Hovreportern: Så var prinsessan Birgitta egentligen
Allas Anna von Koch minns en kunglighet som skiljde sig från mängden.
Regnet hängde i mörka moln över golfbanan Santa Ponsa på Mallorca och banorna gapade ovanligt tomma när jag mötte prinsessan Birgitta i klubbens lika tomma restaurang för en intervju.
Det var första gången jag mötte kungens syster.
Jag var rätt nervös. Det är alltid lite speciellt att intervjua en kunglighet. Men det hade jag inte behövt vara. Birgitta visade sig vara glad, öppen och lättsam.
Hon beställde en kaffe med lite mjölk och socker i och jag passade på att fråga hur hon ville bli tilltalad.
– Vad gör man i Sverige, säger du antar jag? Jag tar inte illa upp. I couldn’t care less, sa hon och skrattade stort.
Birgitta hade en smittande energi och skojade om att hon, då precis fyllda 80 var urgammal och att det är därför vi besökte henne.
Vi skrattade, och jag påpekade att hon såg otroligt fräsch och ungdomlig ut.
– Tack, det är golfens förtjänst, sa Birgitta som gick en runda varje dag.
Prinsessan var klädsamt solbränd, slank och spänstig, hade välmanikurerade naglar och var naturligt elegant i en brungrå mårdpäls hon köpt i en boutique i Palma och i ett par beigea mockapumps hon hittat i Hong Kong. Men så var hon ju alltid den mest modeintresserade och stilsäkra av de fyra Hagasessorna.
En tuff brud i lyxförpackning.
Prinsessan Birgitta – en annan typ av kunglighet
Jag frågade hur prinsessan trivdes på Mallorca, ön där hon bott i större delen av sitt vuxna liv.
– Jag älskar mitt liv. Det kunde inte vara bättre. Det är det som håller en i gång tror jag, att man är lycklig och positiv och har trevliga vänner omkring sig.
Många kungligheter är stela och tillrättalagda. Kan eller vågar inte säga så som det är. Men inte prinsessan Birgitta.
Hon berättade öppenhjärtigt om sorgen efter pappa, arvprins Gustaf Adolf, och om barnbarnet som bara fick leva i tre dagar. Om sin mamma, prinsessan Sibyllas missfall och om sitt lite halvtrista äktenskap med ”Hansi”, prins Johann Georg av Hohenzollern-Sigmaringen, som inte alls förstod varför hon ville hålla på med idrott.
Hon berättade också att hon en gång hade gått mitt i en intervju eftersom hon inte gillade reportern.
Jag är glad att hon drack upp kaffet denna gång.
Kungahusets lättsamma röst mot världen har tystnat. I mitt minne kommer hon alltid vara högst levande.