Agnes Wold: Jag njuter av grusvägar och utedass

Sveriges corona-pedagog, Agnes Wold, säger att hon är född med säg-som-det-är-genen i blodet. Hon växte upp med en mamma som var matematiker och språkligt geni och en pappa som var professor i statistik. Morfadern var nobelpristagare i kemi.

– Det var han som ”uppfann” växthuseffekten, säger Agnes Wold.

Efter det hektiska året med pandemin har hon längtat hon efter sommarhuset i Källvik med utedass och utedisk, och att få cykla på grusvägarna i Småland.

Agnes Wold kämpade för utedasset

– Det är något med själva förflyttningen som är ångestdämpande. Det värsta jag kan tänka mig är att åka på spa och sitta still och blötas upp. Vidrigt!

Utedasset fick hon för övrigt kämpa för att få ha kvar.

– De ville tvångsansluta oss till avlopp och vatten, men vi vägrade. Eftersom jag och syrran är ekologiskt uppfostrade så anser vi att det är utmärkt med utedass och att tvätta sig ute i naturen, säger Agnes och fortsätter:

– Jag tycker det är så konstigt att folk som ska vara på landet bygger villor med hög standard som gör att man inte får den där härliga känslan av att vara ute och inne samtidigt. Sedan drar de in vatten, ett sådant slöseri med rör som springer läck på vintern och värmen som ska hållas på 15 grader året om.

Agnes lyckades behålla utedasset och installera en utomhuskran – det var inte lätt att hitta en sådan, men till sist fick det bli en som var avsedd för att vattna korna i kohagen.

– På så sätt fick vi vatten till utedisken, det är perfekt.

Hon återkommer gärna till sin ekologiska och naturvetenskapliga uppfostran, själva basen till att hon blivit professor i immunologi, och hela Sveriges Corona-pedagog under pandemin. Mamma Anna-Lisa Arrhenius-Wold, dotter till nobelpristagaren i kemi, Svante Arrhenius, var själv ett geni som mest gick omkring och mumlade matematiska formler.

– Hon sa aldrig ”vad ska folk tänka” eller att det var äckligt att äta något man tappat på marken, det fanns inte ens i hennes sinnevärld att tänka så. Mamma var enormt snäll och läste sagor för oss. Men hon var lite i det blå och hade nog ingen vårdande gen. Det har inte jag heller, säger Agnes.

Du har ju kallats ”dammråttornas beskyddare”. Hade ni dammråttor och smuts i ditt barndomshem?

– Nja, det fanns folk som städade. Men ibland fick vi äta väldigt äcklig gammal mat, som min mamma inte förstod att hon skulle slänga. Det är kanske tack vare det jag fick mitt immunförsvar stärkt och slapp allergier.

Agnes mamma kunde inte sköta ett hushåll

Hade ni några husdjur?

– Nej tyvärr. Familjen hade en papegoja när mina storasyskon var små. Men eftersom mamma var en patologisk djurvän släppte hon ut den ur buren, så papegojan gick och bet farsan i fötterna. Då hamnade den på Skansen. Pappa var redigare. Mamma kunde inte sköta ett hushåll och kunde inte laga mat. Pappa var mer hands on. Han kom från en familj som varit garvare i Norge och blev pälshandlare i Lidköping. Han sa alltid ”jisses, jisses” och var enormt nöjd med sig själv.

Pappa Herman Wold var den första i sin familj som hade tagit studenten och kunde berätta om hur han åkte till Stockholm och gick på operan med ståplatsbiljett för en krona. Han ville alltid lära sig nya saker.

– Pappa gick omkring med fotografier på oss barn i plånboken, som han stolt visade upp. Men det fanns aldrig någon press på oss att vi skulle bli något. Om jag hade jobbat i en korvkiosk hade han tyckt att det var briljant, jisses, jisses!

Sommarloven spenderade hela familjen i Källvik utanför Västervik.

– Jag minns att mamma hade med sig en urgammal barnsköterska, som hade skött om henne när hon var barn. Sin egen mamma var hon inte särskilt förtjust i, men även hon var med där tills hon dog 1957.

Ville bli käck

– Själv var jag ett sladdbarn, och gick på simskola och cyklade runt och hade ett väldigt trevligt kompisgäng som brukade sova över hos varandra.

– Vi låg och snackade hela natten. Eftersom vi läste Enid Blyton fick vi ibland för oss att ha en midnattsfest eller dra ut med roddbåten mitt i natten, men det var aldrig lika roligt som i böckerna.

När Agnes var 15 år flyttade familjen till Göteborg. Då bestämde hon sig för att bli ”käck”.

– Jag är i grunden en ganska blyg människa. Det fattar inte folk. Samtidigt har jag fötts med en gen som gör att jag måste säga som det är. Det har gjort att folk har blivit rasande, för att jag inte har förstått att jag måste vara ödmjuk och vörda auktoriteter. Jag blev olycklig när folk blev arga. Men jag förstod inte hur man skulle göra. När jag frågade en norsk väninna, vad ordet ödmjuk betydde, så visste hon inte riktigt heller. Hon menade att det var något svenskt påhitt som gick ut på att man skulle framstå som extra märkvärdig genom att låtsas som om man inte visste hur bra man var.

I tredje ring drabbades Agnes av sitt livs passion.

– Jag kände svindel av lycka första gången jag fick läsa varför bajset är brunt. Då förstod jag att det är miljarder av reaktioner som pågår i kroppen varje dag och jag kände att jag ville ägna mitt liv åt att förstå allt vad som pågår i kroppen. Det fascinerar mig enormt, än i dag.

I början på 70-talet engagerade hon sig i Grupp 8.

– Vi hade gruppaktiviteter och studiecirklar och gick gata upp och gata ner och sålde tidningar. Det var kul och otroligt bra att engagera sig i något utanför sig själv, i stället för att sitta och hänga i skolan och undra om man var snygg eller ful, som många unga tjejer gör i dag. Det verkar så destruktivt.

1976 träffade hon den elva år äldre Lars Melchior. Tillsammans fick de tre barn. När Agnes var 35 dog hennes pappa och två år senare avled även hennes mamma.

Agnes gick sitt livs tuffaste kamp

– Det spelar ingen roll hur gammal man är när man blir föräldralös. I samma sekund inser man att man är den sista utposten. Eftersom jag var ett sladdbarn har jag alltid varit extremt yngst och folk satte igång att dö ganska tidigt. Ett intressant fenomen är att när ens föräldrar är döda tänker man nästan på dem varje dag. Det är som om man inkorporerar dem i sig själv. Mycket av det som man tidigare tyckte var töntigt, tyckte man nu är ganska vettigt och fint när de är döda.

Som 40-årig föräldralös trebarnsmamma gick sedan Agnes sitt livs tuffaste kamp i yrkeslivet, när hon tog strid mot Medicinska forskningsrådets styrelse och visade att kvinnor måste vara 2,6 gånger bättre än sina manliga kollegor för att få en forskarassistenttjänst och bli öronmärkta som ”framtidens forskare”.

Trots att hon och kollegan Christine Wennerås kunde leda allt i bevis, och blev världsberömda när studien publicerades i den ansedda tidningen Nature, så tog det hus i helsicke.

– Det var vidrigt. Fruktansvärt hemska år. Som att vara mitt i ett krig. Jag och Christine skulle mobbas ut ur akademin. Det spreds rykten om oss. Det sades att vi hade fuskat. Hon åkte på post-doc i Frankrike och skulle inte vara välkommen tillbaka, så min kompis skulle tvingas lämna landet. Vi var i princip paria, folk vände sig bort i matsalen när vi kom. Jag fick min tjänst indragen och det satte ju hela min framtid på spel eftersom jag ville vara på universitetet. Jag var rädd, utmattad och förtvivlad, säger Agnes.

Hade du någon som hjälpte dig under den här tiden?

– Christine och vårt lilla gäng på immunologen var på vår sida. Liksom alla unga människor och pressen, såklart. Och bambatanterna i matsalen sa ”Heja, heja!” Det var så underbart. De förstod naturligtvis att det är viktigt för alla kvinnor att vi har kvinnliga professorer, säger Agnes.

Medicinska forskningsrådets styrelse tvingades avgå och Agnes och Christine Wennerås skålade i champagne på tv-nyheterna.

– Egentligen var det en lögn att det var vi som tvingade styrelsen att avgå. De hade en rad andra skandaler på sitt samvete. Men vi fick ”äran” och skulden.

Sedan dess har hon suttit i giftskåpet.

– Jag har ansetts som farlig, men det har nog mest gynnat mig. Annars hade jag nog gjort en massa osjälviskt arbete och suttit i tråkiga arbetsgrupper.

Har det blivit bättre efter ert avslöjande om hur kvinnor diskrimineras i forskningsansökningar?

– Nej. Retoriken har helt svängt, men i praktiken är det ännu värre. Vi lever i en cynisk tid med en massa corporate bullshit. Det mesta går fortfarande till de manliga nätverkens forskning, vars ansökningar bygger på stora luftslott och konstiga nätverk. Två miljarder har gått från kvinnors forskning till männens projekt, samtidigt som de tvingar kvinnor att gå i löjliga mentorsprogram och fostrar dem att det handlar om kvinnornas psyken att de inte lyckas göra karriär, säger Agnes och fortsätter:

Fredagslunch med fem väninnor

– På vår tid sade man att kvinnorna inte klarade att göra akademisk karriär för att de inte var självständiga. Det är en farlig myt. Det enda sättet att klara sig som kvinna är att hålla ihop. Själv äter jag lunch varje vardag med fem väninnor, som alla har blivit professorer. Det hade vi aldrig lyckats med om vi inte hade haft varandra.

Privat är hon fortfarande gift med Lars, som stolt har klippt ut allt som tidningarna skrivit om henne under Coronapandemin.

– Ja, han är ju gammal arkivarie. Så det har han gjort bra. Men han har aldrig hurrat på mig, direkt.

Har ni varit ett bra team, du och Lars?

– Åh, jag tänker inte så. Men vi har delat lika på föräldraledigheten och han har stått ut med mig. Han är mycket mer smooth, lugn och trevlig än vad jag är.

Under pandemin har du varit riktigt orolig för Lars.

– Ja, han är ju 78 år och jag visste ju att han knappast skulle få tillgång till någon respirator om han blev sjuk. Därför har jag varit livrädd för att dra hem något virus. Men nu har vi fått våra vaccinsprutor, så allt är jättebra. Nu kan vi träffa barnbarnen och gå till frisören igen.

Din morfar, Svante Arrhenius, nobelpristagaren, dog redan 1927, så du hann aldrig träffa honom, men om du hade fått chansen att möta honom i dag, vad skulle du säga då?

– Åh, vi hade nog kunnat gaffla på riktigt ordentligt. Han verkar ha varit ganska rolig, inte alls någon sådan där högdragen pompös typ. Dessutom verkar han ha varit född med samma gen som jag, att man bara måste säga hur det verkligen ligger till med saker och ting, säger Agnes.

Bok i hängmattan:

Jag är ingen stort fan av böcker, utan läser oftast hellre dagstidningar, Filter eller twitter. Men just nu har jag läst ”Flocken” av Johan Anderberg, om spelet kring Sveriges corona-strategi. Fruktansvärt spännande.

Tv-serie en regnig dag:

Vi har ingen TV på landet. Så en regnig dag sitter jag nog och twittrar på min lilla lap-top. Vårt landställe är underbart omodernt med utedass och utekök – men fiber, det har jag förstås skaffat!

Godaste sommardrinken:

Gin och tonic. Kan ingen annan drink.

Smultronställe i Sverige:

Nordöstra Småland är väldigt vackert. Bland det bästa jag vet, är att cykla på en vacker grusväg på småländska landsbygden, och plocka lingon. Inte blåbär! Det är för kladdigt.

Min bästa sommar:

För tjugo år sedan ungefär tog vi tåget till Frankrike och cyklade runt i Loiredalen. Vi hade köpt en paketresa där allting ingick: tåg, hotell och cyklar. Vi cyklade ett par mil varje dag. Just i Loiredalen är det ganska platt terräng med otroligt vackra slottsmiljöer som man kan titta på. När vi blev trötta så klev vi av cyklarna och knackade på hos en bonde och provade lite vin.

Se också: 8 ställen att hemestra på i sommar

Efter reklamen: 8 härliga hemestertips

Roligaste semestertabben:

Jag har råkat missa tåg och tappat boardingkort på flygplatser och glömt pass. Jag är ganska glömsk och hamnar på fel ställe nästan varje dag. Men jag har så dåligt minne, vänta, så frågar jag min man, som det är mer reda med…

…jo, han säger att det värsta var nog när familjen skulle till Tonga i Stilla havet och jag hade glömt fixa nytt pass, mitt hade gått ut. Vi fick ordna fram ett tillfälligt rosa pass på flygplatsen i all hast, men när vi skulle gå ombord, sa plötsligt flygvärdinnan att det inte var giltigt.

”Ni får åka utan mig”, sa jag.

”Jag åker inte utan min fru”, sa Lars bestämt. Då fick jag åka med i alla fall.

Men detta hade jag helt glömt!