28-åriga trebarnsmamman Natacha har en hjärntumör
Du har en tumör i hjärnan. 24-åriga Natacha sitter vid bordet på Rigshospitalet i Köpenhamn med sin mamma och pojkvän bredvid. Det känns som att orden stannar ett par centimeter innan de når fram till henne. Allvaret vill inte sjunka in och medan läkarens latin flyger genom luften ser hon att hennes mammas ögon svämmar över av tårar.
– När han sa att jag inte skulle bli frisk förstod jag det inte. Jag hade ju bara haft huvudvärk och plötsligt hade jag fått en cancerdiagnos och skulle opereras i hjärnan, berättar Natacha.
Christiansen, som nu är 28 år, medan hennes mamma försöker hålla ordning på sina tre barnbarn.
Natacha bor med barnen på bottenvåningen i samma gula hus som sin mamma i danska Köge.
Natacha ger henne ett tacksamt leende medan hon försöker samla sig för att kunna berätta om de fyra år som har gått sedan hennes liv vändes upp och ner.
Natacha arbetade som affärsbiträde och hade ett liv som många andra med pojkvän, rundor på stan och dottern Anastasia. Hon hade alltid varit pigg och kry och när huvudvärken började brydde hon sig inte så mycket om det.
Men den dunkande smärtan blev värre och värre, trots att hon försökte döva den med tabletter hjälpte det inte.
Huvudvärken berodde på hjärntumör
– Jag fick veta av läkaren att jag kunde få huvudvärk om jag tog för många tabletter, men när huvudvärken fortsatte krävde jag att få bli ordentligt undersökt. Jag var egentligen inte orolig, jag ville bara veta vad det var med mig, berättar Natacha som därefter kallades till röntgen.
En kort tid senare fick hon veta resultatet. Det fanns en fläck på röntgenbilden. En biopsi gjordes och sedan fick Natacha beskedet den där dagen på Rigshospitalet.
Jag hade ju bara haft huvudvärk och plötsligt hade jag fått en cancerdiagnos
– När han sa att jag hade en tumör i hjärnan tänkte jag på min dotter. Men jag övertygade snart mig själv om att den skulle opereras bort och att jag skulle fortsätta livet som tidigare, berättar Natacha som genomgick en sex timmar lång operation då läkarna tog bort så mycket av tumören de kunde.
– När jag vaknade kunde jag inte komma ihåg någonting. Jag visste inte vilket sjukhus jag var på eller hur gammal min dotter var. Det var verkligen skrämmande och då förstod jag inte hur mycket operationen hade påverkat min hjärna, berättar Natacha som tiden efteråt gick på så starka mediciner att det kändes som hon var i en bubbla.
Hon blev sjukskriven och ofta fick hennes mamma rycka in och hjälpa till med de praktiska göromålen.
Tiden gick och Natacha blev så småningom bättre. Hon gick på regelbundna kontroller som visade att tumören i hjärnan inte växte och ett och ett halvt år efter operationen gjorde hon ett graviditetstest som visade positivt.
– Jag hade fått veta att jag inte kunde bli gravid när jag tog medicinen jag fick och när jag plötsligt fick positivt på testet var jag rädd att det inte var någon bra idé att få barn. Jag visste ju inte hur min framtid såg ut, säger Natacha som blev lugnad av sin läkare som inte såg något skäl till att hon skulle avbryta graviditeten.
Antingen kunde jag låta cancern styra mitt liv eller så kunde jag leva det liv jag hade lust med
Nio månader senare kom Zakaria till världen.
– Det var fantastiskt att bli mamma igen och jag kände också att jag hade något viktigt framför mig. Jag skulle inte klara det om allt kretsade runt sjukdom och bekymmer. Antingen kunde jag låta cancern styra mitt liv eller så kunde jag leva det liv jag hade lust med. Vad som skulle hända kunde jag ju ändå inte styra över, säger Natacha som för ett och ett halvt år sedan blev mamma till dottern Yasmin.
Tumören började växa igen
Trots att relationen med de två yngstas pappa inte höll har Natacha funnit ro i vardagen med sina barn. Att gå på stan och träffa vänner har inte längre hög prioritet i hennes liv.
– Jag har nog alltid varit optimistiskt lagd och jag försöker låta bli att lägga en massa energi på sådant som jag ändå inte kan göra något åt. Så trots att jag visste att risken fanns att tumören skulle börja växa igen så tänkte jag inte på det förrän det var en realitet, berättar Natacha som trots operationen ändå inte blev av med huvudvärken.
Hennes minne försämrades och hon överväldigades ofta av trötthet. Fortsatta kontroller hade visat att tumören inte växte, men efter ännu en undersökning ringde hennes läkare och lät bekymrad. Han ville träffa henne.
Beskedet var: Tumören hade börjat växa och hon måste opereras igen.
– Den här gången visste jag ju tyvärr hur hemskt det var att vakna upp efter operationen och jag kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle gå för mina barn om jag inte kunde finnas där för dem, säger Natacha som efter operationen blev förlamad i ena benet. Då fattade hon ett beslut tillsammans med sin mamma Jacqueline.
Pratar öppet om sin sjukdom
Hyresgästen på bottenvåningen i Jacquelines hus blev uppsagd och så flyttade Natacha in med sina barn. Huset byggdes ut så att den nya familjen fick plats och varje kväll lagade Jacqueline mat till alla. Hon lämnade och hämtade sina barnbarn på dagis och när Natachas smärta och trötthet blev för svår skickades barnen upp till sin mormor.
För några månader sedan opererades ännu en bit av hjärntumören bort. Natacha har accepterat att hon aldrig blir frisk, men trots att sjukdom är ett ämne som barn har svårt att förhålla sig till så har Natacha valt att prata öppet om det.
– Anastasia vet att jag har cancer i hjärnan, men de två andra är för små för att förstå det. Egentligen tar det inte speciellt mycket plats här hemma, säger Natacha som har fått strålning och nu håller på med cellgiftsbehandling.
Hon försöker fokusera på det positiva i vardagen och lägga så lite tid som möjligt på att oroa sig. Ändå har hon fått kämpa för att kommunen ska godta att hon är för sjuk för att arbeta.
– Om man inte vet om det tror man ju inte att jag är sjuk. Jag har kvar allt mitt hår och alla kroppsdelar. Man kan inte se att jag lider av minnesförlust, smärta och trötthet, säger Natacha som hoppas att hon kan få sjukpension så att hon kan använda den lilla energi hon har på det som betyder allra mest; nämligen sina barn.
Ofta glömmer vi bort den vanliga vardagen, men för mig är det något av det bästa i livet
I det idylliska, gula huset nära Köge har Jacqueline hjälpt barnen att ta på sig ytterkläder. Hon gör vad hon kan för att avlasta sin dotter så mycket som möjligt så att de allihop kan ha många fina stunder tillsammans.
– Jag skriver en slags dagbok så om jag en dag inte längre är här kan mina barn läsa om alla upplevelser, stora och små, som vi delade. Ofta glömmer vi bort den vanliga vardagen, men för mig är det något av det bästa i livet, säger Natacha, som inte är rädd för döden.
– Jag tänker inte på den. Om jag gjorde det skulle jag bara gå runt och vara ledsen och det skulle inte vara bra för någon. Det viktigaste i mitt liv är mina barn och när jag tittar på dem är jag lycklig.
Av Ninna Sommer
Översättning: Anette Bülow
Foto: Soren Lamberth, privat