Marianne Mörck: ”Jag har levt ensam i 13 år – och älskar det”
Vi träffas i hennes vackra villa nära havet i Malmö. Här har hon bott i tjugofem år och tänker inte flytta på sig.
– Jag älskar att vara hemma. En riktigt bra dag vaknar jag av mig själv, öppnar altandörrarna och hör livet utanför vakna upp. Efter det äter jag frukost i lugn och ro, för att sedan återvända till sängen och kanske se sju riktigt bra dokumentärer efter varandra, säger hon med ett skratt och bjuder på bullar och ljuvliga små lakritspraliner.
Se också: 6 saker om Marianne du kanske inte visste
Men de där lata dagarna är inte så många. Hon har precis avslutat inspelningen av Stjärnorna på slottet tillsammans med Regina Lund, Peter Jöback, Bosse Parnevik och Ann-Louise Hansson. En tuff vecka där arbetsdagen började vid sex på morgonen och slutade vid midnatt. Och nu har teaterperioden rullat igång.
Nästa dag ska barnbarnen Astrid, 7 år, och Ingrid, 3 år, komma på besök och stanna i tre dagar.
– Jo, det blir fullt ös då. Vi brukar sova i min säng – en gigantisk sak som jag kallar skeppet Bismarck – och alltid är det någon som vaknar på golvet. Men jag är beredd!
Hennes älskling katten Pysen vågar sig in efter ett tag. Pysen är en hittekatt som Marianne föll för direkt.
– Det är evig kärlek. Jag är verkligen en djurmänniska. Skulle det här huset börja brinna så är det Pysen jag räddar först, och som nummer två kommer min älskade Mamma Mia-skärmkeps som jag fick när jag arbetade med musikalen i Stockholm.
Återkommande dröm
Marianne stortrivs i huset och hon har ritat köket, vardagsrummet och badrummet inför renoveringen.
– När vi flyttade hit var det en sådan där hemsk, gul tegelvilla med brun panel. Nu är det ljust och vitt och precis som jag vill ha det. Jag hade haft en återkommande dröm att jag skulle ha ett vitt rum med massor med fönster ut mot trädgården, och det har jag nu.
Hon föddes i Göteborg och växte upp i en familj där allt som hon tyckte om inte riktigt dög. Hon var bra på att rita, sjunga och dansa men fick höra att hon borde satsa på fysik och matte.
– Jag kände mig alltid lite udda, och det var jag ju också. När jag var sex år berättade min mamma för mig att jag var adopterad med orden ”det är en annan tant som haft dig i magen, men det är jag som är din mamma”.
– Jag förstod väl knappt vad det betydde, men när jag var fjorton år gjorde jag revolt och tog reda på vem min biologiska mamma var. I dag har vi bra kontakt. Det är av henne jag fått sången, musiken och skapandet. Hon är 91 år och så nöjd – så vill jag också vara när jag blir så gammal. Hon tycker allting är så fantastiskt på hemmet där hon bor.
Roligt åt sig själv
Marianne har lätt till skratt och är bra på att härma riktigt grov skånska, men det fick bli rikssvenska som receptionisten Ebba i Wallanderfilmerna från Ystad.
– Det var kul inspelningar. Jag minns första gången jag skulle vara med. De hämtade mig på Sturup i Wallanderbilen eftersom jag jobbade i Stockholm just då. Jag hade en enda replik och satte den direkt, och sen åkte jag tillbaka till flyget. Jag älskade Wallandertiden och Krister Henriksson är en go vän. När han är trött börjar han skratta och kan inte sluta … man bara dör.
Hon bjuder glatt på sig själv och berättar om när hon satte sig i sminket för första tagningen och sa: Ni ska göra en karaktärssminkning på mig. Alltså göra mig äldre och fylla i rynkor, men då sa tjejen: Nä nä, det står i manus att du ska gå in som du är. Ibland får man ha roligt åt sig själv.
Blir du igenkänd?
– Ja, nu blir jag ju det. Efter Wallander och ännu mer efter tv-serien Bonusfamiljen känner folk igen mig. Den rollen var ju också helt underbar. Jag och Lill-Babs spelar väninnor som bor tillsammans, och inte förrän i tredje avsnittet får vi veta att vi är lesbiska. Ja, kul var bara förnamnet.
Huset är fullt med personliga saker. Två tempelstatyetter från Asien, ett helt underbart badrum med bubbelbadkar och mängder med perukstockar och peruker. En flygel tronar i vardagsrummet och Marianne sätter sig vid den och spelar och sjunger med en fyllig, ljuvlig röst.
Hon inledde sin karriär i kören på Storan i Göteborg och sjöng bland annat med operastjärnan Birgit Nilsson.
Kärleken förde henne till Malmö
– Jag var gift i sex år och hade två barn – men du vet hur det är – man blir kär och galen och ger sig iväg.
Efter att äktenskapet sprack hade hon ett samboliv i tretton år. På frågan om det finns en ny man skrattar hon högt och svarar:
– NEEEEEEJ! Aldrig i livet. Jag har levt ensam sedan 2004 och älskar det. Varför skulle jag ha en sur gubbe som ska veta allt jag gör och som jag ska anpassa mig efter. Jag är en ensamvarg och har alltid varit det. Jag stortrivs i mitt eget sällskap och undviker premiärer, fester och vernissager och allt sådant. Jag kan gå om det är en vän till mig som har det men inte annars.
– Jag vill bestämma över mitt liv och tänker inte laga mat till någon bara för att han vill ha mat. På något vis är det som om luften inte räcker till när man hamnar i ett förhållande – plötsligt märker jag att det är hans utandningsluft som jag andas in. Folk borde lära sig att man inte äger varje steg som den andra tar, men det funkar inte alltid så.
Samlar på kinderägg
Marianne blev snabbt Malmös operaprimadonna, inte minst genom sin huvudroll i operetten Glada änkan där hon sjöng mot Jan Malmsjö.
– För mig kommer alltid skådespelandet först. Det hjälper inte hur bra du än sjunger om du inte kan paketera det så att det lockar publiken. Du måste kunna agera även om det är med små medel.
Vad är roligast – film eller teater?
– Båda. Film är en dröm att vara med i och att låta själen tala, teater är mycket mer fysiskt krävande och du gör samma sak om och om igen och det ska vara bra varje gång.
Men jag älskar dagar där jag börjar repetera vid elva och slutar vid tre på eftermiddagen, går hem ett par timmar och står på scenen från sju till elva på kvällen. Det är fokus hela tiden, och då är de totalt slappa dagarna så sköna att ha.
Marianne har fyllt 68 år och har ingen plan på att lägga av. Hela nästa år är fyllt med uppdrag och hon säger ja till det som låter roligt.
– Jag lever för stunden. Jag är en lyckligt lottad människa som kan dö när som helst. Jag förstår mig inte på människor som säger att de ska göra det och det om fem år. Du kan ju dö i dag – bli överkörd av en bil eller få en sten i huvudet. Jag lever här och nu och är inte rädd för döden. Jag tror inte det händer så mycket efter att man slutar leva men man vet ju aldrig, så njut!
Mariannes barn står henne nära, men hon säger att de fick stå tillbaka mycket när de var små.
– Teatern har ju sina tider som måste passas och barnen fick det som fanns emellan. Jag fick mig en riktig läxa på min dotters bröllop när jag frågade vad hon ville att jag skulle sjunga i kyrkan. Svaret: ”Inget, det här är min dag, mamma.” sa mycket. Och självklart hade hon rätt – till hundra procent.
Ett helt rum i huset är vikt åt Mariannes lite udda passion: den gigantiska samlingen av kinderäggfigurer.
– Jag köper ju inte chokladägg som jag äter upp utan shoppar dem på Tradera och andra sajter. Min plan är att få ihop kompletta samlingar av olika ”familjer” av kinderägg, säger hon med ett skratt.
– Jag är född i Jungfruns tecken och vi är typiska samlare. Jag avskyr att städa, damm ser jag inte ens, men jag har ordning på grejerna.
Stjärnorna på slottet sänds med början den 30 januari 2018 kl 20:00 i SVT1, Marianne Mörcks egen dag på slottet sänds den 6 januari.
Text: Birgitta Forssell
Foto: Stefan Lindblom, IBL, Stella pictures