Malou von Sivers om sin tuffa uppväxt med pappan

Hennes mamma arbetade inte utan var hemma med familjen. Hennes pappa var pilot och sedan trafikledare. Under de första åren minns hon honom som en hjälte i uniform.

– Vi brukade stå med stora lakan när han skulle flyga över, säger hon om sig själv och sina syskon i Katarina Hahr möter i P1.

De första åren med hennes pappa var kärleksfulla. Fyllda av promenader, fiske och fönstershopping utanför leksaksaffärer. Men att den tiden var glädjefylld hade hon förträngt och det kom först upp i ett samtal med hennes terapeut. Hon delade med sig av ett minne då de köpte varmkorv tillsammans innan middagen och det var deras hemlighet.

– Då sa min terapeut: ”vad fint det låter”, och då brast det för mig. För att det var mycket mer smärtsamt att förstå att det fanns något ljust innan, säger hon.

– Det blev som en klangbotten, att jag visste hur det kändes. Det var då smärtan kom.

För den första hjältebilden skulle visa sig vara långt ifrån hela sanningen.

När barnen kom hem från skolan var tillvaron avslappnad och kravlös till klockan slog fem och pappan kom hem. Då hemmiljön återgick till att vara hårt hållen.

– Man visste aldrig om man gjort det man skulle eller inte och vad det skulle leda till. Vi var rädda och osäkra hela tiden.

Hjältebilden som försvann

Varför fadersrelationen förändrades är något Malou grubblat mycket över. Någonting hände när hennes lillebror föddes.

– Då sa min mamma till mig: ”det är något så speciell med att föda en son ska du veta”.

Sonen fick moderns fulla uppmärksamhet och Malou tror att hennes pappa blev svartsjuk. En osämja skapades föräldrarna emellan och den skulle gå ut över Malou. Hennes mamma bar känslorna inuti och hennes pappa utanpå, vilket kunde resultera i våld och slag.

– Vi blev bestraffade och så men det var ännu värre att känna den här osäkerheten hela tiden.

Malou beskriver pappan som pedant och sträng, men aldrig alkoholpåverkad. Därför kunde han för omgivningen och i det offentliga vara den charmiga pappan i uniform.

– Min överlevnadsstrategi blev att spela två roller hela tiden. Hemma försökte jag se till att inte reta upp min pappa och när jag smög ut på garagetaket på kvällarna när jag blev äldre – då blev jag en helt annan person, beskriver hon för Katarina Hahr i P1.

Hon skapade två personligheter. En av dem lydde blint och den andra testade gränser. Det skulle ta lång tid innan de två personerna blev till en.

Ingen vuxen satte stopp

Något Malou också grubblat över är vikten av att andra vuxna griper in när en annan förälder tappar kontrollen. Men hon tror att anledningen är att han valde sina tillfällen och brusade upp när ingen annan såg på.

På senare år har Malou ställt sin mamma, som fortfarande är i livet, samma fråga. ”Varför agerade hon inte?”.

– Hon visste ju att han var väldigt sträng men vad han gjorde visste hon inte, säger hon när jag berättat för henne.

Malou vet inte om hon tror på sin mammas ursäkt men har funderat över varför hon inte lämnade honom.

– Hon var helt ekonomiskt beroende, hade ingen utbildning och framförallt för att det var en skam att skiljas. Hon la det på sig själv att hon inte hade lyckats med sin familj. Så hon berättade inte heller för någon.

Först när Malou var 17 år separerade hennes föräldrar, något som var ovanligt på den tiden.

Blod är inte tjockare än vatten

Malou är den av sina syskon som sökt svar, försoning och förklaringar till varför det var som det var. Under sin uppväxt vågade Malou aldrig säga emot sin pappa. Men när hon i vuxen ålder ringde och bjöd in honom till sin förstfödde sons födelsedag hände något omvälvande.

– Han sa: “blod är inte tjockare än vatten”.

– Då väcktes en vrede hos mig, något moderligt, som en lejoninnan. En känsla av att jag reste mig upp och blev större och längre än vad han var. Och verbalt väldigt stark i telefon.

Efter det hördes de inte på ytterligare fem år.  Nästa insikt som kom över henne var på en begravning av en kvinna som aldrig fick kontakt med sin son. Folksamlingen och prästen väntade men sonen dök aldrig upp på begravningen.

– Det var ganska få människor där och jag tänkte: nä, jag kan inte tillåta mig själv att inte ha försökt mer.

Då gick hon hem och skrev ett brev till sin pappa, som svarade direkt med att bjuda hem henne. De återupptog kontakten, men den skulle ebbas ut igen. Hennes pappa kom med ursäkt på ursäkt till varför de inte kunde ses. Hennes försök att försonas var ensidiga och förgäves.

”det är där såren finns”

När Malou beskriver sitt eget föräldraskap beskriver hon sin kärlek till sin man och sina tre barn. Men en effekt av sin egen uppväxt är att hon själv strävat mot att vara så snäll som möjligt för att försäkra sig om en kärlek tillbaka. Hon var mån om att bli omtyckt och lät sig ofta övertalas. Så småningom lärde hon sig att säga nej.

Hon har haft mycket tid att bearbeta sin relation till sin pappa, men det är i sina egna relationer som minnen väcks till liv.

– Det är där såren finns. Det finns alltid en rädsla för att bli övergiven och det kommer nog förfölja mig hela livet.

När hon var 25 år träffade hon sin nuvarande man, Sten, som hon beskriver som väldigt olika sin far. I år firar de 40 år tillsammans.

– Det är väl det jag är mest stolt över att jag klarat av.

Trots en 40-årig trygghet kan ångesten att bli övergiven fortfarande komma krypande.

– Det är som att vara kidnappad av en känsla nästan dygnet runt. Jag kunde inte stå ut med tanken på om Sten lämnade mig.

Men på senare år har hon lärt sig att ställa frågan: ”Hur är det?” i stället för att anta det värsta.

– Det finns ju några fördelar med att bli äldre. Man lär sig liksom.

Text: Louise Andersson

Läs också:

Malou von Sivers: Jag har inte förlåtit pappa