Nu ser vi en sundare Lasse Kronér: "Träningen har blivit som ett gift"

Efter reklamen: TV: 8 saker du kanske inte visste om Lasse Kronér

Lasse ler stort när han kommer inångande på sitt favoritcafé nära Avenyn i Göteborg.

– Jag bodde i kvarteret intill förut, och så har jag fortsatt gå hit efter träningen. Roligt när man känner alla, konstaterar han.

Grötfrukost och kaffe står på menyn, och den numera vältränade Lasse Kronér pratar japanska juicer med innehavarinnan.

– Fullproppade av vitaminer. Jag har testat, säger han.

Programledaren och musikern har nämligen blivit mycket hälsomedveten på senare tid. En vanlig dag i Lasse Kronérs liv inleds följaktligen med gång i Delsjön, sedan gymmet och därefter blir det grötfrukost.

Annars har han fullt upp med olika engagemang. Stockholm hit och Stockholm. Man ligger ett och ett halvt år före i planeringen.

– Många trådar men inget jag kan berätta om, säger han och ser mystisk ut.

Kaffet är varmt och gott och vi pratar om det göteborgska kynnet.

– Alla delar i landet har sin speciella jargong. Det där ironiska på ett snällt vis, att vara rapp i käften är typiskt göteborgskt. Inte ordvitsar som folk ofta påstår. Det tycker inte jag i alla fall.

En annan självklarhet när det skämtas är att alla i Göteborg heter Glenn. Och mycket riktigt – mobilen ringer och …

– Hej Glenn, säger Lasse, jag är lite upptagen nu men…

– Det var ”ur-Glenn”, Glenn Hysén, förklarar han när de lagt på.

Se också: 5 anledningar att träna styrketräning

Efter reklamen: 5 anledningar till att styrketräna

Fick fria händer

Det var 2005 som Lasse fick frågan från SVT. Det behövdes ett underhållningsprogram som skulle visas på bästa sändningstid, fredagar klockan 20 till 21. Lasse fick fria händer och Doobidoo skapades.

– Kjell-Åke Hansson och jag tog fram konceptet, berättar han.

Denna höst ser vi Lasse leda programmet genom den 16:e säsongen. Dessutom blir det ett extra avsnitt, ett specialavsnitt som sänds den 19 november, med tillbakablickar från tidigare säsonger.

Under åren har programmet förändrats.

– Det är ju en nödvändighet om folk ska orka titta år ut och år in. Jag skriver allt själv – manus och frågor.

De tävlandes svar också?

– Nej jag vet ju inte vad de ska svara. Grejen är att vara spontan. Jag har varit med i program typ Så ska det låta. Där får man veta saker innan och måste spela teater. Det är värdelöst!

Men textremsorna?

– De skriver redaktionen så att inte jag heller ska veta vilken låt som är rätt.

Uppemot 1,4 miljoner tittare bänkar sig framför tv:n om fredagarna för att se Doobidoo.

– Det är bra om man tänker på alla kanaler och streamingtjänster som finns.

När Lasse var liten fanns bara en kanal.

– Man samlades framför tv:n, som vid en lägereld; Hylands hörna, Familjen Macahan. Månbas Alpha, High Chaparal. Det är lite det jag eftersträvar nu. Breda program som passar flera generationer.

Nu har Doobidoo-konceptet sålts till sex länder; Australien, USA, Österrike, Schweiz, Polen …

– Och ett land till som jag inte kommer på. Den polska varianten är den enda jag sett. Där hade de en tjock programledare utan hår, som sjöng. Det var på pricken, skrattar Lasse.

Kritisk start i livet

Lasse föddes 1962 på Sahlgrenska i Göteborg. De första timmarna var kritiska. Navelsträngen hade snott sig runt halsen – tagit ett strypgrepp.

– Det blev nöd-dop och pappa stod där ensam och skulle hitta på namn. Det blev Lars efter farfar och Ove efter Owe Ohlsson i Blåvitt.

Lasse klarade krisen – och kunde berätta historien många år senare för Owe som nog kände sig hedrad.

Musiken och sången hade Lasse i blodet. Redan som fyraåring äntrade han scenen på torget – Axel Dahlströms torg – där Sune Mangs skulle uppträda.

– Jag gick bara upp och började sjunga. En ljudtekniker skruvade förvånat ner micken i mitt läge och jag tog Det börjar verka kärlek, banne mig.

– Då hade jag redan dragit alla tio bidragen från Melodifestivalen på lekplatsen inför kompisarna. Jag var både konferencier, med glasspinne i handen, och sångare. Så otroligt lätt för att lära mig text och musik.

Den första gitarren fick han i sexårsåldern. Båda föräldrarna var musikaliska och spelade och sjöng.

– Jag gillade att gå till kyrkan där man fick sjunga. Jesus brydde jag mig inte så mycket om.

Lasses pappa försökte aktivera sonen genom att köpa målvaktsutrustning, skidutrustning, fotbollsskor. Men inget lockade Lasse.

– Värdelöst!

I skolan var han lite av en buse och hamnade i obsklass.

– Jag hade ingen, som man skulle säga i dag, diagnos – utan var allmänt stökig och babblig.

I mellanstadiet kände han sig utanför ibland men gitarren gav honom självförtroende och ”tjötat” hade han alltid gjort.

– Jag hade hittat mitt vapen.

Utslängd från ungdomsgården

En viktig vändpunkt kom på ungdomsgården i Högsbo. Han var 13 år och gänget hängde alltid där.

– Det fanns en fritidsledare som hette Janne Stensson. Han var storväxt, vältränad, juste och snäll.

– En dag tillrättavisade han mig. Då tog jag ton och började provocera . ”Du ska inte tro … bla, bla …” Kompisarna hetsade: ”Lasse, Lasse”. Det var som bensin för mig.

– Då tog han mig i örat och slängde ut mig och stängde dörren. Jag stod utanför i kylan. ”Jävla gubbjävel”. Kompisarna gick in igen och spelade biljard eller pingis. Då var det inte lika roligt längre.

– Dagen därpå gick jag ner och bad om ursäkt. Janne sa att det var bra att jag kommit till insikt.

I tron att allt nu var utrett slängde Lasse slängde ur sig ett ”okej, då ses vi i kväll”. Men nej, Jannes svar blev istället att han var portad i en vecka.

– Under den veckan hann jag tänka en hel del. När måndagen kom hade Janne ett nytt snack med mig.

Janne undrade om Lasse tänkte sköta sig nu. Han fick ett ja till svar. ”Då har jag en uppgift till dig – discjockey för de yngre på Lill-discot,” fortsatte Janne.

Och inte nog med det. Lasse skulle också spela gitarr och sjunga för de äldre ungdomarna på lördagar. Lasse trodde knappt sina öron. Men han tog sig an uppgifterna med liv och lust.

– Varje vecka repade jag in en ny repertoar.

Lasse begrundar:

– Janne såg något hos mig – vad jag behövde. Det kunde lika gärna gått åt helvete men han puttade mig lite åt rätt håll. Jag fick ett forum för min underhållning.

Sedan rullade det på tills Lasse blev 15.

– Då kom blygheten och allt kändes jobbigt och kasst. Fast musiken var fortfarande det stora intresset.

Efter skolan började Lasse på Posten och blev brevbärare.

– Efter jobbet åkte jag ner till stan och tittade på gatumusikanter – de var fantastiska. ”Sören och Mick” som stod utanför Kompassen var så jäkla bra, minns Lasse.

Lycka som gatumusikant

Det var inte något han själv skulle våga. Men så en dag kom en kompis, Roger, från sommarstället på Knarrholmen förbi och såg Lasse sitta och lyssna. ”Vi kan väl också börja spela”, tyckte Roger. ”Visst”, sa Lasse.

Sagt och gjort. De repade in tio låtar.

– Vi ställde oss utanför NK. Världens sämsta ställe skulle det visa sig. Det bästa stället utanför Kompassen var upptaget. Roger sjöng och jag la på en andra stämma på en låt.

– Efter första dagen fick vi in 60 kronor. 30 var.

– Sedan skulle Roger till USA och bli pilot och jag tänkte testa själv en lördag. Det var ledigt utanför Kompassen och jag drog igång. På 40 minuter fick jag ihop 265 kronor själv. Vilket lyckorus. Så började det.

Och framgångarna födde andra idéer.

– Jag ser mig själv i tunneln mellan Femman och Centralen spelande ihop till en tredjeklasstågbiljett till Hamburg.

Sedan bar det ut i Europa.

– Kläder i en ryggsäck. Spelade ihop till mat och husrum dag för dag, sov under bar himmel och rapporterade hem till mamma och pappa från olika telefonkiosker. Så höll det på i flera somrar. En oslagbar skola.

1985 lärde han känna Triplarna: Ken, Håkan och Göran gick på Musikhögskolan och spelade på gatan som sommarjobb.

– Vi kompletterade varandra. De med sina musikkunskaper och jag med min scenvana och mitt ”tjöt”.

– Det blev många spelningar runt om i landet och vi var med i alla möjliga tv-program och hade även en egen serie, Musikjägarna.

I 15 år turnerade Lasse runt med Triple & Touch.

1999 kom Bingolotto in i bilden. Lasse skulle efterträda Leif Loket Olsson.

– Vi gjorde 200 direktsändningar – det ädlaste inom tv, det som händer händer. Och vilka artister som kom inflygande! Elton John, Paul McCartney, Céline Dion, Dolly Parton, Shania Twain, David Bowie, Rod Stewart … som intervjuades i direktsändning.

– Jag jobbade dygnet runt.

Abrupt slut

Våren 2004 slutade Lasse som programledare för Bingolotto. Därefter blev det Doobidoo. Han har också lett flera andra program, bland annat Smartare än en femteklassare.

Men Lasses kreativitet med massor av bollar i luften fick ett abrupt slut 2017, då han under en tid förlorade sina programledaruppdrag.

Du blev oskyldigt anklagad i samband med Metoo?

– Det har skrivits så mycket om det. Men jag har bestämt mig för att inte kommentera det mer eller att ge mig in i debatten.

– För egen del har jag rekapitulerat allt i en bok – som inte ska publiceras, utan bara varit terapi. Nu får det vara bra.

När Lasse Kronér så småningom friades från misstankarna kunde han återgå till jobbet.

Under 2020 kom nästa smäll. För branschen, och hela världen. Coronapandemin.

– Jag träffade ett gäng som åkt skidor i Italien och fick covid innan det började skrivas så mycket om det i tidningarna. Det blev 160 dagar in och ut från sjukan och det fanns stunder då jag trodde att jag inte skulle överleva.

Innan han blev sjuk hade Lasse hunnit gå ner rejält i vikt. De senaste åren har han nämligen tagit tag i sin hälsa. Lasse visar en bild på sig själv och Pontus Kåmark ute på en golftävling.

– Då vägde jag 143 kilo.

– Pontus som är gammal fotbollsspelare blev förskräckt. Han sa ”du får tänka dig för”. Något som jag nog också insett – hjärt-kärlsjukdomar och annat lurade bakom hörnet om jag inte gjorde något drastiskt.

Pontus uppmuntrade honom med tankar och råd, berättar han.

– Det som var bra var att jag hade väldigt mycket tid. Metoo och covid gjorde att jag inte hade några jobb. Vad skulle jag göra för att få dagarna att gå?

– Jag hade läst alla böcker, sett alla serier, pratat med alla vänner. Nu blev träningen mitt jobb. Ställde klockan på 7. Klockan 8 var jag i Delsjön, sedan till gymmet. Varje dag.

– I början hatade jag det men när jag väl fick in rutinen …

– Nu har det blivit ett gift. Jag mår inte bra om jag inte tränar.

Hur är det på kärleksfronten då?

Lasse vrider sig. Besvärat, ser det ut som (eller är det bara inbillning?).

– Jag vill gärna hålla privatlivet för mig själv.

Men?

– Jag har kanske en flickvän – eller inte, säger han och ler.