Novell: En vit lögn räddade deras valborgshelg

Han skulle bli häpen. Kanske rörd. Benny kunde bli rörd ibland, fast han då gjorde sitt bästa för att inte visa det. Men i dag fanns det ju verkligen skäl till en och annan tår.

– Framme!

– Äntligen, log hon.

Inte för att det var så långt ut till stugan för dem, eftersom den låg bara ett par mil från staden. Men det var ju första gången i år de var här ute på allvar, inte bara tagit en snabb tur dit ut för att se att allt var i sin ordning.

Första övernattningen för i år. Och våren var långt kommen, det var nästan försommar. Björken vid källaren skiftade i grönt, tulpanerna nickade vänligt mot dem i rabatterna. Snart skulle de vara överblommade.

Som hon längtat hit ut ända sedan takdropp och vårvärme signalerat att vintern gett upp. Men de hade båda haft mycket på jobbet.

– Vi åker ut på allvar på Valborg, hade han sagt.

– Bara vi två, hade hon bestämt. För en gångs skull.

Han hade instämt och lett lite, så hon begrep ju att han förstod varför.

Dessutom hade Tobias redan sagt att han ville vara kvar i stan. För där fanns ju Felicia. Och lite frihet var han ju värd, 18-åringen.

Och eftersom sjuåringen Millan hade klubbmästerskap i judon så var farmor Lizzy vidtalad att bo i lägenheten med ungarna.

Det gick snabbt att vädra ut i stugan och fylla skafferiet med mat. Sedan satte de sig med en kopp kaffe på altanen och bara njöt.

Äntligen! Bara de två och lite romantik.

Visserligen behövde de städa trädgården efter vinterstormen, men det skulle gå på ett kick. Sedan skulle de bara njuta av lugnet, fågelkvittret och suset i björken. Och minnas. Ljuva romantiska minnen. Och njuta av varandra, så där som de aldrig hann, på allvar, när de hade ett helt normalt kaotiskt liv med barn, en jobbig svärmor, en kattgalen syster och vardagar med stress och gnäll och jobb och spring.

Att städa trädgården gick mycket riktigt på ett kick.

– Nu går jag in och börjar laga lunchen, log han. Ta du och njut av solen under tiden.

Och hon log tillbaka. För deras hjärtan gick ju hand i hand och hon förstod att han skulle laga en läcker caesarsallad nu, precis en sådan de åt på restaurangen när de förlovat sig nere vid ån. Och kanske skulle han bjuda på vitt vin till. För det var i alla fall valborgsmässoafton och 25 år sedan de förlovat sig.

Hon satt där i hammocken på altanen och njöt av solen. Och av tanken på lunchen de snart skulle äta, den fräscha salladen, de gyllenbruna kycklingbitarna, det knaperstekta baconet och dressingen med alla dess smaker av parmesan, sardeller, citron och majonnäs. För att inte tala om de smörstekta, frasiga krutongerna.

När han ropade in henne skyndade hon först in i sovrummet och drog på sig det som var hennes överraskning till honom den här dagen. Den gröna klänningen med holkärmar som hon burit den där valborgsmässoaftonen för 25 år sedan.

Hon hade röjt i källaren när hon hittat den. Hon hade tvättat och strukit den och nu log hon åt hur häpen och rörd han skulle bli när han såg henne.

När hon kom ut i köket hade han redan lagt upp maten. Hon stirrade på tallriken.

– Minns du? log han förväntansfullt.

– Flintastek? Och öl?

– Ja, det var ju vår förlovningslunch för 25 år sedan.

Sedan tillbringade de hela lunchen med att försöka övertyga varandra om vad de verkligen åt då. Och hon kunde ju inte ge med sig, eftersom hon visste att hon hade rätt. Vem i hela världen åt flintastek på sin förlovningslunch?

– Vi, hävdade han bestämt. För vi älskade flintastek!

Hon suckade. Och här hade hon gjort sig mödan att fräscha upp sin förlovningsklänning och inte ens den mindes han rätt!

– Den var ju röd, Hanna! Kommer du inte ihåg? Med vita blommor.

Vad hade egentligen hänt med honom? Någon röd klänning med vita blommor hade hon ju aldrig ägt! Så gammal var han ju ändå inte att Den Stora Glömskan kunde ha satt in och nu kände hon sig besviken och lite arg och sur och inte det minsta romantisk.

Men kladdkakan som han bakat till dessert mindes de i alla fall båda två och lite av stämningen kom tillbaka när han serverade den ute på altanen med vispgrädde och ett litet glas dessertvin till.

Sedan bestämde de att de skulle ta en långpromenad för att se vilka blommor som slagit ut. Men den romantiska stämningen ville inte riktigt infinna sig under promenaden.

Först fick Hanna ett samtal från sin syster, som menade att hennes tre katter längtade så våldsamt efter landet att hon ville komma ut för resten av helgen om hon fick låna sin väninnas bil. Och en stund senare ringde Bennys mamma Lizzy och hade grälat med sin särbo igen och ville komma ut för att för hundrade gången älta sitt kärleksliv.

– Det är bara du som är envis och alltid tror att du har rätt, mamma, försökte Benny. Och du ångrar dig alltid dagen efter, för han är ju den bästa av alla du haft och lyder din minsta vink. Dessutom har du ju hand om barnen. Millan vill absolut gå på judomästerskapen och Tobias vara med Felicia.

– Judomästerskapen är flyttade till nästa helg, triumferade hans mamma i högtalaren. De har fått en vattenskada i sporthallen. Och jag har frågat Tobias. Han bryr sig inte om var han är bara han får vara med Felicia.

– Sista bussen hit ut har faktiskt gått, ljög Benny. Och nu måste jag sluta, för jag har en sockerkaka som ska ur ugnen.

Båda lögnerna gick hem och Hanna andades lättad ut. Nu fick de hoppas att hennes syster inte fick tag på väninnan, så hade de avvärjt en invasion och deras helg var räddad.

De satt en stund nere vid stranden och konstaterade att våren faktiskt hade kommit så långt överallt att den kunde kallas försommar. Och så försökte de undvika att smågräla om både förlovningslunchen och hennes klänning 25 år tidigare.

Allt var lugnt och stilla. Några änder simmade vid strandkanten och längre ut i sjön hoppade våryra fiskar i vattnet. Det kvittrade i buskarna och Hanna kände att det här kanske ändå kunde bli en hyfsad romantisk helg, trots att hennes man var så trist glömsk när det gällde en av deras viktigaste dagar i livet.

De återvände till stugan hand i hand, åt en lätt middag på altanen och satt sedan och såg hur folk samlades borta vid hembygdsgården, bortom ängarna och åkrarna.

– Minns du åtminstone att vi åkte hit ut den där kvällen?

– Och vi fick vara ensamma, log hon, för dina föräldrar var på valborgsfest inne i stan.

– Vi satt här ute till långt in på natten. Och såg på stjärnorna.

– Men snälla Benny, hur kan du ha glömt? Din förkylning blommade ju ut redan på eftermiddagen och du fick bara i dig några Alvedon till middag. Sedan gick du och la dig och jag gick bort till hembygdsgården och träffade på några grannar, som jag drack kaffe med.

– Men det var ju året därpå!

Och så var de där igen. Tänk att han skulle ha så dåligt minne. Men nu fick hon allt visa honom.

Hon fick leta länge i bokhyllan i kammaren, men till slut hittade hon det; fotoalbumet.

Hon slog triumferande upp det på altanbordet.

– Där! utbrast han. Vi bad p-vakten fota oss vid ån när vi växlade ringar. Minns du?

Hanna stirrade. Hon bar en röd klänning med vita blommor. Inte en grön med holkärm. Det osannolika hade inträffat. Benny hade haft rätt.

– Men titta här! utbrast hon. På det här fotot står du och lagar förlovningslunchen i köket! Vad var det jag sa?! Caesarsallad!

Han stirrade på fotot. Till slut fick han medge att hon haft rätt.

– Och kvällen när vi förlovade oss, mumlade han. Jag kan ha haft fel om det där med stjärnorna.

Hon log och kysste honom.

– Eller så mindes jag fel. Det spelar ju ingen roll.

Men det var nog så att småkivades gjorde de bara när de inte kände sig riktigt väl till mods. För nog saknade både hon Benny både ungarna, hennes kattokiga syster och hans jobbiga mamma Lizzy.

De såg på varandra och det var ju faktiskt så att deras hjärtan gick hand i hand och de därför så ofta visste vad den andra tänkte.

– Jag ringer din syster och ber henne plocka upp mamma och ungarna på vägen hit.

– Så bäddar jag åt dem i vindsrummen, log Hanna.

De skulle ju ändå ha tid över, tills de kom, att sitta här tillsammans och prata och minnas den där dagen för 25 år sedan. Och även om minnen nog kunde vara fina kändes det som att det viktiga ändå var nuet, med allt som det rymde.

Romantik fanns det ju som sagt ändå lite plats för, som nu, när de satt här och snart skulle kunna se både valborgsbrasan tändas borta vid hembygdsgården och stjärnorna vakna på himlen ovanför.