Novell: Hon träffar en pigg 80-åring i jobbet – leder till en oväntad relation
Han bor i skogen och Anna beger sig dit.
Det är knappt att hon kommer därifrån …
En mulen fredagsmorgon när Anna kom till jobbet på redaktionen dröjde det inte länge förrän Olle dök upp i dörren.
Olle var chef och ansvarig utgivare och hade en stressad röst när han sa:
– Vi måste ta bort en helsidesannons ur nästa veckas nummer. Det krånglar med något kunden skulle sälja till extrapris. Vi måste täcka upp med annat. Du får skriva en artikel som vi klämmer in.
Anna hade bara jobbat på tidningen några månader och trots att hon bara hade ett ettårigt föräldravikariat var hon tacksam för jobbet. Dessutom trivdes hon bra.
Tidningen var en gratistidning. Särskilt populära var artiklar om ortens folk, bilder på nyfödda och lokal sport.
– Vad ska jag skriva om, då? undrade Anna.
– Hitta på något, sa Olle.
Annas telefon ringde. En späd röst tillhörande en äldre dam sa:
– Nästa vecka fyller Nils Andersson 80 år. Honom borde ni skriva om. Det är en klurig gubbe.
Under tiden kvinnan pratade om Nils Anderssons förträfflighet antecknade Anna. Sedan tackade hon för tipset och la på.
Hon funderade en stund och kom fram till att ibland skulle man bara göra det man hade rakt framför ögonen. Det enklaste. Hon skulle intervjua Nils Andersson.
Det är längre än man tror
När hon ringde honom blev han förvånad, men sa ja. Han hade inget särskilt för sig under dagen, mer än att hans barnbarn höll på att gallra i hans skog och skulle serveras mat och kaffe.
De bestämde att Anna skulle vara hos Nils klockan halv två.
– Ta god tid på dig att köra, det är längre än man tror, sa Nils.
Anna hade fått en vägbeskrivning som verkade leda rakt ut i skogen, men hon kom fram till torpet utan att köra vilse.
Dagen var trist och mörk och hotfulla regnmoln hängde i luften, men hon tänkte att det måste vara vackert när solen sken över torpet.
Då hon klev ur bilen hörde hon en motorsåg brumma någonstans i skogen. Nils kom emot henne. Han var en reslig man med den sorts läderartade, väderbitna hy som människor som nästan alltid är ute får.
Han bjöd in henne i ett kök som luktade björkved och kokkaffe. Vedspisen knastrade muntert, köket hade gammaldags pastellfärgade köksskåp och ett matbord vid fönstret.
– Slå dig ner. Du dricker väl kaffe?
– Ja, tack, sa Anna.
Hon satte sig och en grå katt hoppade genast upp i hennes knä och började spinna. Den hette Ludde.
– Det var ju oväntat att få ett så trevligt besök. Ludde gillar dig. Han har bra känsla för folk.
Anna klappade Ludde med höger hand, med vänster hand hade hon fiskat upp block och kamera. Hon letade efter en penna.
Erik letar efter en tjej
Nils hällde upp kaffe och satte ett fat bullar på bordet.
– Det är mitt barnbarn Erik som har bakat. Det är inte lite den killen kan, må du tro. Han är ogift. Trettio år, ungefär som du. Han letar efter en tjej.
Nils var översvallande när han ytterligare en stund berättade om Eriks förträfflighet och allt han höll på med förutom sitt yrke som egenföretagande snickare. Men till sist tystnade Nils och lät Anna fråga.
Han svarade på frågor om sitt liv, sina intressen, bygden och lite av varje. Han var enkel att intervjua och det var hon glad för, eftersom hon egentligen inte förberett sig alls.
Klockan halv tre blev de avbrutna av att Erik kom in för att fika. Han drog med sig en doft av motorolja, kyla och furuträ. När han fått av sig hjälmen och ytterkläderna såg Anna en sympatisk kille med ett kantigt men ändå vackert ansikte.
– Akta dig, sa Erik när han tagit Anna i hand och hälsat. Morfar kan prata skjortan av vem som helst när han kommer igång.
Jag skulle inte klara det utan Erik
Anna fortsatte med sina frågor, under tiden tittade Erik så glatt på henne att hon kände sig generad.
– Vad jag förstår, sa Anna, jobbar du fortfarande mycket, Nils. Du har inte funderat på att pensionera dig?
– Vad är det? svarade Nils. Att jag skulle sätta mig på baken och glo på tv? Då skulle jag vara död inom en vecka.
– Jag provade det för tio år sedan när hustrun min dog, fortsatte han, och det höll på att göra mig galen. Det som räddade mig var att börja jobba igen. Sedan är det skogen som ska skötas, stängsel, ensilage, allt möjligt. Men jag skulle inte klara det utan Erik. Han bor i det gamla skolhuset i byn, men han ska ta över torpet en dag när jag lämnar in. Erik gör det mesta.
– Morfar är så blygsam, sköt Erik in. Det är han som jobbar mest här. Torpet vi sitter i byggde han till sig och mormor när de gifte sig i slutet av femtiotalet.
– Oj, sa Anna. Jag trodde du var född här.
– Nej, det är jag inte, sa Nils. Det ska bli Eriks en dag. Men han borde hitta sig en flicka. Det är inte lätt att hitta rara töser nu för tiden, de flesta vill bo i städer och gå i högklackade skor hela tiden. Det kan man inte på landet.
– Sluta morfar, nu är du fördomsfull, sa Erik.
Anna försökte hejda sitt skratt. Sedan tog hon några bilder på Nils. Hon var på väg att tacka för sig när Nils sa:
– Klockan är inte fyra än. Du hinner gott ta en bild på torpet utifrån också om det ska bli en rättvisande intervju av mig. Erik kan följa med dig.
Anna kunde varken säga ja eller nej för Erik reste sig och tog det för självklart att de skulle gå ut. Anna resignerade och tänkte att det hann hon ju med.
När hon och Erik kom ut märkte hon att det hade börjat regna och blåsa. Anna gick runt torpet och tog bilder. Erik visade henne delar av skogen och berättade om sin barndom där.
I fjärran hördes en motorsåg.
– Nu måste vi gå in igen, sa Anna sedan. Det börjar blåsa mer och mer.
– Ja, väderleksrapporten lovade visserligen bara regn, sa Erik, men det ser ut som om det skulle kunna bli en rejäl storm.
Du måste åka innan det sätter i gång på allvar.
Det värsta är att ett träd blåst ner
Nu hade regnandet tilltagit och det började mörkna. När de gick mot ingången möttes de av Nils, som hade en ficklampa i handen.
– Det blir oväder, sa han. Det värsta är att ett träd blåst ner.
– Vilket träd? undrade Erik.
– Den gamla asken vid vägen, den vi talat om att hugga ner innan den föll av sig själv. Nu har den gjort det. Den har dessutom blockerat vägen.
Anna följde med Erik och Nils längs vägen tills de kom till ett stort träd som lagt sig så att dess stora krona bredde ut sig över vägbanan.
– Elände, sa Erik. Hade det bara varit en trädstam kunde jag kanske sågat loss den, men det kommer att ta flera timmar att såga av trädgrenarna i kronan. Jag är ledsen Anna, men det ser ut som om både du och jag måste stanna här i natt.
Anna skickade sms till Olle på redaktionen och till sina föräldrar, och berättade vad som hänt. Det var ingen fara med henne, skrev hon.
Hon hjälpte Erik att laga mat och när de ätit sa Nils att Anna kunde sova i soffan i vardagsrummet och Erik i kökssoffan. Sedan sa han:
– Gubben är trött, jag är trots allt 80 år. Jag går och lägger mig så får ni ungdomar se på tv eller vad ni vill göra. Vänta, jag har en flaska vin någonstans, den kan ni värma er med.
Så försvann Nils och lämnade Erik och Anna åt sig själva. De tittade på varandra. Anna tänkte att Erik också förstod att Nils ville tussa ihop dem.
De förflyttade sig till vardagsrummet där Erik tände ett antal ljuslyktor. Sedan slog de sig ner i soffan, skålade och började prata.
Jag vill hitta någon att dela livet med
Om det var vinet eller stämningen kunde Anna inte säga, men hon kände sig ovanligt harmonisk och upplevde ett slags stilla lyckokänsla.
– Morfar är lite överdriven, sa Erik. Men det är inget ont i honom, det går inte att bli sur på honom. Han är kanske beräknande och gör allt för att jag ska hitta en tjej, men jag står ut. Det passade honom säkert jättebra med trädet på vägen.
– Vill du hitta någon då? undrade Anna.
– Nej. Eller jo, jag vill väl hitta någon att dela livet med, som alla andra. Men jag väntar på den rätta.
– Jag också, sa Anna. Hur man nu vet vem det är.
– Kanske någon som man har lätt att prata med. Någon som får en att känna sig lugn och lycklig, som att man inte önskar något mer och att man är nöjd med allt precis som det är. Som att komma hem.
Eriks ord var nästan desamma som Anna använt när hon nyss försökt att för sig själv sätta ord på den känsla hon hade. Hon mötte hans blick, den var plötsligt allvarlig.
Så tog han hennes hand, log och sa:
– Vi har inte bråttom.
Utan krångligheter. Utan fler ord. När Erik tog hennes hand var det samma känsla som det han sagt förut, att komma hem.
– Morfar kommer att bli överlycklig, var de sista orden Anna hörde innan hon somnade i soffan, vilande i Eriks famn och så låg de hela natten.
Morgonen därpå hade vinden mojnat och det hade slutat regna. I stället sken solen från en underbar, klarblå himmel.
Nils begrep genast att Anna och Erik funnit varandra efter att han sett dem sova ihop i soffan. Han gnuggade händerna och smågnolade när han tände i köksspisen. Och som om han fattat att han nu inte skulle förstöra något genom att prata en massa och lägga sig i, höll han tyst.
Vad i hela friden?
Efter frukosten följde Anna med Erik ner till vägen. Han skulle kvista upp grenverket med motorsågen så att vägen blev farbar igen.
Men när de kom ner till trädet sa Erik häpet:
– Vad i hela friden?
Anna följde efter honom.
Hon förstod genast vad Erik menade. Hade trädet fallit i vinden skulle rötterna ha följt med. Så var det nu inte. Trädet var prydligt avsågat längst ner.
– Han måste ha gjort det när vi fotograferade torpet, sa Erik. Jag hörde en motorsåg. Han ville blockera vägen så att vi tvingades bli kvar här.
– Ja, sa Anna och skrattade.
Erik tog hennes hand och de gick tillbaka. När de kom upp till torpet mötte de Nils. Han tittade lätt skamset på dem och Anna höll med om det Erik sagt kvällen innan, att det inte gick att bli sur på Nils.
Hon släppte Eriks hand och gav Nils en stor kram. Hon hade fått ett telefontips om en klurig gubbe och det visade sig vara både sant och det bästa tips hon någonsin tagit emot.
