Agnes: Min sjuka dotter vill inte träffa mig längre

Jag förlorade min dotter för över fyra år sedan. Min dotter lever men jag har inte haft kontakt med henne under dessa år.

En gång i tiden hade vi bra kontakt med varandra. Ändå har det funnits tillfällen då jag har känt mig obekväm i hennes sällskap.

Led av ätstörningar

Jag tror, att just detta hör samman med de ätstörningar som hon hade för 20 år sedan.

Min dotter har alltid varit mycket energisk och arbetsam. Varit mycket drivande och lyckats bra med studier och arbeten.

Det har dock funnits en känsla av att hon aldrig blivit riktigt nöjd och haft ett stort behov att framhäva sig själv.

Har tävlat med mig

Ibland har jag känt att hon tävlat med mig. Det är bara det, att jag inte haft någon lust att tävla med henne. Jag känner mig väldigt nöjd med mitt liv. För mig har pengar och karriär kommit i andra hand.

Min dotter studerade i en av våra större städer för 20 år sedan. Något hände där borta. Jag vet att utbildningen var tuff och krävande. Då utvecklade hon ätstörningar som höll på att kosta henne livet några år senare.

Det startade med att hon förändrade kosten. Det kan väl tyckas bra i och för sig. Det stannade inte där. Hon började sedan med en intensiv träning.

Första året märkte vi inte så mycket av viktminskningen. När sedan vikten dalade mer och mer och träningshetsen fortsatte förstod vi att det inte stod rätt till.

Det är inte lätt att säga till en person att den lider av ätstörningar. Speciellt inte om personen ifråga är ens egen dotter.

Det tar också tid för en person att inse att den är sjuk. Vi som var i hennes närmaste omgivning tassade på tå för henne.

Hon är mycket långsint

Min dotter är mycket långsint. Den som går emot henne får henne till fiende. Vem vill ha sin egen dotter som fiende?

Som väl var sökte min dotter hjälp och vi såg ett ljus i tunneln. Ändå blev det tuffa år med många tårar och en oerhörd sorg.

Efter avslutad utbildning flyttade min dotter till en annan stad. Där bor hon fortfarande. Hon träffade en man och de skaffade barn. Relationen varade endast ett par år.

Efter separationen fick min dotter och jag en mer intensiv kontakt. Jag vill påstå att det var lyckliga år.

Vi träffades ofta när mitt barnbarn var liten. Dessutom gjorde vi en och annan resa tillsammans. Något vi även gjorde under de år hon gick sin utbildning.

Min dotter anklagade mig

Ibland har jag undrat om min dotter hatat mig sedan hennes pappa dog. Jag träffade nämligen en man året efter hans bortgång. En man som definitivt inte var bra mig.

Mitt nya förhållande resulterade i två barn. Efter tre år separerade vi och då fick jag en mycket bättre kontakt med min dotter. Den fina kontakten fortsatte ända till hon fick sina ätstörningar.

Då blev jag anklagad för att vara orsaken till hennes ätstörningar. Det var otroligt smärtsamt att få det kastat i ansiktet. När min dotter några år senare mådde bättre tog hon tillbaka dessa anklagelser.

Gifte mig med en yngre man

För drygt fem år sedan träffade jag en man från Turkiet. En man som är betydligt yngre än vad jag är. Dessutom yngre än min dotter. Efter några månaders bekantskap gifte vi oss.

Jag berättade inte detta för min dotter. Det gjorde henne säkert mycket besviken. Det är bara det att jag ville hitta ett bra tillfälle att berätta, men jag hann aldrig göra det.

Varför ska jag ens behöva känna så? Jag som bott ensam i över 20 års har väl rätt att vara lycklig.

Avslutade relationen med ett mejl

Min dotter avslutade vår relation med ett mejl. Det tog mig ett halvår att hitta krafter att besvara mejlet. Jag som haft en fin relation med mitt barnbarn förlorade även den kontakten.

De här åren har jag inte vetat någonting om min dotter. Jag har levt i tron att hon arbetar och gör karriär. Jag har hört att hon lämnat sitt arbete som rektor och fått andra chefsbefattningar.

Samtalet blev en chock

Därför kom samtalet tidigare i år som en smärre chock. Det var mitt barnbarns pappa som ringde och meddelade att min dotter blivit tvångsinlagd på psykiatrisk klinik. Sonen hade akut blivit flyttad till pappan.

Jag reste ner till barnbarnet under lovet. Där fick jag information som jag inte hade en aning om. Det visade sig att min dotter inte har arbetat på snart två år.

I samband med min vistelse där blev hon utskriven. Om några veckor ska det avgöras var mitt barnbarn ska bo. Min dotter har haft enskild vårdnad om sonen sedan många år. Något som hon stred hårt för och pappan orkade inte kämpa emot.

Riskerar att mista vårdnaden

Nu är situationen den motsatta och hon riskerar att mista vårdnaden helt.

Under mitt besök gick jag omkring på platser där min dotter tidigare bott. På platser där hon mått bra. Jag hittade även adressen där hon bor nu.

Jag vågade inte besöka henne. Jag är helt övertygad om att jag skulle ha blivit avvisad. Jag är på hennes svarta lista. Inte bara jag, utan väldigt många som hon anser vill henne illa.

Hur länge har hon varit sjuk?

Jag undrar hur länge hon har varit sjuk. Startade allt med hennes ätstörningar för 20 år sedan?

Eller måste vi gå ännu längre tillbaka? Till tonåren när hon miste sin pappa.

Hon har mer eller mindre helgonförklarat sin pappa som avled för över 30 år sedan. De senaste åren har hon ägnat åt att besöka släktingar i hans hemland.

Någonstans på vägen har hon fastnat i sin sorg efter pappan. Kanske tycker hon att hon och hennes bror kom i skymundan när jag träffade en ny man och de fick två syskon på kort tid.

Hoppas på en försoning

Jag har under de fyra år som gått ändå inte förlorat hoppet om att vi skulle kunna försonas.

Men nu när sjukdomen slagit till tvivlar jag på att vi någonsin hittar tillbaka till varandra igen.

Hon accepterar inte att hon är sjuk och vill inte genomgå medicinering. Så var ska det sluta?

Agnes