Sista säsongen av populära tv-serien: ”Vi vill sluta på topp”
Hanna Lundblad, 60 år, och Stig Thorsboe, 74 år, möttes 1994 när Stig höll på att skriva tv-serien Landsbyen med sin bror Peter, ett garvat och erfaret par inom dansk tv-dramatik.
Hanna, en hel del yngre, inte lika garvad även om hon gjort massor av teater och tv. Hon arbetade på dramaavdelningen på Danmarks Radio som manuskonsulent och knöts till projektet.
– Ja, det gick snabbt, det gjorde det.
Hannas ord hänger lite i luften i det stora, trevliga allmogeblå köket i den köpenhamnska byggmästarvillan där det finns både te och kaffe och kanelsnäckor på ett fat. Och nu blev ovanligt nog tyst. Blicken är stadigt riktad mot Stig som likaledes tittar sin fru rakt i ögonen.
Vi har nått till den punkt i samtalet när vi pratar om hur det egentligen gick till när paret träffades. Där de inte vill släppa in andra i sin privata sfär.
Stig var gift och hade vuxna barn, så det var med hans egna ord ”vissa komplikationer”. Men de blev ett par, gifte sig och kännetecknande för deras förhållande kom också sönerna Asger och Jakob snabbt till världen. För en tid sedan firade paret silverbröllop.
Sedan det första samarbetet har Hanna och Stig hängt ihop, såväl privat som professionellt. Från den populära tv-serien Krönikan 2004 till megasuccén Badhotellet, som hade premiär i Danmark i december 2013 och började visas i Sverige våren 2014.
Det var egentligen aldrig tänkt att det skulle bli tio säsonger, men succén var oomtvistad och alla ville ha mer. Tittarna var – och är – förtjusta i kombinationen av lustspel, mänskligt och historiskt drama och undersköna, danska omgivningar.
Att det även har varit kritiska recensioner i media tar inte paret så hårt på. De läser dem knappt. Med miljoner tittare och otaliga priser låter de sig inte påverkas.
Vi är ju vansinnigt olika
Paret har inte bara skrivit utan även varit med och producerat de hittills nio säsongerna av tv-serien.
Andra par kan bli ovänner bara de ska sätta ihop en bokhylla från Ikea. Blir ni aldrig trötta på det täta samarbetet?
– Jag tror nog att vi skulle kunna bli osams om en Ikea-bokhylla eller något annat praktiskt, vi är ju vansinnigt olika, Hanna och jag…
– Det tror jag också, men man ska komma ihåg att vi började med Ikea-bokhyllan, tolkat som att vi träffades när vi skulle arbeta ihop i ett projekt och sedan kom vi på att det skulle vara trevligt att vara tillsammans, säger Hanna.
Skillnaden som Stig talar om visar sig bland annat när de är klara med en säsong och de kan ta en välförtjänt paus. Medan Hanna vill vara social med familj och vänner föredrar Stig lugn och ro, gärna ensam vid tv:n där han njuter av att titta på tennis. Av ett speciellt skäl.
– Jag älskar att man får se ett snabbt resultat. ”Inne-ute” man vet meddetsamma om det har gått bra eller dåligt. I vårt arbete vet vi aldrig om det är ”inne” eller ”ute” förrän långt efteråt.
För tid tar det att göra det Hanna och Stig gör. Fem till sex veckor har författarparet avsatt till att skriva ett avsnitt av Badhotellet. Men innan de sätter i gång med att skriva dialogerna ska storyline, det vill säga historiens förlopp, planeras och det tar halva tiden. Innan den processen har de lagt flera månader på att tänka igenom hela säsongen i grova dag.
Går in i en bubbla i skrivfasen
Hanna och Stig är i en bubbla när de går in i skrivfasen. Och när de är i bubblan befinner de sig i sitt vackra hus vid en sjö i Småland.
Det stora gemensamma skrivbordet står i samma rum som bordtennisbordet, som de använder varje dag. De lägger nästan alltid in en paus där på eftermiddagen. De säger själva att de är lika bra och vinner varannan gång.
Hanna skriver allt på datorn, Stig håller sig till att tänka och tala.
– Det allra viktigaste i vårt förhållande till humor är att vi tycker att samma saker är roliga. Så testet är att om vi båda skrattar då blir i alla fall vi roade, berättar Stig när han ska sätta ord på hur deras samarbete går till.
– Som regel är det de första dialogerna som hänger med till den slutgiltiga versionen. De spontana, roliga, knäppa dialogerna som vi inte har suttit och filat på. Det finns en stor frihet i vår arbetsprocess där vi båda kan bjuda in. Men om det inte kommer någon reaktion från Hanna, ja då är det stängt. Andra gånger har jag upplevt att Hanna är mycket tolerant när det gäller något roligt, faktiskt till den grad att jag tänker ”okej, var det verkligen SÅ roligt?” men så kommer dialogen självklart med.
Händer det att ni kompromissar?
– Nej, vi undersöker idéerna till det inte längre behövs en kompromiss och det kan ta lång tid. Ibland säger Hanna ”okej, du kan inte se min idé nu, men vänta bara…” och så går det tre veckor och så har vi i alla fall skrivit in idén, säger Stig och skyndar sig att tillägga:
– Men jag tar alltså inte åt mig äran av den…sådan är jag inte.
– Det handlar om att stötta varandra, inte knäcka varandra, säger Hanna.
Väcker ni varandra om natten om ni plötsligt får en bra idé?
– Nej, tack! Jag sover bara fyra timmar så jag vill ogärna bli väckt. Men det händer att jag kan vakna med en bit dialog i huvudet på natten och då spelar jag in den på min mobil, säger Stig och Hanna tillägger:
– Vi är inte sociala när vi är i skrivfasen för den tar all plats. Vi talar ju inte om annat och det kan hela tiden dyka upp idéer, natt och dag. Så vi är tvungna att hålla oss inne i vår bubbla annars blir det för svårt, säger Hanna och fortsätter med att beskriva produktionsprocessen:
– Vi är också medproducenter så vi har ett stort ansvar. Maskinen ska hållas i gång, i början är vi on our own i skrivprocessen, men sedan finns där ju en produktion som vid en tidpunkt frågar: ”vem ska spela den nya, spännande rollen?” eller ”hur ska den nya dekoren se ut?”. Och när inspelningen är i gång får vi daylies, alltså dagens inspelningar, skickade som vi sitter och tittar på i Sverige. Stig har en tät dialog med regissören och det gör att serien skrivs direkt till produktionen. När vi är tillbaka i Köpenhamn sitter vi med vid klippbordet och är också med och sätter ljud och musik tillsammans med de härliga kompositörerna. Så vi är aldrig riktigt lediga, det är ett helårsprojekt. Jag tror inte att vi har haft sommarsemester på nio år.
Men om ni blir jättetrötta på allt?
– Då har vi våra små trick. Vi tar en kort paus, klipper gräs eller jag tar en tur i skogen, säger Hanna.
Precis som gästerna på badhotellet i serien bidrar till att ge platsen liv och rörelse, lika viktigt är det som Hanna och Stig kallar kollektivet kring produktionen. Hanna förklarar:
– Vi är en grupp människor, kollektivet, som har gjort det här tillsammans. Fantastiskt duktiga människor; producent, regissör, kostymörer, kompositörer, klippare… Alla de andra medarbetarna…och för att inte tala om alla skådespelare. Det har varit en kärntrupp med i nio år och andra som också har varit med länge. Det är vi som har tittat på varandra och frågat: ”Vad tycker vi om det?” ”Vi tycker att det är toppen!” ”Bra, då fortsätter vi.”
Beskedet slog ner som en bomb
Energin och lusten finns fortfarande hos både tittarna och kollektivet. Därför slog beskedet ner som en bomb när det i våras meddelades att den tionde säsongen av Badhotellet blir den sista då den visas 2024.
Varför har ni valt att avsluta serien?
– Av flera skäl. Tio år är en lång tid att vara tillsammans, oavsett med vem eller vad. Badhotellet var aldrig tänkt som en evighetsserie eller en klassisk sitcom, där karaktärerna aldrig blir äldre. Vår idé var att visa de här gästerna som kom tillbaka år efter år på Andersens badehotell, men det finns ju ingen mening med att de fortsätter med det i det oändliga. De blir ju också äldre och utvecklas. Det skulle inte heller vara helt korrekt i förhållande till badhotellens historia. Det är rätt att de kom 1928 och även 1946, men det kommer en tidpunkt på 50-talet när vi inte längre hade den traditionen. Så det är dels av respekt till ämnet.
Sedan finns det en orsak till:
– Vi ville också sluta på topp, för även om publiken är med oss nu finns det inga garantier för att den fortsätter att vara det. Detsamma med kollektivet, det ska vara roligt att göra det. Allting här i livet har en början och ett slut, lyder det samstämmigt från Hanna och Stig.
Det måste kännas vemodigt?
– Det är för tidigt att säga. Vi håller på att skriva den sista säsongen nu och inspelningarna börjar först nästa år, så det går omkring två år till det hela är slut. Men vi tycker att det känns bra att ge lite hopp i en mörk tid. Man kan inte gräva ner sig i allt hemskt som händer hela tiden. Vi måste få se att livet kan vara annat än krig och olyckor, säger Stig och Hanna tillägger:
– Det handlar om att skaffa sig livsmål, vara glad, handlingskraftig och att kunna leva i den här världen. Badhotellet har hela tiden legat i koordinaterna mellan det muntra och lössläppta och det allvarstyngda. Mellan ljus och mörker. Precis som livet är, lyder det från Hanna och Stig.
– På en tidpunkt är vi nere i tragiken och i nästa är livet fantastiskt och roligt. Den dubbelheten har hela tiden varit intentionen med Badhotellet.
Allt är möjligt och lustfyllt
Det låg en grundlig och långvarig research bakom Badhotellet och för en utomstående kan det verka oöverskådligt att sätta i gång med en ny serie, skapa nya karaktärer och utforska nya, kanske helt okända miljöer. Alltså när den tiden kommer när paret kastar sig ut i ett nytt gemensamt projekt – vilket de planerar att göra – hur laddar de upp för det?
Svaret kommer direkt från Hanna:
– Hur förbereder du dig för att resa till ett nytt land eller en ny stad, som du aldrig har varit i? Kan du redan känna leendet på läpparna? Det är förväntningens glädje som fyller oss. Då när vi ser allt som ska undersökas. Det är också då allt är möjligt. Det är mycket lustfyllt. Stig, du brukar säga att den första fasen är den bästa. Då är alla infall välkomna.
Vad ett nytt gemensamt projekt skulle kunna vara har de inga bestämda tankar om ännu. Nu handlar det om att ro Badhotellet i land, att stänga dörren en sista gång till det lilla hotellet och lägga ett decenniums idéer, otaliga dialoger och finurliga karaktärer bakom sig.
Till sist, lyckas någonsin era familjer och vänner locka er att avslöja handlingen?
– Nej! Jag har en väninna som ser det som en sport att gissa och prova att avläsa i våra ansiktsuttryck vad som händer, men varje gång är mitt svar: ”du kan gissa hur mycket du vill, jag säger inget…”, skrattar Hanna.