Thorsten Flinck: Jag har varit död en gång

Han har gjort stora rollprestationer och är framgångsrik regissör, men privat har livet varit allt annat än spikrakt uppåt för Thorsten Flinck. Det har kantats av dålig självkänsla, drogmissbruk, trasiga relationer och hemlöshet.

Thorstens bokförläggare har gjort det klart för mig att Thorsten ofta dyker upp sent till möten. Tur om han ens dyker upp, alltså. Men det gör han, en och en halv timme försenad.

Då vill han ha ett hotellrum där han vill ha lite tid på sig för att komma i ordning. En starköl är beställd. Samt lite lunch. Och en festis. Och en cola på det. Därefter får jag komma upp på rummet. Thorsten skyr ljuset utifrån och drar igen de mörkbruna gardinerna. Därefter försvinner han in på toaletten.

Han spolar vatten, det klinkar och klonkar där inifrån. Ibland sjunger han högt och ljudligt. Efter en lång stund kommer han ut och nu känns det plötsligt inte rätt att ge en intervju.

– Jag är inte i bra form alls i dag, men det spelar ingen roll om vi ses en annan dag. Av årets alla dagar är det endast under två som jag mår toppen. Då lever jag och allt är fantastiskt och jag är enormt charmig och förförande. Dessa två dagar glänser jag och presterar på topp. När jag då står på scen finns det ingen i publiken som inte blir hänförd av mig. Resten av året har jag säckat ur totalt. Jag som person finns inte längre, däremot finns det intressanta lögner om mig, säger Thorsten högt.

Thorsten Flinck vill berätta sanningen

I många år har bokförlagen tjatat på den i dag väldigt folkkäre artisten att han ska skriva en självbiografi om sitt händelserika liv, men inte förrän nu kändes det aktuellt.

– Jag kände ett behov av att göra upp med mig själv, samtidigt som jag vill förklara något efter åratal av skandalomsusade rubriker. Sanningen om hur det verkligen ligger till.

Thorsten berättar att framför allt handlar hans vardag om två ting, jobb och missbruk.

– Mycket annat finns det inte tid till. Jag tror jag föddes med ett slags beroende, som barn handlade det mest om att jag ville smälla i mig så många gräddbakelser jag kunde, säger Thorsten och berättar hur han under sitt liv har missbrukat allt från träning och sex till alkohol och knark.

Och drogerna har enligt Thorsten på sätt och vis hjälpt honom att öppna dörrar och gjort honom till den konstnär han är, men samtidigt har det förstört stora delar av hans liv.

– Nu känner jag mig bara gammal, 55 år, och känslan är att jag lever på övertid. Jag har ju varit död en gång, utbrister Thorsten.

Han berättar om tillfället då han hamnade på akuten efter en överdos.

– Flera i rummet på sjukhuset hade gett upp. Hjärtat hade slutat slå. Men en läkare fortsatte återupplivningsförsöket när de andra i teamet ska ha sagt att det inte gick. Och jag kom till liv. Det är jag henne evigt tacksam för.

Var död i åtta minuter

Totalt var Thorsten död under åtta minuter. Händelsen inträffade 1999. Efter det gick han till en läkare för att få veta hur han skulle hantera det som hänt.

– Avgiftningen, som jag hade gjort, gått till noll direkt från 200 morfintabletter om dagen, var såklart livsfarlig, berättar han.

På frågan om han är rädd för döden svarar Thorsten:

– Jag är livrädd för att dö men samtidigt inte ett dugg rädd.

Vissa beskriver Thorsten som en person med snällt hjärta, men att han dränerar omgivningen på syre.

– Att jag är snäll, det är riktigt sant.

Intervjun genomsyras av förakt, mot andra men främst mot sig själv.

– Jag är så ful! Titta här, nu har jag börjat få sådana här leverfläckar man får när man är gammal. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar längre, åldern tar ut sin rätt och jag kan inte längre se anständig ut. Titta på mina trasiga tänder, jag har inte ens råd att gå till tandläkaren.

Men så fort Thorsten får pengar för boken, då ska han minsann gå till tandläkaren.

Kvinnorna i hans liv har både varit många och kända. Thorsten berättar om Annika Jankell, som han har två döttrar tillsammans med, om Amanda Ooms som han hade två passionerade år tillsammans med och om Eva Röse, som kämpade för att Thorsten skulle bort från teatern och in på behandling.

– Hon var, med rätta, rädd att mitt liv skulle gå förlorat. Eva hoppade av sitt jobb och ägnade sig på heltid åt att försöka rädda mitt liv. Jag var helt borta och låg utslagen hemma. Hon skötte om mig som ett spädbarn. Eva är den person som fått mig att känna tillhörighet. Vi har aldrig tappat kontakten, men nu har vi inte hörts på många år.

Thorstens många relationer

Detsamma gäller med Annika.

– Innan barnen hade vi en himlastormande passion, men sedan tog tjejerna mer plats så som sig bör. Annika försökte hjälpa mig trappa ner med drogerna, hon har varit fin mot mig i min misär. Men det funkade inte och vi gick skilda vägar.

Thorsten har levt i många relationer, men upplever det svårt att ”hålla ut”.

– Det är svårt för mig som missbrukare och dessutom är jag både lat och bekväm.

Thorstens liv är präglat av komplicerade eller obefintliga relationer. Hans far, som är halvt marockan och halvt fransman, tog inte hand om Thorsten och hans tvillingbror Richard. Och redan i mamma Karins mage beskriver Thorsten att hans bror tog mest plats.

– Han tog över redan i livmodern kan man säga. Han låg över mig i mammas mage och när vi kom ut vägde jag minst. Sedan blev det han som styrde och ställde hela livet. Emellanåt kändes det som att mamma och brorsan hade en pakt mot mig.

– Jag var ful som tonåring med en alldeles för stor mun och Richard var ett sådant där vackert gossebarn. Det var alltid honom tjejerna ringde efter och ville vara tillsammans med.

Thorsten beskriver att han alltid känt sig i skymundan och i dag har Thorsten ingen kontakt alls med sin tvillingbror.

– Han är min bror och mitt kött och blod. Jag älskar honom, men det får jag göra på behagligt avstånd tyvärr. Vi har knappt setts på 15 år. Jag har alltid valt mycket ensamhet, ända sedan jag var liten pojke, men den är långt ifrån självvald. Jag är väldigt ensam och har inga vänner alls, konstaterar Thorsten.

Bor på landet

Han är osäker på om han och hans, sedan två år tillbaka, 32-åriga flickvän Evelina, fortfarande är ett par eller inte.

– Evelina är en fantastisk kvinna som jag älskar, förklarar Thorsten.

De bor tillsammans i ett torp på landet utanför Stockholm.

– Vi får hyra det väldigt billigt, men på ett villkor. Vi lovade att hålla efter trädgården så att den inte förfaller, men det där är Evelina jätteduktig på. Hon är makalös på att röja snårskog. Det är en mycket fin trädgård vi har, menar Thorsten.

Han förklarar att trots att han älskar storstan är han en naturmänniska.

– Japp, nära naturen vill jag bo framöver. Det är inte en slump att jag uppträder barfota, jag går utan skor dagarna i ända och trivs i det här torpet. I många år var jag hemlös på gatan och till för ett år sedan bodde jag i min polares bil.

Hela sitt liv har Thorsten antagit olika roller, klivit in och ut i olika karaktärer. Men i skolan var det svårt att hitta sin roll. Han var ofta utanför och var den klassiska busungen.

– I dag hade jag säkert fått en diagnos och kanske hade livet tett sig på ett annat vis då.

Teaterintresset växte

Att det skulle bli teater för Thorsten visste han redan som barn.

– Min mamma tog med mig och min bror på ”Klas Klättermus” på Dramaten när jag var 4 år. När föreställningen var slut och alla i publiken strömmade ut stod jag som fastklistrad kvar och tittade på scenen. När mamma frågade vad jag tyckte om föreställningen sa jag att jag ville se den en gång till. Hon förklarade att teater går man endast på en gång, det är ingen bio. Då sa jag ”du vet att jag kommer att stå där”, och pekade på scenen. Hon nickade och svarade att det visste hon.

Teaterintresset växte i skolåldern och han gick på bio så ofta han fick och kunde.

– Bio blev väl ett substitut för att slippa umgås med vänner, men sedan hörde jag talas om att man kunde ta med tjejer på bion och samtidigt få pussas.

Karin Flinck hade likt Thorsten en enorm iakttagelseförmåga och såg att hennes son fann ett lugn när han iklädde sig olika karaktärer. Därför fick han börja på Thomas Funcks teaterskola på Snickarbacken. 1977 utexaminerades Thorsten från skolan med bland andra Claes Månsson och Peter Dalle.

Sin filmdebut gjorde han i tv-serien ”Peters Baby” 1978 och sin regidebut 1989 med ”Fordringsägare”. Tv-serien ”Goltuppen”, skriven av Leif GW Persson, från 1991 är Thorsten Flincks genombrott.

Thorsten Flincks pjäser

Flinck har spelat i många stora pjäser, vilka han regisserat och även spelat huvudrollen i. 1985 satte Thorsten i egen regi upp ”Spökhuset” tillsammans med Dalle. Och därefter, i nästan 20 år, var Thorsten anställd på Dramaten som både regissör och skådespelare och har minst sagt gjort succé inom både teater- och musikvärlden.

Finns det något i livet som i dag gör dig lycklig?

– Jag känner enorm kärlek till mina döttrar Felice och Betty. Och stolthet. Detta är komplext eftersom en del av mitt utryck handlar mycket om min sorg för min knepiga relation till dem. Livet är inte alltid så enkelt, så inte heller min relation till dem.

– För att återgå till vad jag är mest stolt över så är det min iakttagelseförmåga och att jag är en extremt bra pedagog. De flesta pedagoger går egentligen runt och drömmer om att få spela huvudroller i Hollywood, därför blir de aldrig bra i sitt yrke. Jag däremot är helt ointresserad av att göra karriär.

Ångrar ingenting

Vad är det i dag som gör dig så ledsen?

– Vemodet jag bär på är värre än sorgen. Sorg gör bara ont, men vemod… det går inte att beskriva för någon hur ont det gör. Smärtan från min reumatism och alla dessa röster jag hör i huvudet.

Finns det något du ångrar när du ser tillbaka på ditt liv?

– Nej, inget alls. Och jag drömmer inte framåt längre. Egentligen är jag en otrolig romantiker, men numera är det realisten i mig som talar. Erland Josephson trodde att jag hade kunnat göra skådespelarkarriär i New York. Som en ny John Malkovich. Och ett tag spåddes jag bli den nya stora regissören i teater-Sverige − den nya Bergman. I dag finns det ingen teater som tar emot mig. Min tid som skådespelare är över.

Snart är du även aktuell som huvudkaraktären i filmen om Christer Pettersson?

– Ja, vi får väl se vad det blir av det där… Jag tror Christer Pettersson var en komplex person och jag kan på så vis känna igen mig i honom. Jag är mycket tudelad i mina åsikter runt denna roll. Jag vet faktiskt inte ens vilket som är övervägande, min empati eller mitt ogillande för denna människa.

Av Frida Funemyr
Foto: Frida Funemyr