Novell: Skulle hon låta honom dö?
Marie kröp upp i fåtöljen med en kopp varm choklad spetsad med ingefära och lät Mozart boa in sig i den noppriga koftan. De hade tagit en långpromenad i det tunna snötäcket och var väldigt trötta båda två. Slappa i västen, som hennes farfar skulle ha sagt.
– Du och jag, Mozart.
Hunden höjde ett ögonbryn till svar innan den försjönk i sina egna outgrundliga tankar. Mozart hade alltid funnits där. När Marie var en vilsen tonåring med toppbetyg, men sviktande självförtroende. När hon pluggade anatomi på veterinärutbildningen.
Den dag Marie flyttade tjugofem mil för att börja sin första tjänst hade hunden suttit i passagerarsätet i Volvon och tittat förväntansfullt på henne. Visst krävdes det lite planering att få ihop vardagen, men att ha Mozart vid sin sida var värt allt. Inklusive blöta tassar.
Hennes familj skulle aldrig förstå att ett husdjur kunde betyda så mycket, men Marie visste att hon inte var ensam om att älska någon med fyra tassar. Världen vimlade av trofasta hundar och kreativa katter som satte färg på tillvaron.
Det borde finnas någon där ute som ville dela livet med Marie och Mozart, men det var svårt att lära känna folk i elljusspåren. Så fort det uppdagades att hon var veterinär … blev hon privat veterinär.
Det var annorlunda med barn. Marie log när hon tänkte på grabben hon växlat några ord med för en tid sedan. Pojken hade berättat att han borstade hundens tjocka vinterpäls varje kväll. Att Lilla Vargen var hans bästa vän och om något hände honom … När underläppen darrade till hade Marie sagt att det syntes att Lilla Vargen brydde sig om honom också. Sedan hade hunden fått syn på en and och deras vägar skiljts.
Mozart ryckte till i sömnen och Marie la ena örat rätt. Chokladen var uppdrucken och det var dags att tänka på morgondagen.
– Det är väl dags att vi går och knyter oss, Mozart.
Dessa corona-djur! Eller snarare: djurägare. Under hösten hade det varit gott om udda frågor. ”Va, skulle det vara ett jack i kattungens öra? Den måste väl ändå ha råkat ut för en bråkstake? Och vad då övervikt?”
När Marie försiktigt påpekade att valpens viktkurva pekade rakt upp hade matte slagit fast att den skulle väga nio kilo. Tja, vad visste en veterinär om sånt?
Marie hade suckat inombords och tänkt att det skulle gå åt en extra personal för att hålla fast tiken i framtiden, för det var knappast matte som förde befälet.
Det är mig du ska ringa när du avlivat fel hund
Men de flesta djurägare var både pålästa och trevliga. Som Henny med den strävhåriga taxen, som hade för vana att sätta i sig lite för mycket av det goda innan damen hann fram med rollatorn. Marie öppnade dörren, men det var inte Henny som satt på bänken med Agaton i famnen.
– Hej! Marie, heter jag.
Hon sträckte fram handen till mannen som ställde sig upp.
– Håkan, son till Henny, som skulle ge sitt liv för Agaton.
– Aha. Härlig mamma du har, förresten. Jag blir alltid så glad av att träffa henne. Hur är det med Agaton?
– Han njuter av livet och skäller på de arma talgoxarna vid fågelbordet. Jag skulle gärna ha hund själv, men jag får inte ihop det med jobbet, så jag brukar låna Agaton ibland.
– Vad jobbar du med?
Som om hon hade med det att göra!
– Jag är jurist. Det är mig du ska ringa när du avlivat fel hund.
– Det hoppas jag att jag slipper, men tack för tipset.
Hon lyssnade på Agatons hjärta innan hon vägde honom.
– Jag misstänker att morsan skyllde på väglaget för att jag skulle få träffa hennes favoritveterinär. Så halt är det inte.
Marie kunde inte hålla tillbaka ett skratt. Henny, Henny! Men kanske skulle inte livet bli en katastrof om Marie gav efter för en galen impuls? Hon signerade vaccinationskortet och räckte det till mannen.
– Så där. Vi skulle kunna ta en promenad ihop någon dag, om du vill?
– Gärna! Du kan få mitt nummer på en gång.
Hon halade fram mobilen, la in hans kontaktuppgifter och hoppades att hon inte skulle ångra sig. I dörröppningen stannade han till.
– Hör bara av dig om du får lust. Annars ses vi när morsan skickar hit mig igen, okej?
– Tack. Men jag tror att Mozart, min chihuahua, skulle gilla Agaton.
Och jag dig. Djurägaren la armarna i kors.
– Den är gammal och har gjort sitt.
Marie måste protestera.
– Den här hunden vill gärna vara med några år till. Det är normalt för en nioåring att höra lite sämre.
Hon strök hunden över hjässan och hoppades att ägaren skulle ta sitt förnuft till fånga innan det var för sent.
– Jag har bestämt mig. Hela familjen tog farväl av honom igår.
Jämthunden såg på Marie med sina stora, nötbruna ögon. Som om den ville säga att det fanns någon han inte tagit farväl av.
– Jag måste vara på jobbet om en halvtimme, så om vi kunde få det här överstökat?
– Jag förstår. Du behöver skriva på ett papper och så ska jag hämta en ampull.
Marie lämnade rummet med tungt hjärta. Barnen måste vara alldeles utom sig av sorg. Ett minne tog form på näthinnan. Hon hade mött en annan jämthund häromveckan, tillsammans med en pojke i mellanstadieåldern.
Marie blev stående med läkemedlet i handen. Fanns det den minsta chans att det kunde vara samma hund? Det var något olustigt med mannen och Marie tänkte inte chansa. Inte om hon riskerade att utsläcka ett liv i onödan och krossa pojkens hjärta.
Visst fanns det människor som använde husdjur som utpressning, men att gå så långt som att avliva en frisk hund?
Lilla Vargen. Pojken hade kallat hunden för Lilla Vargen. Men hunden hon just mött hette Silvertassens Balthazar Adventure i journalen. Ett så krångligt namn måste väl i och för sig resultera i ett smeknamn. Först nu insåg Marie att mannen bara pratat om ”hunden”.
Hon la tillbaka ampullen i förrådet. Marie kanske måste låta hunden få sova, men inte lika djupt som husse tänkt sig. I undersökningsrummet vandrade hundägaren av och an.
– Det tog tid.
– Men nu är jag här. Vill du hålla honom?
Mannen tittade på klockan.
– Jag borde nog gå.
När Marie blev ensam tog hon ett djupt andetag. Hon hade inte gjort något fel. Inte än.
– Lilla Vargen?
Hunden spetsade öronen direkt. Det var allt som behövdes för att Marie skulle lyfta luren.
Att följa magkänslan hade ju faktiskt visat sig rätt med Lilla Vargen
Signalerna avlöste varandra, men så hördes en ljus röst.
– Anneli.
– Hej, jag heter Marie och ringer från Bomans veterinärklinik.
– Hej.
– Jo, jag undrar om du har en jämthund som heter Silvertassens Balthazar Adventure?
– Ja?
– Din man lämnade in honom för avlivning. Eftersom det är en frisk hund ville jag bara dubbelkolla med dig.
– Hunden är i rastgården och Erik åker skidor med sitt arbetslag.
Nu var det Maries tur att försöka få ihop pusslet.
– Jag har skannat chippet och hunden står på Erik Jespersson.
Marie hörde en dörr slå igen i bakgrunden.
– Det är inte sant! Hur såg mannen ut?
– Han var blond, minst en och nittio lång.
– Det skulle kunna vara vår granne. Han drabbades tyvärr av en psykos för några år sedan och periodvis mår han inte bra, men så här illa trodde jag inte att det var.
Kvinnan suckade.
– Skulle ni kunna behålla Lilla Vargen tills i morgon? Jag vågar inte ta hem honom innan jag rett ut det här.
– Hunden kan vara med mig så länge. Det är inga problem.
– Tack för att du inte …
De avslutade samtalet och Marie kände hur tankarna snurrade. Med tanke på att hon inte hade fler besök inbokade kanske hon lika gärna kunde checka ut.
– Kom, Lilla Vargen!
Hur orkade någon säga ett så långt namn? Men hunden följde glatt med.
När de slog in på den skottade gångvägen tog Marie fram mobilen. Att följa magkänslan hade ju faktiskt visat sig rätt med Lilla Vargen.
– Hej, det är Håkan.
– Hej. Marie, Agatons veterinär. Jag har inte avlivat fel hund, bara nästan. Är det dig jag ska ringa då också?
– Absolut!
– Du anar inte vilken eftermiddag jag haft. Har du lust att ses i Humleparken?
– Om du går mot västra entrén är jag där om tio minuter. Jag haffar två muggar choklad på vägen. Finns inget bättre när man nästan begått sitt livs misstag.
– Tack!
Marie tog emot den varma pappersmuggen.
– Kul att du hörde av dig så snart.
– Min lista över jourhavande jurister är rätt kort.
Han höjde ett ögonbryn.
– Vad var det som hände?
Marie beskrev kalabaliken och hoppades att hon inte hängde ut mannen. Rimligtvis behövde han hjälp.
– Jag är glad att hundägaren inte blev galen.
– Hon kanske brukar umgås med hans fru eller bara tycker om sin granne? Många människor gör ju faktiskt det.
Vid Maries hus erbjöd Håkan sig att vänta utanför medan hon hämtade Mozart.
– Så söt!
– Tack! Det är svårt att inte skämma bort honom, men en veterinär kan ju inte ha en överviktig chihuahua … Fast jag har kanske skickat efter ännu ett pussel som han kommer vägra prova.
– Själv har jag skapat en lista med julsånger till Agaton. Hans favorit är Joy to the World. Fast han tror nog att den heter Vov to the World, så som han ylar.
Medan snöflingorna föll runt dem tänkte Marie att hon kanske mött den vän hon så länge saknat. Någon som uppskattade en långpromenad och glatt skippade trendiga kaféer till förmån för en burk pepparkakor i soffan med en hund som värmedyna. Chihuahuan såg på henne ett ögonblick, som om den läst hennes tankar, innan den lycklig tog sats mot ännu en snödriva.
