Maria Maunsbach återvänder hem till Höör med öm blick

Höör är i ärlighetens namn inte känt för så många saker. Det ligger i mellanskåne och kunde ha haft ”Nära till allt, långtifrån dyrt” som kommunslogan om inte Hässleholm lagt rabarber på den devisen. Sedan är det ju det där med domännämnet hoor.se. Det kunde ju också varit en källa till elak munterhet om inte grannkommunen varit etter värre och lagt rabarber på horby.se.

Men Höör är inte vilken håla som helst. Det är den håla som Maria Maunsbach är uppvuxen i och som format henne. Och jisses vilka historier och karaktärer det finns i barndomsbyn. Det är han med de skelande ögonen, som givetvis kallas Johnny Snurröga, en helt bisarr fest med Pussycat dolls-tema och crescendot med en hemvändarfest i Lucky Lada (granne med byggvaruhuset Kvist & knast). Och Maria Maunsbach har inte varit på ladan sedan hon var 18.

– Fast jag tänkte att jag skulle gå men sen kom pandemin emellan. Men det tror jag var bra att själva slutet fick vara fullkomlig fantasi och inte vad som hände. Då hade det kunnat bli en helt annan historia, säger författaren.

relationerTherése Cedergren blev mamma efter 50 – "Mitt barn har gett mig energi"

Bygdehistorier med knorr

Huvudpersonen i boken är också författare från Höör och gillar att dra historier. Fast de mustigaste kommer från hennes mamma och är utskrivna på bygdemål. Delar är sant, annat är överdrivet, somt är påhittat men ändå bär det sannolikhetens prägel. Det spelar ingen roll var i Sverige du har vuxit upp. Du har också haft ett original med tillhörande skröna och ett fantasifullt smeknamn i närområdet.

– Jag har snott lite från min mossa och av min mossas kompisar och andra. Det är den sortens berättelser jag vuxit upp med, bygdehistorier som vi berättar för varann. Det finns en stor igenkänning i de berättelserna och en humor som inte finns annars i nutida svenska romaner.

I litteraturens värld finns det fullt med detaljer som öppnar minnets portar för läsaren. Mest känd är Marcel Proust Madeleinekaka (enligt vissa är kakan mest känd för att ingen orkade läsa vidare efter det stycket). I Jag och Lucky Lada har ett snoppformat stearinljus som Freja hittar i presentbutiken Anns lite & varje och annat också väckt läsarminnen. Det är sådant som etsar sig fast i ett barnasinne.

”Kukljuset var stort, kraftigt på samma sätt som blockljusen. Jag stod där länge, tittade på de genomskinliga ådrorna, stearinet som höggs av i ett rakt snitt vid botten, jag såg ju att det var en snopp, men den var utformad på ett sätt som jag inte sett förut”

– De hade mycket sånt. Sedan hade de vanliga Stjärnteckenmuggar också men med stora erigerade penisar på.

Två sidor av Maria Maunsbach – bananer och päron

Maria Maunsbach, den riktiga alltså, har gett ut Bara ha roligt och Hit men inte längre tidigare. Hon har även varit magdansös i Kairo och programledare i Ligga med P3. Hon har både skrivit och pratat om unga kvinnor och sex, svarat på frågor om singelliv och dejting. Ett tema som hon kan fatta det allmänna intresset för men som hon tröttnat på.

– Offentligheten är väldigt intresserad av unga kvinnor som skriver om sex. Det finns ett jättestort intresse som jag tror man utnyttjar för att få något kittlande i sin tidning eller något kittlande i radio. Så där.

– Men har man gjort en sak så vill man göra en annan. Det jag kan ha gemensamt med Freja i boken är att man blir ju trött på sig själv.

Freja Morgonstjärna har till exempel låtit sig bli avbildad naken endast skyld av bananer i en hängmatta. Det skulle aldrig Maria Maunsbach göra.

– Nej, gud nej, Det skulle jag inte göra nu.

– Men jag har gjort en bild i Sydsvenskan med päron. Det var i mitt badkar.

Skillnad mellan privata och offentliga Maria

Päronbilden har ett par år på nacken nu men Maria antar att något av den bilden lever kvar i offentlighetens undermedvetna. Att hon har gått vidare innebär inte att läsekretsen gjort det. Äldre män har skickat inviter som är både skrattframkallande, löjeväckande och gränslösa.

– Det är inte bara gubbar som är gränslösa med mig, det kan vara vem som helst. Unga kvinnor kan också vara gränslösa men på ett annat sätt, säger Maria Maunsbach som tror att det har att göra med en sammanblandning som är ganska vanlig.

Det vill säga att man misstar privatpersonen Maria med författaren.

– Ja, och att jag har jobbat med min offentliga persona som är väldigt nära och intim. Men det har väldigt lite att göra med mig som privatperson. Och om man inte vet hur det funkar med offentlighet så förstår man ju inte skillnaden.

En sak som stämmer överens med åtminstone min bild av henne är att hon skrattar väldigt mycket. Men hon svär nästan inte alls. Det finns ett skånskt ord som heter att man är ”flasig” och som betyder ungefär att vart och vartannat ord är snusk. Och Maria Maunsbach är inte speciellt flasig alls. Men så kanske det är det som varit avsikten med Lucky Lada och jag. Vad är sant och vad är fantasi? Och spelar det någon roll i en roman.

Efter reklamen: Se också: Masked singer Sverige 2022: Här är första ledtrådarna om deltagarna

Både paradis och piss

Maria Maunsbach har lånat greppet för sin tredje roman från en av Skånes stora berättare: Fritiof Nilsson Piraten. Kanske den ende som lyckats göra lokala skildringar till en nationell angelägenhet.

Piraten berättade om brottningsmatcher med ålar, debacle på Kiviks marknad och stora snapsanordningar på Savoy. Om Maria Maunsbach lyckas nå ut till hans publik får hon en tämligen unik mix på boksnack och biblioteksföreläsningar. Kvinnor 25-40, män 60 plus.

– Jag tänkte att det skulle vara skojigt om jag som 32-årig kvinna skulle ta mig an det. Det är många som kommer tycka att jag inte gjort det på det sättet de skulle gjort. Alla har ju en klar uppfattning om sin Piraten. Jag har också min piraten, en författare som många gör anspråk på att förstå bäst och veta hur han skulle gjort.

I Piratens värld är kvinnorna bakgrundsfigurer, inte sällan prostituerade. I Marias värld är det lite tvärtom. Det är, som sagt, kvinnorna som drar de mustigaste skrönorna och styr berättelsen framåt. Piratens manliga broderskap blir Freja och kompisarna som ska fira en blöt hemvändarkväll på Lucky lada. På vägen dit minns de uppväxten i personer, platser och historier. Och så finns det givetvis ett skånskt ålagille med. Det vore formbrott annars.

Maria Maunsbach (familjen hette Månsson för länge, länge sedan) menar att det är Piratens blick som hon försökt hitta.

– Han kunde skildra något djupt tragiskt men ändå vara ganska rolig med sin krassa människosyn, kunde växla mellan mörker och skoj.

Och det är lite så hon tänker om sin skildring av hembygden och människorna som bor där. Det är inte paradiset men det är inte heller så pissigt som en utomstående betraktare av svenska hålor skulle kunna tro.

– Det är både bra och dåligt. Det är viktigt att allt inte är det ena eller andra utan mer att så här är det här.

– En liten håla är inte bara en liten håla. Den är sin egen specifika håla, säger Maria Maunsbach som menar att svenska hålor i allmänhet och Höör i synnerhet förtjänar att få sina skildrare. Det finns ett annat Sverige än det som skildras i Solsidan och Bonusfamiljen.

Berättar om kärleken!

nöjeSofia ”PT-Fia” Ståhls första ord om relationen med Tareq Taylor

Reaktionen från hembygden har varit god hittills.

– Folk verkar glada och tycker mycket om den. Jag ville att skildringen skulle vara varm och öm även i sitt mörker, inte dömande. Det känns som att folk längtat efter nåt med varm ton, säger Maria Maunsbach.

Och eftersom det ju är en roman i Piratens anda så kan det hända att någon känner igen sig i skildringen. Ity ”om hon gjorde sin hjälte till cyklop skulle ändå någon stoppnål känna igen sig själv” som Maria skriver i en parafras på förebilden.

I så fall kan han eller hon ta upp det med författaren själv på Höörs bibliotek 7 april.

– Någon kanske blir sur men alltså det får man räkna med.