Linda Lampenius om ätstörningarna: ”Jag har vunnit mot bulimidjävulen”
Den världskända violinisten Linda Lampenius kan tyckas ha allt – begåvning, andras beundran, pengar och utseende. Men hon har tidvis levt i ett mörker där det inte fanns en enda stjärna som lyste upp den nattsvarta tillvaron. Sin egen strålglans kunde hon inte se. Dålig självkänsla satte krokben för det.
– Det känns som att jag har levt flera olika liv, säger hon.
Om detta berättar Linda Lampenius naket och ärligt i sin självbiografi Klassisk rebell. Vi träffas på ett hotell i centrala Stockholm för att prata om den. Hon är varm, vänlig och välsminkad på samma sätt som när hon uppträder. Här är en kvinna som ger sitt bästa, men som samtidigt förföljs av en upplevelse av att inte räcka till.
– Det är flera saker som bidrar till den känslan. I grund och botten handlar det om ett personlighetsdrag som jag har efter min pappa. Han var perfektionist precis som jag. Jag känner alltid att jag måste göra allt perfekt, det duger inte att bara vara medelmåtta eller tillräckligt bra.
Linda visar bilder på mobilen på hennes älskade far Börje som hon sörjer sedan han för några år sedan gick bort i en lunginflammation.
– Jag har mina ögon efter honom, säger hon och pekar på ett foto i sin mobil där han har studentmössa.
Har arbetat med Pavarotti och Andrew Lloyd Webber
Samma glöd finns i Lindas ögon. Under ett uppträdande är den intensiv och fokuserad, på scenen blir hon någon annan. Hon står inte på den – hon intar den. Äger den. Precis som sin pappa som hon beundrade och ville bli som.
– På scenen har jag självkänsla. Men utanför den känner jag mig osäker. Under en repetition strålar jag inte som jag kan göra på en scen. Då är jag mer ihopsjunken.
Hon tar ett djupt andetag, sträcker på sig, slår ut med armarna och visar sitt scen-jag. Den som omfamnar publiken, suger in och trollbinder den med sitt självförtroende. För fiol, det kan hon spela, och det vet hon.
Sedan åtta års ålder har Linda Lampenius övat fiol sex timmar om dagen och stått på scener runt om i världen med olika barn- och ungdomsorkestrar. Som vuxen uppträtt med storheter som operasångaren Luciano Pavarotti och samarbetat med musikalkungen Andrew Lloyd Webber. Hon har varit efterfrågad som modell, fast hon som ung kände sig som den fula ankungen jämfört med sin ”vackra mamma” Ulla.
Det här är Linda Lampenius
Namn: Linda Lampenius
Ålder: 51 år.
Gör: Världskänd klassisk violinist. Har även varit programledare, modell och skådespelat i tv-serier som Baywatch. Spelar rock och pop på sin fiol. Utanför Norden är hon känd som Linda Brava, som anses vara ett enklare namn.
Familj: Maken Martin Cullberg, 47, försvarsadvokat, döttrarna Olivia och Cecilia, födda 2009 och 2013.
Bor: I Nacka, Stockholm.
Aktuell: Med självbiografin Klassisk rebell (Bazar förlag), samt kommande tv-dokumentär i fyra avsnitt.
Övrigt: Växte upp i en välkänd skådespelar- och musikerfamilj i Helsingfors, dotter till skådespelarna Börje Lampenius och Ulla Eklund.
Som finlandssvensk tillhör Linda en minoritet som utgör cirka fem procent av Finlands befolkning, som pratar svenska och har egna traditioner. (Parallellt lärde Linda sig finska av sin dagmamma.)
– Som barn fick vi höra från den finsktalande befolkningen, att ”åk hem till Sverige”, berättar hon.
Föräldrar vid Svenska teatern i Helsingfors
Linda Lampenius växte upp i Helsingfors. Hon tillbringade mycket tid på Svenska teatern inne i stan där båda hennes föräldrar arbetade. Hon satt i logen och såg på när Ulla sminkades till prinsessa, häxa och annat. En sommar bad Linda om att få en roll i en pjäs, bara för att få mer tid med sin pappa som alltid jobbade.
Ett annat liv är somrarna på släktgården i Labby, som hon älskade. Hon minns ännu doften av nybakat bröd och mer därtill.
”Jag älskade svalornas läten och björkarnas sus på samma sätt som jag älskar musiken. Jag minns de böljande sädesfälten och hur vacker rågen var i kvällsljuset. Ingen kraft i världen kunde hålla mig borta från ladugården. Jag fick mjölka, mata kalvar, grisar och höns och leta efter nylagda ägg”, skriver hon naturromantiskt i sin biografi.
Den tredje existensen är som yrkesviolinist med ett liv i offentligheten som modell, tv-personlighet, varumärke och skådespelare. Avstampet var musiklekskolan som hon började i som tvååring och där hennes talang för fiol upptäcktes.
Sedan barnsben har Linda vetat att skådespelare och musiker är ”vanligt folk” som oss andra. Hon som är uppvuxen i de kretsarna borde ju veta. För henne är kändisskapet inget märkvärdigt eller märkligt. Hon går in och ut ur olika roller, precis som hennes föräldrar gjorde.
Spelade fiol i bikini och prydde Playboys omslag
Inte alla tycker om Lindas lust att prova nya saker, utmana och testa gränser. Det finns de som anser att en klassisk musiker ska bete sig och se ut på ett visst sätt och inte sticka ut. Linda har brutit mot den koden genom att ha spelat fiol endast iförd bikini, och varit på omslaget till den lättklädda tidningen Playboy. Motståndet kom främst från kvinnor i hennes älskade hemland berättar Linda, som vill vända upp och ner på fördomar och förväntningar.
– Jag kan inte sluta leva på ett sätt som tillfredsställer min nyfikenhet och min framåtanda. Jag vill lära mig nya saker och få nya upplevelser, och jag kommer att kämpa för att alla som väljer att tänka utanför boxen ska få göra det.
10 snabba frågor med Linda Lampenius
- Hur ser ett liv i rampljuset sedan barnsben ut?
– Det blir en livsstil, ett normalläge. Utanför scenen är artister och konstnärer vanliga människor som alla andra. - Finns åldersrasism inom klassisk musik?
– Nej. Att vara äldre i vår bransch är en fördel. Med de erfarenheter man har blir man bättre på att tolka. Många som spelar klassisk musik håller på tills de är åtminstone 80, jag har sett violinister på 90 år. - Har många års fiolspelande satt några kroppsliga spår?
– Ja. Jag fick en förslitningsskada på två diskar i nacken som har bytts ut mot plastdiskar. En yrkesskada. - Hur minns du allt som du skriver om i din biografi?
– Jag har brev, fax, artiklar, bilder, filmer och inte minst min dagbok. Allt som jag skriver är baserat på sådant som jag kan bevisa. - Hur var dina fiollärare under barndomen?
– Stränga. Man fick inte vara ledsen, osäker eller gråta, utan skulle öva, öva, öva. - Vad är ditt budskap med boken?
– Att man kan övervinna dåliga odds och segra mot ondska. Jag har inte skrivit den för att få medlidande eller lägga skuld och skam på någon. - Efter 19 år i Sverige, vilka kulturkrockar har du reflekterat över?
- – Det är lite snobbigare i Stockholm än i Helsingfors. Och lite slappare. Här klappar man på huvudet och säger att ”det gör inget att du spelar fel, du är ändå en fin människa”. Hur ska man då klara sig i världen? Man måste kunna ta till sig kritik.
- Hur ser en ”vanlig” dag i ditt liv ut?
– Jag traskar omkring osminkad, i jeans och t-shirt. Jag skjutsar barnen till skolan, går ut med hunden och slänger i en maskin tvätt mellan repetitionerna. - Vad hade du gjort om du inte blivit musiker?
– Jag har aldrig längtat efter något annat. Jag kan inget annat. Men skulle jag inte kunna spela så är jag en omhändertagande person, så kanske sjuksköterska eller läkare – trots att jag är spruträdd! - Hur länge vill och orkar du spela?
– Så länge som möjligt. Lägger jag av är det bara på grund av smärta eller krångel med leder som man kan få efter många års spelande.
Numera lever hon ett lyckligt familjeliv, men priset för framgångarna har genom åren varit ensamhet. Det fanns inte mycket tid att träffa kompisar. Bästisen Pia satt i samma rum och läste böcker medan Linda övade på sitt instrument.
Hon har därtill kämpat mot egna demoner som självsvält, hetsätning och sjuklig besatthet av hälsosam kost, men även råkat ut för ett hänsynslöst svek från personer hon trodde hon kunde lita på i affärer. Efter många års kamp har hon nu vunnit i en rättegång om sina tillgångar.
Man kan tro att hon badat i pengar, men Linda har periodvis fått vända på kronorna på grund av uteblivna intäkter som andra försökt lura till sig. Hon har även behandlats illa av tidigare pojkvänner som varit svartsjuka och velat äga henne. Hon är numera en stark förespråkare för kvinnors rätt att göra som de själva vill.
En mamma med missbruksproblem
Resan från mörker till ljus har varit lång. Många gånger bad hon bönen Gud, som haver barnen kär under turnéer i världen när hon har kände sig ensam på något ensligt hotellrum och längtade hem till sina föräldrar.
Samma bön bad hon om och om igen för sin älskade mamma som under Lindas uppväxt kämpade mot ett beroende. Linda trodde att mammans missbruk var hennes fel, vilket gav upphov till en osäkerhetskänsla inom henne.
– Som barn förstår man inte att beroende är en sjukdom och att det är drogen man använder som gör att personen beter sig onormalt. Jag trodde att jag hade gjort något fel, att min mamma inte älskade mig.
Se också: Kakan om tiden som tonåring: ”Jag grodde ett enormt självhat”
I dag är Lindas mamma frisk. Men med hänsyn till anhöriga har Klassisk rebell inte varit självklar att skriva. Linda är van vid att vissa saker pratar man inte med andra om. ”Familjeangelägenheter” som missbruk är en av dem. Sådant tiger man om och tar hand om i tysthet.
– Ett tag ville jag inte ge ut boken eller berätta om min familj. Men så bestämde jag mig för att berätta sanningen om mitt liv. Både himmel och helvete.
Martin Cullberg stöttade i tillfrisknandet från bulimin
En annan orsak till att boken blivit liggande är en pågående konflikt efter att Linda stämdes för förtal. 1998 gjorde hon ett uttalande i en finsk tidning där hon varnade andra kvinnor för en viss affärsman.
– Det blev dyrt för mig. Han är miljardär och har fruktansvärt mycket makt. Alla vände sig emot mig. Jag blev tvungen att lägga ut en ”ursäkt” i en tidning och skriva på ett papper där det stod att jag inte fick säga något negativt om honom… någonsin.
Mannen sitter nu häktad i väntan på rättegång om trafficking och sexualbrott.
– Om han som genom ett mirakel skulle förklaras ”oskyldig” i den kommande jättelika rättegången i New York, så kan han begära 40 miljoner dollar av mig. Jag tar en risk. Men han har tvingat mig till tystnad i över 20 år.
Nu när boken till slut ser dagens ljus får Linda lyfta en hjärtefråga om olika ätstörningar som hon själv har lidit av. Efter 18 år blev hon frisk med hjälp av ett ätstörningscenter, och inte minst en förstående man vid sin sida. Linda beskriver maken Martin Cullberg som sin själsfrände, de har varit gifta sedan 2008.
– Martin sa, ”du ska inte kräva att du blir frisk i dag, tänk istället att du är frisk om två år”. Det blev mycket enklare då. Jag kände mig inte längre misslyckad om jag tog ett återfall och hetsåt för att sedan kräkas. Med tiden blev återfallen mer sällsynta och efter drygt ett år hade de helt försvunnit. Jag har vunnit mot bulimidjävulen, säger Linda Lampenius.
Ett talande exempel på finsk sisu: Att aldrig ge upp oavsett hur dåliga oddsen än kan verka vara.