Petra Mede: ”Blir jag inte sedd kan jag bli uttråkad”

När frågan kom svindlade det till ordentligt. Ändå gjorde Petra Mede som hon brukar om någonting verkar roligt: Hon tackade ja direkt och tänkte efter sedan. Nätterna innan den stora dagen var ganska sömnlösa. Det overkliga malde i huvudet in i det sista: ”Jaha, i morgon ska jag så börja repetera med Mikael Persbrandt.”

Lyckligtvis blir Petra Mede sällan skärrad, om ens någonsin.

– Jag blir inte så nervös för sådana där sceniska saker. Det är säkert en personlighetsstörning. Jag kan tvivla på mig själv när jag själv ska skriva något men inte när jag är program- ledare i tv eller står på scenen, säger Petra till Året Runt.

– Jag gillar ju uppmärksamhet. Om jag är i ett rum och inte får så mycket uppmärksamhet, då blir jag uttråkad. Det är så hemskt, alltså. För det är verkligen så.

Just nu spelar Petra Mede mot Mikael Persbrandt i pjäsen Den inbillade sjuke på Maximteatern i Stockholm. Höstens succé med Petra som kammarjungfru och Mikael som hypokondriker fortsätter under 2019. I teatersammanhang är Petra en oskolad uppkomling, en katt bland hermelinerna.

– Repetitionstiden var nervig, jag skulle ju lära mig att se hur Mikael och de andra skådespelarna gjorde. I tv-världen genrepar man inte ens när det är direktsändning, utan det är bara ut och köra. Jag kunde bli lite frustrerad: ”Kan vi inte bara bli klara på en gång?” Men teaterarbetet är en lång process.

Den kvinnliga huvudfiguren i Den inbillade sjuke har drag av personan från Petras föreställning Den ofrivilliga divan för några år sedan, där Petra drev med sin påhittade självupptagenhet. Tjänsteflickan Nettan har samma typ av ganska bitska humor som Petra själv gärna använder sig av.

Petra har även medverkat som skådespelare i SVT-serien Bonusfamiljen. Felix Herngren, en av skaparna av serien, ville ha med henne.

– För tio år sedan hade jag och David Batra huvudrollerna i humor- programmet Morgonsoffan i SVT och då fick jag ett SMS av Felix: ”Gud, vad bra skådespelare du är!” Långt senare kom han nog ihåg mig, så måste det ha varit, säger Petra Mede som tror att hon fått vissa teatrala talanger från ståuppkomiken:

Som humorist framför en publik måste man vara inkännade. Petra Mede menar att närvaro är viktigt även framför kameran och på en tetaterscen.

– I stället för att tänka: ”Åh, hur ska jag vara nu?” Är man bara i situationen kommer allt av sig självt.

Konstant oro

Samarbetet med Mikael Persbrandt är också avspänt. De kände inte varandra tidigare.

– Vi har en väldigt lättsam relation, och det är ju en humoristisk och lättsam pjäs med så många komiska moment. Så vi har väl kanske inte behövt gräva i våra allra djupaste vrår, varken han eller jag. Mikael är en fruktansvärt rolig människa. Och oerhört generös på scenen, det är lätt att spela mot honom.

Petra har fått mängder med lovord för sin första teaterroll:

– Bra recensioner är förstås roligare än dåliga, men jag kopplar det ändå inte så mycket till mig som person. Jag står och faller inte med recensionerna. Det viktiga livet för mig pågår någon annanstans.

I synnerhet det med Adeline. Guldklimpen som föddes för sex år sedan. Petra var på väg att fylla 43 år. Moderskap var länge en icke-fråga. Men så kom till slut en ohejdbar känsla och Petra tackar sin lyckliga stjärna för att procenten var på hen nes sida. Att bli mamma i yngre medelåldern är inte alldeles självklart.

– Hade jag vetat hur roligt det är att ha barn, och att just jag råkade få det absolut bästa barnet i världen, så hade jag kunnat tänka mig fyra barn. Men får man barn först när man nästan är 43 finns ju inte den möjligheten. Nu är jag verkligen medveten om att det är här och nu och att det är Adeline. Jag har redan anpassat karriären jättemycket efter henne.

Som mamma har Petra förändrats. Blivit mer sentimental och blödig. Och ängslig som aldrig tidigare.

– Att vara mamma är en konstant glädje men också en konstant oro. Om Adeline exempelvis är i skolan, där det kan vara dramatiskt eftersom barn inte alltid är snälla mot varandra, kan jag vara jätteorolig. Dessutom vore det hemskt om jag skadas eller någonting så att jag inte kan ta hand om henne.

Inte långt efter Adelines ankomst separerade Petra från hennes pappa Mattias.

Långt ifrån blyg

Tillvaron som ensamstående förälder är alldeles utmärkt. Någon ny man i hemmet vill hon inte ha.

– Jag är så nöjd med livet som det är, och min dotter har en fantastisk pappa. Jag känner inte någon längtan efter något annat just nu.

Petra Medes liv är en liten framgångssaga. Hon är balettdansösen som skadade ryggen och i över ett decennium gick sjukskriven utan större framtid. Men så blev hon Stockholmsguide och sedan komiker och firad tv-programledare vid galor och festivaler. Från ingenstans till någonting på bara några år.

God självkänsla

Skälen till scenförändringen är framför allt två: Naturbegåvning och djärvhet. Petra har aldrig varit timid och försagd, tar gärna för sig om tillfället tillåter.

Som när en hisnande fråga om att agera mot Mikael Persbrandt plötsligt dyker upp.

– Nej, blyg är jag inte. Jag kan vara avundsjuk på blyga människor ibland. Min goda självkänsla och självförtroendet tror jag beror på min förvånansvärt lyckliga barndom. Jag kommer från en väldigt trygg miljö och det gör nog sina avtryck, säger Petra Mede.

Möjligen blir det en bok om hennes särskilda försyn. Det liv Petra har i dag kunde hon inte ens drömma om tidigare.

– Jag har börjat formulera mig lite. Samtidigt jag tycker jag att det är en bild av hur mycket vi egentligen inte vet om livet. Det är tur att vi inte vet så mycket om hur livet ska bli när vi föds. Både hur bra och hur illa det kan bli.

Petra har blivit hänryckt efter att en ny dörr till skåsespeleriets värld plötsligt har öppnats.

– Det vore fantastiskt att även få göra en allvarlig pjäs. En allvarlig roll. Det är väldigt inspirerande att vara i ett utvecklingsskede. Att få komma in i en ny värld och lära sig någonting nytt. Då vaknar man ju upp som människa.

Bekräftelse, att bli sedd, är heller inte så dumt för att slippa bli less. Hur det kommer sig har Petra Mede ingen aning om.

– Det där får någon psykolog svara på. Jag skulle nog vilja vara lite mindre uppmärksamhetskrävande, faktiskt. När min dotter var jätteliten behövde jag inte alls mig själv. Då ville jag bara vara hemma med henne resten av livet. Men nu är det kul igen att stå där på scenen och få applåderna, säger Petra.

– Jag dansade ju från början och tvingades lägga av med det och fick börja på något nytt. Så jag vet att saker och ting kan ändras väldigt snabbt. Det kanske också bidrar till oräddheten.

Av Hasse Gänger