Oscar Magnusson tar över efter pappa i Sven-Ingvars
Ordspråket En bild säger mer än tusen ord må vara slitet, men pr-affischen inför Sven-Ingvars kommande turné lyckas sätta fingret på vad upphovsmannen till uttrycket menade. I förgrunden en gitarrspelande Oscar Magnusson, bakom Oscars rygg syns pappa Sven-Erik Magnusson, något större i formatet men betydligt oskarpare i konturerna, som en påminnelse om att hans ande för alltid kommer att vila över Sven-Ingvars.
– Pappa kommer även fortsättningsvis att vara vår ledstjärna och den som håller ihop bandet. Det är ju hans förtjänst att vi har möjlighet att göra det vi gör. Turnén är ett sätt för oss att hylla och tacka pappa, förklarar Oscar.
”Pappa är oersättlig”
Förra sommaren offentliggjordes det att Oscar skulle bli ny sångare i bandet efter Sven-Erik som dog några månader tidigare. Men det handlar inte om att överta rollen som frontfigur i Sven-Ingvars, poängterar Oscar bestämt.
– Pappa är oersättlig. Jag ser det inte som att jag tar över något utan att jag för pappas livsverk vidare. Jag hade inte påtagit mig den här uppgiften om jag inte hade känt att jag kan göra något relevant av det. Jag tycker att Sven-Ingvars ska få ta plats i rummet för levande musik även framgent. Den största skillnaden mot förr blir att det är jag som sjunger, och att jag får sätta min egen prägel på musiken.
Läs också: Artisten Sven-Erik Magnusson har avlidit
Vi ses på ett trivsamt Stockholmshotell där Oscar är en återkommande gäst. På samma hotell bodde familjen Magnusson den 28 februari 1986, då Olof Palme mördades bara några kvarter därifrån.
– Dagen efter gick pappa och jag till platsen där Palme blivit skjuten och la ner blommor, berättar han.
Oscar är varm, eftertänksam och imponerande välformulerad. Redan som liten knatte visade han prov på uttrycksförmåga och sångglädje. I åtta-årsåldern började han på eget initiativ spela gitarr.
– Pappa var aldrig pushande. Han ville nog att jag skulle ta mina egna beslut om vad jag ville ägna mig åt. Som jag minns det lärde han mig bara ett enda ackord genom alla år, D-dur. Utifrån det lärde jag mig resten själv.
Stort konstintresse
Musik var inte den enda kulturformen som Oscar ägnade sig åt.
– Från min mammas sida av släkten kom det lite andra influenser. Min morfar, som var teaterpedagog till yrket, lärde mig att teckna och skulptera i lera. Konstintresset är något som jag aldrig har släppt.
År 2009 köpte Oscar Borgviks gamla träsliperi och massafabrik som han omvandlat till en framgångsrik konsthall med tillhörande restaurang.
För sina insatser för Värmlands kulturliv har han fått motta flera stipendier. Konsthallen tilldelades också Värmlands turistpris 2017.
Läs också: Sven-Erik Magnusson blir staty – här ska den stå
Men även om Oscar är hängiven konstentreprenör har det aldrig rått någon tvekan om vad som ligger honom allra varmast om hjärtat.
Så länge Oscar kan minnas har han fått höra antydningar från utomstående om att han en dag förväntades efterträda sin pappa Sven-Erik som sångare i Sven-Ingvars.
– När jag var i tonåren och spelade punk och hårdrock kändes det inte så kul att bli jämförd med pappa. På den tiden tänkte jag: Nej herregud, det där är ju inte min musikstil!
– Pappa själv har aldrig lagt någon press på mig utan bara varit uppmuntrande, men i dag inser jag att det där med att jag en dag skulle bli sångare i Sven-Ingvars har funnits med mig mer än vad jag har förstått. Jag funderar på om pappa medvetet eller omedvetet har förberett mig på att det skulle bli så. För mig var den tanken kopplad till att min pappa inte längre skulle finnas i livet, och därför stötte jag bort den. Hellre än att sjunga i Sven-Ingvars hade jag haft pappa kvar hos mig i många år till.
Efter gymnasiet flyttade Oscar till Stockholm och började studera musik och uppträda som trubadur. 2006 återvände han till barndomsstaden Karlstad.
– När en av mina närmaste vänner i Stockholm dog i cancer falnade mycket av skimret med att vara här. I samma veva träffade jag min fru Sara. Jag var hemma i Karlstad över en helg för att se en av Färjestads matcher, och på en restaurang jag besökte satt hon tillsammans med några gemensamma bekanta. Sara jobbade extra i en skobutik, så det blev att jag sprang och köpte lite extra skor ett tag, bekänner han leende.
Känslosam duett
Strax efter återkomsten till Värmland blev Oscar erbjuden en ordinarie plats i Sven-Ingvars. Ganska omgående tog han på sig rollen som kapellmästare.
– Jag tror mig vara den person på jorden som har sett flest konserter med Sven-Ingvars. Därför respekterades mina åsikter av de övriga medlemmarna.
Läs också: Sven-Eriks sista vilja: Vore fantastiskt
Vissa saker krävdes det en hel del övertalning för att få den opretentiösa Sven-Erik att gå med på – exempelvis dokumentären som gjordes inför Sven-Ingvars 60-årsjubileum 2016. Varvat med arkivmaterial och intervjuer framförde bandet några av sina största hits i Oscars konsthall, däribland Så många mil så många år som Dan Hylander specialskrev åt Sven-Erik och som Oscar framförde på hans begravning.
Tack vare ljudupptagningen från dokumentären kunde Oscar i samband med hyllningen av Sven-Erik i TV4:s Så mycket bättre sjunga duett med sin pappa en sista gång. Ett framträdande som fick många tv-tittare att dra efter andan och torka tårarna. I ett tv-klipp förklarade Sven-Erik att det var en alldeles speciell känsla att sjunga stämsång med sin son: ”Klangen går inte att återskapa med en annan sångare.” Känslan var ömsesidig.
– Jag kunde följa pappa i sången på ren intuition, utan att titta på honom. Det berodde delvis på att jag hade hört låtarna så många gånger, men så här i efterhand kan jag tänka att det nog också hade med genetik att göra. Jag märkte en millisekund innan om pappa var på väg att missa ett ord och behövde min hjälp att fylla i det.
– De sista åren när vi var ute och spelade tillsammans hände det att jag stannade upp och tänkte: Här står jag med min pappa och spelar inför fulla hus. Tänk att vi får dela det här med varandra. Skattkistan av minnen som jag har från våra stunder tillsammans, såväl arbetsmässiga som privata, de är ovärderlig för mig.
Kämpig sista turné
Sven-Eriks sista turné med Sven-Ingvars, sommaren 2016, blev kämpigare än väntat.
– Sedan pappa fick sin cancerdiagnos var musicerandet ett livselixir för honom, kanske till och med en livsförlängare. Men under den sista turnén kände jag att det var sista gången vi var ute och spelade tillsammans. Jag såg det i pappas ögon. Han ska ha all heder för att han genomförde turnén. Om folk bara hade vetat hur sjuk han var vissa gånger, men ändå stod han där på scenen och levererade.
På slutet förstod både Oscar och Sven-Erik själv att det bara var en tidsfråga innan cancern skulle ta hans liv.
– Vi hann prata om allt. Både om vilket fantastiskt liv pappa har levt och om framtiden. Jag försökte lugna hans oro för mig, min syster och min mamma och övertyga honom om att allt skulle ordna sig för oss, och att min son John kommer att växa upp och veta vem hans farfar var.
Läs också: Första sommaren utan farfar
När Sven-Erik 2010 diagnosticerats med prostatacancer grämde sig Oscar över att han inte skulle hinna göra honom till farfar.
– Men när John kom fanns pappa fortfarande kvar. Han fick höra John säga sina första ord och se honom ta sina första steg. Det känns fint att pappa fick se både mig och min syster bli föräldrar.
Bearbetar sorgen
Under Sven-Eriks sista tid kom även frågan om Sven-Ingvars fortlevnad upp.
– Pappa gav sin välsignelse till att jag tog vid efter honom som sångare i bandet. Det känns ärofullt att han förlitade sig på att jag har kapaciteten att föra Sven-Ingvars vidare in i framtiden.
Läs också: Tårarna under hyllningen till Sven-Erik Magnusson
Oscar medger att arbetet med turnén också är ett sätt att bearbeta förlusten av Sven-Erik.
– Sorgen efter pappa är avgrundsdjup och kommer att finnas med mig resten av mitt liv. Ju längre tiden går, desto mer växer den fysiska saknaden efter honom. Samtidigt är han så otroligt närvarande hela tiden. Jag sitter ju och pratar om honom nu, och om jag vill höra hans röst finns han bara en knapptryckning bort.
Det här är Oscar Magnusson!
Namn: Erik Oscar Carl Magnusson.
Yrke: Sångare och gitarrist. Äger och driver dessutom Konsthallen Sliperiet.
Ålder: 36 år.
Familj: Hustrun Sara, 35, HR-chef, sonen John, 3, och hunden Doris som är en irländsk setter.
Bor: I hus i Borgvik i Grums kommun i Värmland.
Aktuell: Sverigeturnén Länge leve Sven-Ingvars fortsätter i höst efter ett uppehåll.
Vilken är din käraste ägodel?
– Pappas armbandsklocka, som jag alltid brukar ha på mig. Det känns lite symboliskt att tiden nu tickar vidare på min arm. Varje gång jag tittar på klockan påminns jag om pappa.
Vilket är ditt bästa karaktärsdrag?
– Att jag är kreativ och påhittig.
Vilket är ditt sämsta karaktärsdrag?
– Min rastlöshet. Jag är väldigt dålig på att sätta mig ner och bara vara.
Vad har du för favoritmusik?
– Jag är allätare, men jag återkommer oftast till artister som George Harrison, Tom Petty, Bob Dylan, The Band och The Beatles. Och sedan älskar jag den svenska vistraditionen med Cornelis Vreeswijk och Olle Adolphson i spetsen. Det är en musikgenre som jag har ägnat mig mycket åt innan jag kom med i Sven-Ingvars.
Vilken är din favoritlåt ur Sven-Ingvars musikkatalog?
– Det beror lite på var man befinner sig känslomässigt, men den låt som slår an flest strängar i mig är Anita. Det är en dikt av Gustaf Fröding som pappa har tonsatt. Fastän jag har hört den en miljard gånger tycker jag fortfarande att det är en fin komposition.
Var ligger din favoritplats?
– Vårt hem i Borgvik där vi har bott i fem år. Resmålsmässigt ligger Mallorca mig närmast om hjärtat.
Vad är ditt levnadsmotto?
– Att det är jag själv och ingen annan som väljer vilken väg jag ska ta i livet. Som den känslomänniska jag är lever jag också efter devisen att man ska följa hjärtat och magkänslan mer än hjärnan och det sunda förnuftet.
Text: Linda Andersson
Foto: Thomas Hjertén, Benjamin Gross, IBL