16-åriga Wilma låg fast under båten i två timmar

Det har nu gått åtta månader sedan den ödesdigra dagen som kunde ha blivit 16-åriga Wilma Karlssons sista. Hemma i Mellansel tittar hon och hennes mamma Josefin på foton som togs den där sommardagen och de tunga minnena väcks till liv igen:

– Usch, det knyter sig i magen. Det som skulle bli en mysdag blev en mardröm i stället, säger Josefin.

Det var en varm sommardag i mitten av juli 2017. Himlen var klarblå, inte ett moln syntes till. Josefin och hennes familj hade tackat ja till en båtutflykt med goda vänner och alla såg fram emot en härlig dag. De skulle åka ut till en ö i Örnsköldsviks skärgård för att äta lunch. Josefin, Wilma, lillebror Adam och pappa Fredrik åkte, storebror Jesper kunde inte följa med eftersom han jobbade.

Vattnet var spegelblankt och båten – en kombinerad segel-/motorbåt – stävade ut med hjälp av motorn. Vännen som körde undrade om de skulle segla i stället och Josefin svarade att det inte spelade någon roll. De fortsatte med motor.

Båten hamnade upp- och ner

Wilma fotograferade med sin mobil när det plötsligt, från ingenstans, kom en svallvåg som fick båten att kränga till och fyllas med vatten. Därefter tippade den åt andra hållet och kantrade.

– Allt gick så fort, vi hann verkligen inte reagera. Helt plötsligt kände jag att jag hade hamnat i vattnet, berättar Wilma.

Josefin, som skyndade sig att räkna in alla, upptäckte att dottern saknades.

– Jag fick panik och skrek rakt ut: Var är Wilma? Jag simmade runt båten som låg upp och ner. Jag försökte välta den på rätt köl, men hamnade då själv under vattnet varje gång. Till slut märkte någon att det kom ljud inifrån båten.

Wilma hade hamnat under båten. Hon försökte simma upp, men slog i huvudet och visste inte var någon öppning fanns. Plötsligt sögs hon in i en luftficka och hamnade inne i båten, med vatten upp till bröstkorgen.

– Jag hade ingen aning om var i båten jag befann mig, men i mörkret kände jag hur fötterna fastnat i något.

Hon började skrika i panik och bulta händerna mot taket och väggen. Efter ett tag kände hon igen Fredriks röst. Han hade klättrat upp på båten och klamrade sig fast där för att ropa till Wilma.

– Jag hörde min pappa, men förstod att han inte kunde höra mig. Jag insåg att jag var tvungen att spara på syre. Om jag började hyperventilera skulle det ta slut fortare. Jag andades lugnt och försökte tänka logiskt på hur jag skulle överleva, minns Wilma.

Wilma ringde själv 112

Hon hade hållit hårt om sin mobil när hon ramlat i vattnet. Telefonen var vattentålig så hon bestämde sig för att försöka ringa efter hjälp. Fingrarna var blöta men hon försökte torka dem på sitt hår för att skärmen skulle reagera på hennes beröring.

–  Jag ringde 112 och var den första som larmade om olyckan.

Medan Wilma kämpade kom en annan båt till undsättning. Besättningen där hade sett olyckan och drog nu upp alla som låg i vattnet. De hjälpte även till att hålla den kantrade båten stilla genom att binda fast den med rep – allt för att skydda Wilma. Ingen visste var under vattenytan hon befann sig.

Övertygad om att Wilma var död

Fredrik stannade kvar uppe på båten.

– Jag var hysterisk. Jag var helt övertygad om att Wilma var död, och tänkte att om det är meningen att någon ska dö så är det jag och inte mitt barn, säger Josefin.

Efter ett tag sa kvinnan på den hjälpande båten att vi inte fick glömma Adam som hade gått ner och lagt sig i ruffen.

Josefin skyndade sig ner till Adam och la sig bakom honom.

– Han tog tag i min arm och viskade: ”Mamma, Wilma får inte dö och du får inte lämna mig.”

– Gud, det var så jobbigt. Vi kramade om varandra och grät tillsammans.

Efter en stund gick Josefin upp på däck igen för att få veta vad som hände.

– Jag grät och skrek om vartannat, och om och om igen frågade jag om hon levde.

Ju längre tiden gick, desto mer övertygad om att Wilma var död blev hon.

Josefin tänkte att ingen kan ju överleva så länge under vattenytan utan syre.

Vattnet steg inne i båten

Wilma pratade hela tiden med 112, som berättade att hjälp var på väg. Hon hade tappat känseln i benen eftersom det bara var 12 grader i vattnet. Saker började flyta runt omkring henne, skor, böcker, mat, väskor, ja allt bara kom, och vattnet började långsamt stiga inne i båten. Tankarna gick inte att mota bort, är det så här jag ska dö, undrade hon.

Hon hade ju hört sin pappas röst men tänkte på mamma och Adam. Levde de?

– Jag minns att jag fick en tanke där jag accepterade att detta var slutet. Det blir nog inget mer, tänkte jag, och undrade också hur de som överlevde skulle orka att fortsätta sina liv.

Vilka, förutom dem, ville hon säga hej då till?

Tog beslut att överleva

Tankarna snurrade innan Wilma insåg att hon måste behålla lugnet och ta fram sin inre styrka. Hon måste fokusera, annars skulle hon dö. Att höra sin pappas lugna röst hjälpte henne.

– Jag bestämde mig för att överleva!

Räddningstjänst, polis, ambulans och sjöräddning hade kommit snabbt men de hade inte lyckats få tag på någon erfaren dykare med rätt utrustning.

Under vattenytan i två timmar

Wilma hade varit under vattenytan i två timmar, och ingen visste hur hon mådde eller i vilket tillstånd hon befann sig, när Martin Hanell svarade i sin telefon. Han kom direkt från en dykträning och hade allt som behövdes i sin bil. Men när han kom till olycksplatsen insåg han att detta skulle bli ett av hans svåraste uppdrag.

Väl nere i vattnet lyckades han ta sig in i luftfickan, där ett rep fästes runt Wilmas midja. Han pratade lugnande, de var tvungna att först ta sig ner under vattenytan, för att sedan tillsammans ta sig ut ur den uppochnervända båten.

Medan Martin kämpade för att rädda Wilma hade Josefin, Adam och deras vänner tagits i land. På avstånd kunde de se räddningsarbetet men fick inte veta vad som hände. Plötsligt hörde de applåder.

En polis kom gående mot Josefin och hon minns hur hon kände hjärtat slå hårt.

”Wilma är uppe ur vattnet”, sa polisen.

”Ja, men lever hon?”

”Ja, hon lever.”

Rejält nerkyld

När räddningsbåten nådde land, med Wilma ombord, sprang Josefin mot dem. En enorm tacksamhet fyllde hela hennes kropp:

– Det var som att bli mamma på nytt. Som en förlossning. Jag trodde Wilma var död, men nu kom hon tillbaka till mig. Jag var så lycklig att det inte går att förklara, säger Josefin.

Wilma, som var rejält nerkyld, togs till sjukhus. Där fick hon stanna ett par timmar tills hon återfick normal kroppstemperatur. Några kroppsliga men i övrigt hade hon inte fått.

Trots det svåra traumat har familjen klarat av att bearbeta det. De har pratat med varandra och med sina vänner som också var med på båten.

– Det var ingens fel. Det var en ren olyckshändelse, säger Josefin.

Flera gånger lyfter hon fram den varma medmänskligheten som finns och är tacksam för alla som funnits för dem under tiden efter olyckan.

– Vi har fortfarande kontakt med dem som hjälpte oss. Det betydde så mycket att få en kopp kaffe och ett varmt duntäcke när vi hade panik och var i chock.

De lät oss komma upp i sin båt och tog hand om oss.

Fick en ny chans i livet

Olyckan har inte skrämt Wilma. Hon har åkt båt efteråt och hon tänker positivt.

– Klart jag har mått dåligt ibland, men jag bestämde mig för att fokusera på att jag fick en ny chans i livet, och den chansen kommer jag att ta vara på.

Wilma berättar att före olyckan satt hon ofta på sitt rum och pratade med sina vänner via sociala medier om hon var ledig, men i dag prioriterar hon i första hand att vara med familjen och att göra saker.

– En sak är säker, vi kommer alltid att ha flytväst på oss, även om vi bara sitter i en liten roddbåt, säger Josefin.

Text: Anna Olofsson  Foto: Izabelle Nordfjell, Sjöfartsverket,  privat 

Läs också: Läkarna trodde inte på Janina: Till slut vägde jag 36 kilo och hjärtat stannade