Abbi Åkvist lämnades bort och blev barnslav som 4-åring
Abbi var fyra år och hatade sin mamma. Familjen hon bodde hos var rika och bodde i ett flott hus, medan hon själv tvingades bo i ett skjul på bakgården. Bland råttor och småkryp. Kallt utan ljus, utan säng och madrass, bara med en säckväv på marken att sova på. Ensam och fylld av en ångest som inget litet barn skulle behöva uppleva. Varför hade mamma lämnat bort henne till dessa onda människor?
Varje dag tvingades Abbi städa och laga mat. Allt skulle vara perfekt. Var det inte det blev hon pryglad. Frun i huset pucklade ofta på henne med en käpp, slog henne tills blodet rann. Därtill fick Abbi ofta höra nedsättande ord, hon kallades åsna och hund. Inte kunde hon minnas när hon åt sig mätt senast. Kanske var det när hon bodde hemma hos mamma och pappa. Men varför hade mamma lämnat bort henne? Abbi hatade sin mor för varje dag som gick. Hon hade inte en aning om hur desperat mamma en gång varit.
Abbi, eller Abebech som hon heter, det betyder ”blommande”, föddes i Etiopien. I en stad som heter Nekemte, trettio mil väster om huvudstaden Addis Abbeba. Hon var nummer två av tre syskon, väl omvårdad av mamma Alemito. Pappa Taye försörjde familjen med att mala mjöl, som används för att baka nationalrätten injera. Abbi minns den goda lukten när mamma lagade till en ”wat”, en tjock gryta med kött och grönsaker
– Det vattnas i munnen på mig bara av att tänka på den goda maträtten, säger Abbi.
Pappa Taye hade dock fått svårt med hosta. Han hostade nästan varje dag och spottade ofta omkring sig. Men det ville inte släppa. En dag fick han en fruktansvärd attack.
– Han hostade så våldsamt att han till sist föll framstupa i eldstaden.
Mamma Alemito skrek rakt ut när hon såg sin brände man och strax kom grannar springande från alla håll för att höra vad som stod på. Med gemensamma krafter hjälpte man Taye att komma till sjukhus. Där fick man reda på att han hade den dödliga lungsjukdomen TBC. Några dagar senare dog Abbis pappa.
Mamman tvingades lämna bort sina barn
Nu stod Alemito ensam med tre barn. Med små möjligheter att försörja dem. Hon tog varje jobb hon kunde hitta. Städade och tvättade kläder. Men ingenting ville räcka, familjen svalt.
En dag blev minstingen i familjen sjuk. Berhane, som hon hette, hamnade på sjukhus och blev kvar där. En tid senare tvingades hon lämna bort äldste sonen Abdi till ett barnhem. Bara Abbi blev kvar hemma.
– Jag såg hur mamma slet för att få allt att fungera. Vi levde på bristningsgräsen. Ofta gav hon mig den lilla mat som fanns och åt själv av leran på huset. Det förvånade mig väldigt. Hon gav allt till mig för att jag skulle överleva.
Jag var fyra år och ensam i mörkret
En dag tog mamman med sig Abbi till maken Tayes arbetsgivare. En förmögen man med stor familj. Alemito hade hoppats på att Abbi skulle få vara kvar där, men en dag lämnades hon vidare till mannens äldsta dotter. En kvinna som tillsammans med sin man var militärpolis. De bodde i staden Dessie, långt upp i norra Etiopien.
– De bodde i ett stort fint hus och jag fick i uppgift att sköta hushållet och deras barn.
Men om Abbi hade varit väl vårdad av sina biologiska föräldrar så blev hon nu illa behandlad. Det var kärlekslöst. Nu var hon bara en slav som man kunde behandla som man ville. En ägodel utan eget värde. Hon anvisades till ett skjul på baksidan av huset.
– Första kvällen skakade jag av gråt. Fyra år gammal och ensam i mörkret.
Dagarna var fyllda av arbetsuppgifter. Från morgon till kväll. Hon städade hela huset, diskade, lagade mat och passade barnen. Men någon mat fick hon sällan, ofta gick hon och la sig hungrig.
– Vartannat år fick jag min enda klädnad, en gråbeige klänning av kahki.
Hur hårt Abbi än jobbade fick hon aldrig höra ett uppmuntrande ord, inget var gott nog. Istället blev minsta förseelse bestraffad, med både psykisk och fysisk misshandel.
– Kväll efter kväll fick jag gå ensam och gråtande ut till det mörka skjulet. Jag längtade så efter min mamma.
Efter tre år fick hon sin önskan uppfylld. Men inte som hon tänkt. Arbetsgivarens dotter tog med sig sin familj och Abbi och hälsade på i Nekemte. Abbis mamma fick höra talas om att de var i stan och for dit för att hälsa på.
– Men vi förstod inte varandra längre. Jag hade glömt det språk som talades i Nekemte och ingen ville översätta vad jag sa.
Hittade sin bror
Abbi berättade om all det svåra hon levde i, och hur mycket hon längtade efter att komma till mamma igen. Men ingen sa något och mamma Alemito fick gå därifrån utan att förstå.
– Jag kommer ihåg hur mamma gick gråtande därifrån. Några år senare förstod jag henne. Det var inte av hat hon lämnat bort mig, utan för min överlevnads skull. Själv dog mamma av svält och sorg.
Helvetet fortsatte för Abbi. Inte ens när det blev obligatorisk skolgång i landet förbättrades livet för hemme. Abbi hade långt till skolan och kom ofta försent. För det straffades hon av skolvakten. Tvingades gå på sina bara knän på grusgången tills de blödde. Ett steg för varje minut hon varit försenad. Likadant var det när hon kom hem. Slag och prygel.
Vad Abbi inte visste var att hennes lillasyster, Berhane, blivit bortadopterad till Sverige och att adoptivföräldrarna nu letade efter Abbi. Det kom dock att dröja 10 år innan de lyckades hitta henne.
Hon dog av svält och sorg
När Abbi var 14 år fick hon reda på att hennes bror Abdi bodde på ett barnhem i Nekemte. De brevväxlade en tid och hon funderade på att åka dit.
– Droppen var när kvinnan jag arbetade hos slog mig med ett glödande vedträ. Då kände jag att det fick vara nog.
Abbi begärde att få åka till sin bror, men det gick inte utan stora protester. Värdparet var vana med sin husslav och ville inte undvara henne. Men Abbi stod på sig och hon sattes på en buss till Nekemte.
– Där träffade jag Abdi. Det blev ett kärt möte, vi hade ju inte träffats på tio år. Jag kramade honom hårt och ville inte släppa.
Abdi berättade om Berhane och om adoptivföräldrarna som ville ha Abbi till Sverige. Sedan hände allting väldigt snabbt. Pass och papper ordnades fram och snart satt hon på flyget till landet i norr. Hon ville aldrig mer återvända. Abbi togs emot av sin nya familj och hamnade i Umeå. Men vägen till ett normalt liv blev långt. Hon mådde både psykiskt och fysiskt dåligt. Psykologen sa att hon var ett hopplöst fall, och läkarna trodde inte sina ögon när de fick se röntgenplåtarna.
– Läkarens ord fick mig att frysa till is. Det fanns inte någon del av mitt skelett som inte bar märken efter slag.
Abbis ormbo av känslor övergick till ett glödande hat mot paret hon bott hos. Över deras kärlekslöshet och all den misshandel de utsatt henne för. Hatet fyllde henne och band henne i många år. Ända tills den dag Abbi mötte en pastor som bad till Gud för henne.
– Där i mötet sköljdes mitt hat bort och jag kunde förlåta kvinnan som plågat mig alla år. I kärleken från Jesus fick jag kraft att förlåta. Jag blev fri.
Flyttade tillbaka
För fjorton år sedan flyttade Abbi tillbaka till Etiopen och hon tog då mod till sig och åkte och hälsade på kvinnan. Hon öppnade och bjöd in Abbi som hon inte längre kände igen. Hon kunde ju aldrig tänka sig att Abbi skulle komma dit i bil, gift med vit man och ha två egna barn.
– Hon hade ju hoppats på att jag skulle bli en gatflicka.
Men när Abbi presenterade sig böjde kvinnan sitt huvud och sa ingenting på en dryg halvtimme.
– När jag till slut sa att jag blivit kristen i Sverige och nu förlät henne för allt hon gjort mig, tittade hon förvånat upp och vi började sedan samtala. Vi har träffats två gånger till nu och hon har försökt förklara varför hon varit så tyrannisk mot mig.
När Abbi var 22 år började hon studera i Uppsala. Där träffade hon boråsaren Per Åkvist.
– Hon var vaktmästare i en samling och stod och hälsade alla välkomna i dörren. När jag tittade in i hennes mörka ögon blev jag alldeles tagen, säger Per.
– Per hade ett vackert leende, och han verkade gilla mig, säger Abbi.
Jag kunde förlåta kvinnan som plågat mig alla år
De hälsade sedan alltid på varandra när de möttes i korridorerna, blev bekanta och snart ett par. Abbi berättade för Per om Etiopien, och han blev alltmer intresserad att åka dit. I augusti 1990 gifte de sig och tre år senare for de till Etiopien tillsammans. Per föll pladask för landet.
– Åh, ja det klickade direkt, jag blev fullstädigt förälskad i landet på en gång, säger Per.
Båda kände att de vill göra något för etiopierna. Under några år hjälpte de en annan organisation att etablera sig i landet. Men snart väcktes en gemensam vision hos dem, ”att nå de onådda och hjälpa de hjälplösa”. 2007 startade de Family Mercy House i Addis Abbeba. Med hjälp av faddrar i Sverige kunde de hyra ett helt hus, driva dagisverksamhet för barn samt utbilda ensamstående mammor. De lär sig sy och väva för att skapa och sälja schalar, baka bröd och praktisera i kaféer, lär sig nagelvård och frisöryrken för att kunna starta skönhetssalonger. Allt för att kunna starta egna småföretag.
Efter femton år i Etiopien har Abbi och Per nu återvänt till Sverige. De kommer vara här några år, men göra korta besök i Etiopen för att se till att arbetet på Family Mercy House flyter som det ska. Ansvariga på plats är nu tidigare elever som blivit fungerande lärare. Framtidsdrömmar har de gott om
– Jo vi skulle ju vilja kunna ta emot ännu fler mammor i skolan, nu kan vi ju bara utbilda tolv per år. Och helst skulle vi vilja köpa loss huset som vi hyr. Då kan vi ju bli friare att jobba där som vi vill, avslutar Abbi.
Vem är Abbi Åkvist?
- Namn: Abbi Åkvist.
- Ålder: 52 år.
- Familj: Maken Per Åkvist, 2 döttrar.
- Bor: Uppsala.
- Aktuell med: Boken Abbi 4 år & slav (Sjöbergs).
Av KG Mattsson
Foto: KG Mattson, Privat