Adéle lämnade drogmissbruket: Jag lekte med livet som insats
I skolan pratades det om hur farligt det var med droger. Adéle Holtz minns hur klassen i grundskolan fick lära sig dess negativa konsekvenser. Men det som var menat att fungera avskräckande hade motsatt effekt på Adéle.
– Jag vet inte varför men jag tyckte att det lät spännande. Lyckorus nämndes och jag blev nyfiken på att få veta hur det kändes, säger hon.
Inte långt därefter, när Adéle var 15 år, träffade hon en kille som introducerade henne för ecstasy.
– För första gången i mitt liv kände jag ”oj, kan man må så här bra”. Snart frågade han om jag ville testa något ännu häftigare. Det var LSD.Från en bänk i Trädgårdsföreningen i Göteborg förklarar Adéle att hon började må dåligt tidigt.
Redan som sjuåring drabbades hon av panikångestattacker. Hon var mobbad, kände sig oförstådd och stack sig själv med nålar för att fly känslorna inombords.
– Jag hade ingen att prata med, det blev ett inre kaos…
Adéle låg utslagen i klassrummet
Killen som senare ledde henne in i drogernas värld träffade Adéle via Internet och när hon var 16 år flyttade hon hem till honom. Därefter eskalerade missbruket snabbt.
Vid tidpunkten hade Adéle börjat gymnasiet men gick enbart på de lektioner hon tyckte om, som Bild och foto. Ibland hände det att hon låg utslagen i klassrummet.
– Min bästa vän har i efterhand undrat varför lärarna inte märkte något.
Adéle beskriver hur vardagen i stort sett kretsade kring en jakt på droger – vad som helst för att slippa känna.
– Ett tag beställde vi droger från utlandet via Internet, sedan gick vi över till att köpa heroin från skumma typer. Ett par år senare började mamma misstänka något – och sa till mig att detta är inte du.
– Men jag ville inte att hon skulle lägga sig i mitt liv då. Samtidigt kände jag själv att det bara blev värre och värre. Jag klarade inte gymnasiet på grund av missbruket. Jag kunde inte behålla ett jobb. Jag fick panikattacker flera gånger om dagen.
Behövde döva mörkret inom sig
”Jag har själv svårt att förstå hur jag ens kunde vara vid liv vid den tiden” inleder Adéle ett inlägg hon postade på Instagram den 1 januari i år.
I inlägget blickar den idag 31-åriga Adéle tillbaka på hur livet såg ut 10 år tidigare.
– Allt handlade om att döva mörkret inom mig med tunga opiater, amfetamin och diverse piller. Jag gick på fester och drack tills det svartnade, åt knappt någonting – en banan tillsammans med mängder av energidryck och ett paket cigg om dagen. Jag lekte med livet som insats.
– Jag visste inte om jag skulle skriva inlägget, säger Adéle. Jag skäms ju, det är inte en del av mitt liv som jag är stolt över.Men inlägget berättade även någonting annat – att Adéle i år firar ett decennium som drogfri. På nyårsaftonen 2010 fick hon nog.
Hon lämnade sin egen nyårsfest och dagen därpå beslutade hon sig för att försöka ta sig ifrån det liv hon idag kallar miserabelt.
Blev kvar eftersom hon var populär
– Mitt hem var så äckligt. Jag är egentligen pedant men då var det verkligen vidrigt hemma. Jag orkade inte bry mig om någonting.
– Det som lockade och höll mig kvar i den där världen var att jag var populär. Jag har alltid haft dålig självkänsla och dåligt självförtroende men bland andra pundare såg jag bra ut. Det var svårt att släppa det.
I nästa andetag berättar Adéle att hon och pojkvännen sagt flera gånger tidigare att de skulle sluta med drogerna. Skillnaden 2010 var att Adéle då hade börjat umgås med nya vänner varav en var nykterist, och trots att han inte tog droger var han rolig och omtyckt vilket gjorde Adéle förundrad. Hon insåg att det kanske fanns ett annat sätt att leva.
– Men avtändningen var fruktansvärd, konstaterar hon. Jag kräktes, svettades och hade frossa. Det var två veckors rent helvete.Sakta men säkert tog Adéle därefter tag i sitt liv. Förhållandet med pojkvännen avslutades. Efter att ha bott en tid hos olika släktingar och vänner flyttade Adéle från Trollhättan till Göteborg där hon började läsa på Komvux och fick möjlighet att arbetsträna på ett hunddagis. Hon tog även på eget initiativ kontakt med en psykolog.
– Den här psykologen såg till så att jag fick prova dialektisk beteendeterapi, säger Adéle. Jag är så glad över det. Det har verkligen hjälpt mig.
– Och på hunddagiset kände jag mig omtyckt, jag upplevde att jag kunde göra skillnad. Det kändes som att livet var på väg åt rätt håll. Men så fick vi veta att hunddagiset skulle rivas. Det var en chock. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Startade eget hunddagis
Tillsammans med en vän började Adéle lite löst fundera på ett eget hunddagis.
– Det är svårt att starta företag, särskilt om man inte är 100 procent frisk psykiskt. Men jag har alltid tyckt om hundar och vi kände att vi verkligen ville det här.
I november förra året fick så hunddagiset Fyrfota Äventyr tillgång till en lokal på Hisingen i Göteborg – i mars i år öppnade det.
Dagiset drivs av Adéle samt två vänner och är en del i Vägen ut!-kooperativen som genom att erbjuda arbetsträning stöttar människor, vissa med missbruk i bagaget, i att ta sig in på arbetsmarknaden.
Adéle är idag kontaktperson för de som kommer till hunddagiset för att arbetsträna.
– Jag kände direkt ett sug i magen – att det var det här jag ville göra. Jag vet ju hur det är, men jag vet också att det går att göra något mer av sitt liv. Plötsligt var mina svagheter min styrka.
– Om jag bara kan inspirera en person att känna ”kan hon så kan jag”, då har allt inte varit förgäves. Det är annars lätt att tänka att jag kastat bort en stor del av mitt liv…
Ville inte dölja sin bakgrund längre
– Folk runt påpekade hur smal, snygg och fräsch jag såg ut. Jag lapade i mig komplimangerna, det här var ju precis det jag hade drömt om när jag var mobbad både fysiskt och psykiskt genom hela grundskolan. Att få bli en av de där populära och omtyckta människorna. Men inombords var jag djupt olycklig och vilsen. En sån som gör allt för andra ska tycka om en.
– Tidigare, innan jag delade det där inlägget på Instagram, var jag jättenoga med att ingen skulle få veta att jag hållit på med droger och mått psykiskt dåligt, säger Adéle. Men sedan tänkte jag varför ska jag hela tiden dölja det som varit och gömma mig själv?.
– Det var en stor del av mitt liv och har gjort mig till den jag är idag. Det har även gett mig en ökad förståelse för andra. Och varför bära allt själv? Jag har alltid tyckt att uttrycket ensam är stark är fel. Tillsammans är man starka!.
– Bär jag allt inom mig gör det heller ingen nytta.
Adéle ler återigen en aning när hon fortsätter:
– Det här jobbet är verkligen en perfekt kombination för mig. Jag får arbeta med hundar samtidigt som jag kan hjälpa andra människor. Det kan inte vara bättre. Och så tar jag bilder till våra sociala medier. Jag har alltid varit intresserad av fotografering. Det känns overkligt ibland men jag tror mer på mig själv nu. Min självkänsla börjar stärkas. Det är det här jag är ämnad att göra.
Adéle funderar lite innan hon lägger till:
– Jag har gått en krokig väg, men jag har gått min väg. Jag är fortfarande psykiskt funktionsnedsatt men jag har lärt känna mig själv och vet vilka hjälpmedel som finns att ta till.
Hon berättar vidare att hon idag är väldigt selektiv med vilka människor hon har i sin närhet.
– Det är viktigt att våga göra slut med vänner även om det kan kännas läskigt. Vissa människor är energislukare. Ta en funderare på hur du mår efter att du umgåtts med någon. Känner du dig berikad och inspirerad eller känner du dig dränerad och tom?
Under åren då hon missbrukade förlorade Adéle några av de få nära vänner hon hade sedan tidigare.
– Det är förståeligt men just då kände jag mig väldigt ensam och arg över det. Samtidigt tog jag själv avstånd från släkt och familj då många var oförstående till min psykiska ohälsa och tyckte att jag bara skulle ta mig i kragen.
– Efter att jag blev drogfri började jag försiktigt närma mig de i familjen som stått mig närmast, som mamma och mormor. Idag har vi en nära och fin relation vilket jag är väldigt glad över.Instagraminlägget från nyårsdagen avslutade Adéle med ”jag är värd att leva”.
– Jag förstår inte hur min kropp klarat det jag utsatte den för, säger hon dröjande. Jag åt inte – men proppade mig full med tunga opiater. Jag kunde snygga till mig själv och se ut som en partypingla, fast det var bara en fasad.
– Till slut kunde jag inte ta mig upp ur sängen utan drogerna. Jag ville aldrig bli beroende, jag ville inte att mitt liv enbart skulle kretsa kring att få tag i nästa dos… men det kan gå snabbt att hamna där.
Tar hand om kropp och själ idag
Livet idag beskriver Adéle som totalt annorlunda jämfört med för 10 år sedan.
Se också: Zoe sålde sex som 15-åring:
– Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle vara där jag är idag – jag trodde att jag skulle vara död. Det fanns ingen mening med livet. Jag ville inte bli en Svensson, jag föraktade det uttrycket.
– Idag älskar jag att gå till jobbet, ta långpromenader med hundarna, få umgås med kollegor och sedan komma hem till målarbord, ukulele och datorspel. Meditation, yoga och dagboksskrivande är också viktiga element för att må bra, något jag tagit med mig från terapin. Jag tar hand om både min själ och min kropp nu.