Siw Malmkvist om tuffa barndomsminnet: ”En fruktansvärd död”
Nyligen var det sångerskan Siw Malmkvists tur att ta plats som sommarvärd i P1. Det är inte första gången sångerskan sommarpratar, första gången Siw agerade sommarvärd var för 25 år sedan. Denna gång tar hon lyssnarna långt tillbaka i tiden, före den stora karriären och hennes genombrott som vinnare av Melodifestivalen 1959. Siw tar med oss tillbaka till barndomen i Landskrona. Där hon levde med sin familj och nio syskon i en trerumslägenhet.
Siw om den dramatiska vändningen
Något som sångerskan minns tillbaka på är ett tufft minne från barndomen. Siw och hennes familj bodde i ett stort lägenhetshus med flera familjer och alla som bodde i huset fick dela på ett gemensamt badrum - längst upp i huset där det fanns ett badkar.
– Vi fick bada var nionde dag. Vi satt i karet tills vi blev rena, berättar Siw i programmet.
Där träffade Siw, Willy, som var lika gammal som henne. Han kom senare att bli hennes bästa vän och hon berättar att deras vänskap handlade nog istället om en tidig förälskelse.
– Han var så söt. Med pannlugg och vackra blå ögon. Och med mulligt runda kinder. Han var dessutom alltid med på bus, säger Siw.
”Det är en fruktansvärd död”
Men glädjen var snart ett minne blott och när difteriutbrottet 1943 drabbade Landskrona så tvingades familjerna isolera sig i sina lägenheter.
– Det var ju en hemsk sjukdom, mycket farligare än i dag när man har penicillin. Den börjar som halsinfektion, orsakar slem och svullnad och går det riktigt illa kvävs man. Det är en fruktansvärd död, säger Siw i programmet.
Siw berättar att hon missade sin allra första skolexamen på grund av isoleringen, men att alla i hela hennes familj klarade sig undan sjukdomen.
– För två av barnen i huset gick det sämre. En av dem som miste livet var min bästa vän Willy, säger Siw.
Än i dag har sångerskan svårt att komma över Willys död och hon minns tillbaka på bästa vännens begravning.
– Vi var många barn i huset som var på begravningen i kyrkan. Jag minns att Willys kista var vit och så liten. Jag förstod inte att han låg där inne. Vi sjöng ”Tryggare kan ingen vara” och sedan blev Willy kvar där i kistan medan vi andra gick ut, berättar hon.
