Soraya Lavasani: Jag såg ingen väg ut ur mörkret

Om någon för sex år sedan hade sagt till Soraya Lavasani att hon en dag skulle bli så här lycklig hade hon inte trott på det. På den tiden hade programledaren svårt att se en väg ut ur mörkret som hon befann sig i. Nu ser allt annorlunda ut.

– Jag är på en så himla bra plats i livet, både privat och yrkesmässigt, konstaterar Soraya Lavasani.

När vi klockan tre på eftermiddagen ringer på dörren till familjens mysiga etagelägenhet har Soraya precis vaknat upp från en tupplur. En välbehövlig sådan, med tanke på att hennes väckarklocka ringde redan tolv timmar tidigare. Innan de flesta av oss ens hunnit upp ur sängen står Soraya fräsch som en nyponros i Nyhetsmorgons studio och inleder fyra timmars maratonsändning, med kollegan Peter Jihde vid sin sida.

– Egentligen är det komiskt att jag jobbar med morgon-tv. Jag har aldrig varit någon morgonmänniska. Det mesta händer på kvällen i vår familj. Om jag har hunnit sova fyra, fem timmar när jag jobbar morgon får jag vara nöjd. Fast nu när jag är gravid brukar jag komma i säng lite tidigare, eftersom jag är tröttare än vanligt, förklarar hon efter att ha sjunkit ner i vardagsrumssoffan.

En sökande själ

I flera års tid var Soraya en ganska anonym figur för tv-tittarna. Ett skickligt nyhetsankare som ingen visste så värst mycket om. När hon häromåret började hoppa in som programledare i Nyhetsmorgon fick hon för första gången möjlighet att ge utlopp för sin sprudlande personlighet i tv-rutan.

– I början var det en utmaning att vara mig själv framför kameran, medger Soraya. Som nyhetsankare visar man ju inte så mycket av sin person utan går mer in i en roll. Det tog ett tag innan jag kunde slappna av och bjuda lite på mig själv. Det är en ynnest att få leda Nyhetsmorgon. Under åren då jag enbart sysslade med nyheter saknade jag mötet med människor. Att få träffa alla gäster i programmet är det absolut bästa jag vet.

Drömmen om att jobba på TV4 har funnits där ända sedan barndomen. Länge verkade den ouppnåelig för den landsortstjej med svag självkänsla som Soraya på den tiden var. Hon och hennes tre yngre syskon växte upp i lilla Järlåsa utanför Uppsala.

– Pappa kom i början av 70-talet från Iran till Uppsala för att plugga. Hans plan var nog inte att stanna i Sverige för gott. Men han och min svenska mamma, som under samma tid studerade till sjuksköterska, träffades och blev jättekära. Därför blev det aldrig att pappa återvände till Iran.

I dag gillar Soraya sitt vackra persiska förnamn, men som tonåring önskade hon att hon hade hetat något mer svenskt och vanligt.

– Jag ville vara som alla andra, inte sticka ut. Det var väldigt viktigt för mig att bli omtyckt. Den osäkerheten följde med mig ganska länge. Att jag var en sökande själ kan man se på gamla foton. Det finns inte en hårfärg som jag inte har haft. Och vilka märkliga kreationer jag kunde sätta på mig!

En personlig tragedi

När det blev dags att söka en yrkesutbildning gick Soraya emot den envetna rösten i hennes huvud som sa att hon aldrig skulle klara av att bli journalist. Hon kom in på Kaggeholms folkhögskola i Stockholm. Efter första årets grundkurs i journalistik valde hon att fördjupa sig inom tv-mediet. Tack vare en lärare på skolan som hade jobbat på TV4 fick Soraya komma dit på intervju för en eventuell praktikplats.

– Jag med min dåliga självkänsla tyckte att intervjun gick hur dåligt som helst. Det var ju kul att åtminstone få se TV4-huset, för tillbaka hit kommer jag inte, minns jag att jag tänkte.

Men än en gång lyckades Soraya överbevisa sig själv. Praktikplatsen ledde vidare till ett vikariat på TV4 Uppland och en fast tjänst på TV4 GävleDalarna. 2006 värvades Soraya till TV4:s lokala station i Stockholm.

– Jag är glad över att jag fick börja min karriär inom lokal-tv Det var bra att få lära sig yrket från grunden och göra alla de där pinsamma nybörjarmisstagen inför en mindre publik.

Samtidigt som karriären gick spikrakt uppåt drabbades Soraya av en personlig tragedi. Åtta år tidigare hade hennes mamma opererats för livmoderhalscancer. Allt pekade mot att hon blivit botad, men så dök det oväntat upp en ny tumör. Den här gången gick sjukdomen inte att hejda.

– Efter två år av tuffa behandlingar dog mamma. Hon blev bara 54 år. Jag var sjukskriven ganska lång tid efter hennes död. När jag kom tillbaka till jobbet var jag som ett asplöv. Jag befann mig verkligen i djup sorg. Varje dag efter jobbet åkte jag hem, drog ner persiennerna och satte mig och grinade i soffan. Ingenting kändes roligt längre. Mamma tog med sig en bit av mig när hon försvann. Jag förlorade en kompass i mitt liv, vilket gjorde mig vilsen.

Längtade efter en livspartner

Tidigare hade Soraya alltid prioriterat resor, utbildning och jobb framför kärleksrelationer. Mammans bortgång förstärkte hennes längtan efter att hitta någon att dela sitt liv med.

– Att inte ha någon partner att luta sig mot i sorgen fick mig att känna mig ännu ensammare. Jag var övertygad om att jag skulle dö ensam och olycklig. ”Alla andra träffar någon, men inte jag”, sa jag uppgivet till mina kompisar.

Tiden gick, men Soraya mådde inte bättre. Tre år efter mammans död uppmanade en vän henne att kontakta vårdcentralen och be om hjälp.

– Jag fick remiss till en KBT-terapeut. I och med det började livet sakta men säkert att vända. Jag slutade att vara ett offer i min sorg. I slutändan måste man själv ta ansvar för sitt mående.

Terapeuten gav även Soraya verktyg för att stärka sin självkänsla. När hon var på väg ut på andra sidan träffade Soraya sin blivande man Ralph. Men medan Ralph fort fick starka känslor för Soraya höll hon honom på armlängds avstånd.

– Jag hade så mycket fördomar kring att han var 14 år äldre, hade varit gift och var pappa till två barn. Jag ska ju inte ha en man som redan har gjort allt det där, resonerade jag. Trots att jag mådde superbra när jag var med Ralph kunde jag inte ta emot hans kärlek. Vi umgicks flitigt, men jag hade undermedvetet bestämt mig för att det inte skulle bli något seriöst mellan oss.

De lyckligaste åren

Några semesterveckor på skilda håll förändrade allt.

– Under vår tid ifrån varandra genomgick jag ett slags uppvaknande, det var som om någon drog upp en rullgardin. Här var ju mannen som jag hade väntat på hela livet. Jag insåg att jag älskade honom. Sedan den dagen har jag aldrig tvivlat på oss. Jag är så tacksam över att Ralph väntade på mig. Åren som vi har haft tillsammans är de lyckligaste i mitt liv. Ralph utmanar mig samtidigt som han får mig att känna mig trygg. Han är otroligt snäll och omtänksam.

Paret gifte sig i september förra året. Dagen före julafton avslöjade Soraya, med hjälp av ett julrim i Nyhetsmorgon att deras första gemensamma barn var på väg. Nedkomsten är beräknad till mitten av juni.

– Jag har alltid vetat att jag vill ha barn, men jag var inte alls beredd på att det skulle gå så snabbt att bli gravid. I början kändes det överväldigande, nästan chockartat. Sorgen efter mamma fick en ny dimension när jag blev gravid. Jag grät varje dag och saknade henne extra mycket. Jag ville ju så gärna dela hela den här upplevelsen med henne. Det är sorgligt att hon inte hann få barnbarn, och att mitt barn inte kommer att ha någon mormor. Men jag ska försöka hålla mamma levande genom att prata om henne. Under lång tid bröt jag ihop så snart hon kom på tal, men i dag kan jag minnas henne med glädje. Det är en oerhörd befrielse.

Text: Linda Andersson

Foto: Ulf Berglund, TV4, IBL

Läs också:

Jesper Börjesson i Nyhetsmorgon: Tack vare TV-jobbet mötte jag min fru

Lisa Syren: Kärleken kom när jag vårdade min sjuka mamma