhuset i Varberg för att testa sig för livmoderhalscancer.
– Det finns mycket cancer i släkten, så jag var noggrann med att gå på kontroller. Jag var inte direkt orolig, jag kände mig frisk, men jag hade fått en konstig känsla.
Under undersökningen såg hon hur vårdpersonalens ansiktsuttryck förändrades. Det som var tänkt som stöttande blev oroande.
– De gav varandra blickar, klappade om mig. De var för omhändertagande och jag blev misstänksam, minst sagt.
Tid för operation
Agneta åkte hem. Sedan fick hon samtalet om att hon behövde komma in igen.
– Det var väntat. Jag tog med min mamma, för jag förstod att det inte var positivt och de vill att man tar med en anhörig, säger Agneta.
Läkaren tog tag i det direkt när de kom in i rummet.
– ”Du vet säkert vad jag ska säga nu”, sa hon till mig och jag svarade: Jag vet att jag har cancer.
Så undersöker du själv dina bröst efter cancer
Agnetas första tankar var att hon var för ung för att dö, bara 36 år. Hon ville vara med sin familj. Men sedan låg allt fokus på att bli frisk.Agneta fick tid för operation där allting togs bort: äggstockar, äggledare, livmoder. En framgångsrik operation, som kändes helt självklar trots att den skulle innebära att hon behövde medicinera efteråt.Susanna: Jag gjorde humor av min bröstcancerLäs mer
– Men det viktiga var att inte riskera något och efter den behövde jag ingen strålning och inga cellgifter. Det kändes skönt, berättar Agneta.
Fick ryggsmärtor
Hon trodde att hon skulle kunna börja jobba snabbt men var hemma i ett år, skrev dikter och blev sakta starkare. Livet började återgå till vardag.
Månaderna blev år och 2004 fick hennes två år yngre syster jätteont i ryggen.
– Gith hade varit krasslig tidigare och hade lidit av anorexi som gick i skov. Hon hade inte jobbat heltid på många år, säger Agneta. Då blir man inte lika bekymrad som man kanske borde blivit.
Men smärtorna gick inte över och till slut undersöktes Gith på sjukhuset. Hon hade långt framskriden bröstcancer med metastaser i hela kroppen.
– Man ville vara hoppfull, men det var svårt. På röntgen var cancern överallt. Det gick alldeles för fort. Jag hade velat ha mer tid att vara med henne, säga farväl. Nu dog hon redan efter två veckor, berättar Agneta. Samtidigt slapp hon lida allt för länge.
Svårt för barnen
Agneta var på sjukhuset varenda dag de fjorton dagar Gith låg där. Ibland kunde de inte prata för systern var neddrogad av smärtlindring.
– Det värsta var att hennes barn behövde genomlida detta. Gith hade sönerna Emil, då 17, och Anton, 13, och dottern Felicia på fyra år. Underbara barn.
När jag pratade med Giths man Kenneth och med Emil blev allt mycket mer verkligt.
Hon och Gith hade hjälpts åt med barnen, som lekt ihop genom åren. Nu skulle allt förändras.
– Vi visste ju om vårt släktträd med oerhört mycket cancer i tidig ålder på min mammas sida. Min moster hade gått bort några år tidigare, och nu detta.
Väntade in döden
Agneta var vid sin systers sida kvällen hon gick bort.
– Gith var nedsövd och full av morfin. En sköterska höll hennes hand när hon började röra på sig vid niotiden. Hennes ögon var slutna. Tidigare på kvällen hade jag sett en fjäril vid fönstret och tänkt att det var vår moster på besök. Gith älskade fjärilar.
Nu stod Agneta vid Giths säng och väntade in döden.– Plötsligt häver hon sig upp och slår upp ögonen. Det skulle inte vara möjligt egentligen. Hon tittar upp mot taket och sedan dör hon. För mig var det då själen gick ur hennes kropp, säger Agneta.Maria drabbades av bröstcancer: Jag kände mig så ensamLäs mer
Det blev kaotiskt på rummet.
– Man är aldrig riktigt förberedd.
Agneta fick gå de tunga stegen till dagrummet för att berätta för Giths man Kenneth, som inte orkat vara där. Sedan kunde hon gråta själv.
– Alla reagerar olika. Jag är nog den som tröstar andra först. Går in i en roll nästan. Är stark och omhändertagande, förklarar Agneta.
Vrålade rakt ut
Både under tiden hon vakade på sjukhuset och efteråt gick allt i ett.
– Men jag tycker att sjukhuset gjorde mycket bra i alla fall. Gith fick ligga kvar på sitt rum för att alla skulle få möjlighet att ta farväl. Det fick ta tid. Hon hade på sig sin röda plyschdräkt och hade en ros i handen. Det var fint och passade henne.
Men Agneta kunde inte bevara sitt lugn i alla situationer och hon minns särskilt en kväll när hon kom innanför dörren till sitt hus, mitt i allt stök, innan allt var klart med begravningen.
– Vi hade en bassethund som älskade petflaskor och han hade hämtat mängder av dem och lagt i hallen. Då rann allt över och jag dängde handen i väggen. All sorg och ilska bara vällde upp. Jag vrålade, ramlade ner på golvet och Bosse undrade vad sjutton jag höll på med. ”Vad har hänt?”, skrek han. Men det var bara en känsla av att allt var utom kontroll, säger Agneta.
Hon och Gith hade aldrig pratat om döden och familjen fick gå på sin egen känsla om hur hon hade velat ha det med begravningen.
– Det blev jättebra. Jag hade valt Marie Fredrikssons ”Tro” som en av låtarna. Den visste jag att Gith hade gillat.
Agneta sörjde svårt länge och inser att hon aldrig riktigt kommer att sluta sörja. Det finns alltid med henne.
– Framför allt när man hör musik som man vet att Gith tyckte om, som Baccara och Abba. Då väller känslorna fram och det är klart att det gör ont. Som tur är har jag min mamma som är ett fantastiskt stöd.
Försöker leva livet
Idag gör Agneta regelbundna mammografibesök men fasar varje gång för svaret.
– Kanske skulle man operera bort brösten, men ingen har föreslagit det, trots att vår släkt ingår i forskning kring genetisk cancer, säger hon.
Hon kramar om settern Love, som mer än gärna myser med matte. Första settern, Gracie, dog för två år sedan, åtta år gammal.
– Gracie började kräkas och på djursjukhuset hittade de metastaser överallt i magen. Det fanns inget att göra. Hon var en underbar hund. Jag hoppas verkligen att det var det sista jag får höra om cancer i vår familj, säger Agneta.
Hon ler trots allt. Hon tänker ta tillvara chansen hon själv fått.
– Jag och Bosse reser fem-sex gånger om året. Varje år är vi på Samos, en ö som blivit ett andra hem. Det finns ingen anledning att vänta. Livet är nu.
Av Susanne Stamming