Sven Melander: Döden är inget jag grunnar på
Roligare saker har han hört. Läkaren sa: ”Vi har fått provsvaren och du har cancer, och den är elakartad.” Beskedet kom i början av året, och tankarna och känslorna började virvla i Sven Melander.
Ändå var det inte som att en dammlucka öppnades.
– Nej, för fasiken. Den första tanken var inte: ”Tänk om jag dör!” Jag är 70 år så det har man ju hunnit tänka några gånger innan. Att dö är ingenting jag längtar efter. Men det är ingenting jag grunnar på.
Humöret är på topp och energin tillbaka, åtminstone någorlunda. Från senvintern fram till början av juli, efter att tumören avlägsnats, genomgick Sven Melander en tuff period med cellgiftsbehandlingar. Det tog hårt på kroppen. Att jobba var inte att tänka på, orken sjönk totalt i botten.
– De första behandlingarna var okej, men sedan går man ner i gruvan så det visslar om det. Då blir det riktigt tungt. Det man blir dålig och sjuk av är ju behandlingen, när de sprutar dig full av gifter. Och när det som mest står upp i öronen kliver man inte upp sju på morgonen och börjar joddla.
Läs också: Sven Melander hyllar vården: ”Har varit lysande”
Sedan skrattar han igen. När vi ses hemma hos Sven i Stockholm kan han inte hålla tillbaka att tycka och tänka fritt och humoristiskt om det mesta vi talar om, ett karaktärsdrag som ligger bakom de senaste årens succé med I huvudet på Sven Melander i sociala medier. Emellanåt visas hans underhållande och tankeväckande ”rakt på sak”-monologer miljontals gånger.
Inte alltid glad
Man kan tänka sig att Svens i grunden fryntliga livssyn har varit till nytta i sjukdomens svåra tid.
– Det vet jag inte. Jag är ju inte glad jämt. Jag kan bli jävligt irriterad och elak om folk invaderar min privata sfär. Det är också därför ingen har att göra med vilken typ av cancer jag har. Jag är nog rätt allvarlig. Fast det innebär ju inte att jag är sorgsen. Men jag tror att jag är väldigt stark mentalt, säger Sven Melander.
– Och jag hörde en intervju i radion med en tolvårig pojke med skelettcancer som skulle operera bort ena benet och halva bäckenet. När man hör sådant, då blir det jag är med om nu ingenting. Jag har levt ett nästan oförtjänt roligt liv och längre än både min far och min äldre bror, som dog ganska tidigt. Så jag är på väg mot morsans familjerekord, hon blev 75.
I slutet av juli slog Sven Melander upp arbetskalendern igen. Att sluta jobba är inget alternativ, även om han passerat pensionsåldern.
– Att jobba i grupp och träffa människor är ju det roligaste som finns. Som när vi repade inför The play that goes wrong och en massa begåvade människor tillsammans skapade något väldigt roligt.
The play that goes wrong är succépjäsen från Broadway som nyligen hade premiär på Nöjesteatern i Malmö. Sven har regisserat, efter manusbearbetning i samarbete med biträdande regissören Mattias Lenhoff.
– Det är faktiskt mycket skojigare att regissera än att själv stå på scenen. Att se när ens ord och bilderna av det man tänkt sig kanske blir något mycket bättre, det är jätteroligt. Jag har aldrig lärt mig så mycket om mitt eget skådespeleri som sedan jag började regissera.
Samtidigt har Sven börjat skriva nya sketcher till Arlövsrevyn, som i vanlig ordning får premiär före nyår. Men innan dess syns han i SVT-serien Stjärnorna på slottet, som har spelats in under sommaren. Sven kan naturligtvis inte avslöja vad som skedde framför inspelningskamerorna tillsammans med Lena Söderblom, Kajsa Ernst, Camilla Läckberg och Alexander Karim. Men hur som helst var det en ovanligt spännande vecka, berättar han.
Nyfiken på stjärnorna
Innan hade han aldrig träffat någon av de andra. Bara råkat på Lena Söderblom några gånger och hälsat i princip. Men annars var det bara nytt och sådant är alltid intressant, menar Sven.
– Jag var faktiskt nyfiken på allihop, det var nog förutsättningen för att det skulle fungera.
Sven har bitvis sett tidigare Stjärnorna på slottet-säsonger och gillat vissa avsnitt. Som de när Börje Ahlstedt, Peter Harrysson, Dan Ekborg och Johannes Brost bjöd på sig själva.
– Bland det roligaste jag sett i den programserien var även när Maria Lundqvist försökte få Lasse Åberg att berätta någonting känsligt. Men Lasse är ju inte alls den typen. Hon höll på så in i helvete att man tänkte: ”Nu får du väl ge dig, Maria!” Men Lasse släppte ingenting, och det tyckte jag var jättekul.
Och apropå Lasse Åberg: Sven träffade honom på en fest 1979 och när han skulle åka hem frågade Lasse: ”Vill du vara med i min nya film?” Det ledde till att Sven spelade fylltratten Berra i Sällskapsresan, en av svensk films största publiksuccéer någonsin.
– Jag har aldrig frågat varför Lasse valde just mig. Jag tror att han såg Berra i mig. ”Var bara som du är”, sa Lasse. Fast jag hade ju ingen aning om hur jag skulle vara och hur man gjorde film, så … ja, jag var bara jag. Och Lasse blev nöjd.
Läs också: 11 citat som gör att vi älskar Sällskapsresan!
Efter Sällskapsresan blev Sven Melander, som egentligen var kvällstidningsjournalist, på 1980-talet mycket folkkär även som programledare för Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern med Stina Lundberg Dabrowski. I programmen skapade Sven klassiska komiska figurer som Steve med Lloyden, trollet Rulle och Werner och Werner (med Åke Cato). Sven släppte journalistiken och klev med lika stor framgång in i nöjesbranschen, med roller i revyer, farser, musikaler, tv-serier och filmer.
– Jag är mest stolt över att jag alltid har försökt ordentligt och gjort så gott jag har kunnat. Och att jag har bevarat någon form av integritet. Jag har stått för den jag är.
En underbar värld
Som i den senaste publikmagneten, den aldrig blyga videobloggen I huvudet på Sven Melander. Reaktionerna är många och olika. Vissa vill tala allvar med Sven, andra att han ska bli statsminister.
– Det är en underbar värld, alltså. När jag läser vissa kommentarer får jag känslan av att jag faktiskt ger röst åt dem som liksom är stumma och inte hörs. Genom att säga saker om vissa företeelser som drabbar många, säger Sven Melander.
– Det är härligt att bloggen är igång igen nu. Jag gör det helt ideellt och känner fortfarande iver för den. För att jag lever och reflekterar och tycker det är roligt att uttrycka mig. Jag känner mig ren och hel som människa om jag säger vad jag tycker.
Här berättar Sven Melander själv om cancern i sin vlogg:
Framöver väntar täta kontroller efter cancerbehandlingen parallellt med att hålla tummarna för att full friskförklaring sker. Sven väljer att leva på som vanligt. Han tillåter inte att sjukdomen tar över tankemässigt. Egentligen vill han inte tala om den så mycket. Det är ju som det är.
Läs också: Sven Melander om cancern: ”Inte ett enda dugg synd om mig”
– Jag har fortfarande ett liv som alla andra. Jag har fått mitt första barnbarn, nere i Blekinge där vi också bor har vi fått fyra kattungar och i morse ringde min sambo Alice därifrån: ”Det är katastrof, hela källaren är fylld med vatten upp till taket!” Ett vattenledningsrör hade då sprungit läck.
Livet rullar alltså på … Och Sven är vid gott mod, trots att det är lätt att drabbas av depression efter en cellgiftsbehandling. Däremot har han känt viss besvikelse över att han inte är piggare än vad han ännu är.
– Jag var lite naiv och trodde att jag skulle vara på banan direkt efter behandlingarna. Men det tar tid. Det skulle vara kul att få vara frisk. För utan god hälsa är det ändå inget riktigt liv längre. ■
Tre personer Sven hyllar:
1. Lasse Åberg Han har ju påverkat mycket eftersom han gav mig rollen som Berra i Sällskapsresan. Den grejen lever fortfarande kvar i mitt liv.
2. Åke Cato Han var fullkomligt omistlig för mig och en mycket god vän. Vi jobbade ihop på Aftonbladet och Åke drog med mig i allt möjligt, han hade ingångar överallt. Jag lärde mig oerhört mycket av honom. Samtidigt hade jag den där omedelbara och drastiska humorn så att jag kunde sätta lite fart på hans texter.
3. Monica Ek Monica producerade både Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern på 1980-talet. Hon lärde mig väldigt mycket. Hon visste alltid precis vad hon ville. Hon omgav sig också alltid med de bästa och var inte rädd för att låta någon annan glänsa.
Skapade klassisk tv-sketch
I tv-programmet Nöjesmassakern 1985 skapade Sven Melander en historisk sketch. I den intervjuar han en liten flicka om vad hon önskar sig mest av allt i världen. När flickan inte ger det svar som Sven önskar tappar han till slut humöret helt innan han äntligen får flickan att säga: ”Fred.” Därefter vänder han sig mot kameran och säger lugnt: ”Ja, det är alltså vad svenska barn önskar sig mest av allt i dag – fred på jorden!”
Sven skrev sketchen på ett par minuter. Han inspirerades av att viss typ av journalistik går ut på att reportrar beordras att hämta in ett redan bestämt svar.
– Den lilla tjejen hette Emelie. Hon var jätteduktig och dotter till en produktionssekreterare på Nöjesmassakern. Det är faktiskt första tagningen, det blev perfekt direkt. Ska man ta en enskild grej som jag är mest nöjd med så är det nog den sketchen.
Se den roliga sketchen här!
Text: Hasse Gänger
Foto: Hasse Gänger, IBL