Lill Lindfors om förlorade vännerna: ”Saknaden dyker ju upp gång på gång”

Det finns, precis som med alla människor, många sidor av Lill Lindfors. Hon är å ena sidan den långa och lite kaxiga artisten som slagit fast att musik ”ska byggas utav glädje” och helst i sambatakt. Å den andra sidan är hon en resonerande mor och mormor som ställer frågor om vår tids brist på tålamod och föreslår dramapedagogik i skolan som ett medel mot gängkriminalitet. Många svar utmynnar i ett ”….det där skulle jag kunna prata om hur länge som helst men det kanske inte var det du ville ha reda på”.

Men oavsett vilket så är det musiken som är fundamentet artisteriet vilar på.

Ny turné väntar vintern 2020

I vinter åker hon ut på ännu en turné, oklart vilken det är i ordningen.

Det är inte direkt som att hon har något att bevisa men hon åker ändå.

– Delvis är det vitaliserande. Det är lustfyllt att jobba med musik och det finns en utmaning i det. Någonstans tilltalar det fåfängan. Lika plågsamt som det är om det inte går bra lika härligt är det när det går bra. Endorfinerna kryllar.

– Många säger ju att nu när du hållit på så länge så blir du väl inte nervös. Men jag tvivlar också.

– Varje föreställning är ju en utmaning. Precis som varje människa är unik är publiken det också. Jag måste gå in och vinna dem. Det finns ju förväntningar och de vill jag tillfredsställa.

Lill Lindfors egna favoriter – och publikens val

Som folkkär artist så är det ändå så att publiken har en relation till artisten Lill Lindfors och hennes låtar. Och man vill ju höra sin favorit när man går på konsert.

Finns det några av de breda favoriterna som du själv kan känna att ”å nej, inte den”?

– Det händer att jag kan känna så med En sån karl och En man i byrån de där stora etablerade sångerna. Personligen söker jag mig till annat material. Men det får jag också utlopp för. Jag har ju haft en lyrikföreställning och där ingår inte någon av de där. Då är det texter av Anna Maria Lenngren, Edith Södergran, Eeva Kilpi och Jaques Werup.

En stor del av den Lindforska låtskatten är texter med flera bottnar. Från det lekfullt roliga till det existentiellt svåra. Som till exempel Du är den ende från skivan med samma namn, skriven av Bo Setterlind.

För man skulle kunna tro att jaget i sången är förälskad i någon som ”hemligen ser mig” och ”hör till en annan”.

– Nej, att den skulle handla om otrohet tror jag inte. Bo Setterlind sa ju att den handlade om Jesus. Men det kan jag inte få till. Men för mig handlar det om den stora oförlösta kärleken. Jag tror i högsta grad att det handlar om en jordisk kärlek.

– Den kärleken som man aldrig har fått leva ut är den mest hållbara sägs det också.

Har du fått leva ut din hållbara kärlek?

– Jag har fått leva ut min hållbara kärlek. Jag har varit gift 30 år med samma make.

Även om ni har varit gifta länge så är det ofta de elva åren med kändisen Brasse Brännström som kommer upp i intervjuer till exempel. Är Anders okej med det?

– Ja, jag och Brasse separerade 1984 och Anders och jag träffades betydligt senare. Men Anders har inte haft några synpunkter på Brasse, inte som han har uttryckt i alla fall. Det var väl några trätofflor som Brasse lämnat efter sig i huset men annars inget.

Bygger en liten katedral med maken

Lill konstaterar att det var en helt annan sak att skilja sig förr jämfört med idag. Då var det mer ett misslyckande. Idag är det inte lika skuldbelagt.

Men det moderna familjelivet har sina sidor.

– Otåligheten är vår tids gissel nu. Vi bygger inte på samma sätt idag. Katedralen i Milano tog 500 år att bygga. Nu ska man bygga fort. Både hus och äktenskap, sen kanske man ska bygga nytt hus.

Men du har ändå hunnit med ett par förhållanden. Det är ingen katedral direkt.

– Nej, jag säger ju det. Men det senaste äktenskapet är ändå en liten katedral.

– När man är ung kanske man inte har tålamod att bygga heller på samma sätt. Det finns mycket att lära också. Man måste åtminstone försöka bygga också.

Under samtalet identifierar Lill Lindfors även andra samtida gissel. Eller åtminstone irritationsmoment. Det är allt från rostig taggtråd i naturen (borde tas bort) till hur samtiden stillar sitt bekräftelsebehov med näsan i mobilen (borde finnas alternativ).

Det är inte så att hon har synpunkter utan mer att hon ifrågasätter företeelser i samhället. Undrar vart vi är på väg.

Lill Lindfors dotter

Dottern Petronella och barnbarnet Tindra är viktiga i hennes liv. Lill Lindfors skulle vilja vara den idealiska mormodern men medger att hon inte riktigt är där än. Hemmet finns på Öland och barn och barnbarn finns i Stockholm.

– Min drömsituation vore ju att jag fanns tillgänglig hela tiden. Jag skulle vilja vara den vuxna person som hon kan berätta för och som inte skvallrar för föräldrarna. Vara någon som hon kan ha ett förtroligt samtal med.

– Jag tänker vilken tillgång det är att ha en vuxen person som blir en mentor. Det är så jag ser det. Det tycker jag att jag har ägnat för lite tid åt. Jag har jobbat för att uppfylla mitt eget behov mer än hennes om jag ska vara helt ärlig, säger Lill.

Mamma Katri-den idealiske mormodern

Förebilderna är föräldrarna Nils och Katri. Mamman speciellt.

– Hon var inte fördomsfull, inte rasistisk. Hon såg på människor på ett insiktsfullt humant sätt. Det kanske hade att göra med hennes jobb som sjuksköterska. Dessutom upplevde hon Helsingfors under andra världskriget. Hon fanns där även senare i livet när jag skilde mig. Pappa tyckte det var väldigt plågsamt. Det ingick inte i hans föreställningsvärld över huvud taget, säger Lill och berättar att Katri hade egna erfarenheter att hämta förståelse ur.

– Hennes pappa svek ju när han träffade en annan kvinna. Mamma fick resa tillbaka till Finland med sin mamma, min mormor, och klara försörjningsbördan själv efter att ha levt ekonomiskt ordnat i Berlin.

Katri fanns där när Petronella var liten och Lill jobbade. Lill har funnits där för Tindra så mycket som möjligt.

– Jag finns tillgänglig ibland. Senast häromdagen.

Även om Tindra blivit 15 och är i en ålder där kompisarna är viktigast i världen hoppas mormor att det finns en grundmurad relation.

– Vi har bra kontakt skulle jag säga. Jag har ju varit med henne mer när hon var liten. När vi träffas tar det en stund innan vi möts men vi har en sorts grundad kontakt. Det hoppas jag i alla fall.

”Jag har alla årsringar inom mig”

Barnbarnet kommer att ha en del andra förutsättningar än vad Lill hade som ung. Det vittnar inte minst berättelserna från Metoo-rörelsen om. Lill Lindfors menar att det är fantastiskt att berättelserna kommit upp till ytan.

–Själv har jag aldrig känt mig drabbad. Jag har alltid känt att jag har kunnat säga ifrån, att jag har varit ganska kaxig sådär. Sedan har jag själv varit chef och kanske inte känt den starka beroendeställning som man förstod att det varit i fallet med Harvey Weinstein till exempel när man hoppas på en roll, säger Lill som tillägger att hon vuxit upp med två bröder också. Det kan spela in.

– För mig har det alltid varit att ”jamen om det inte blir någonting så går jag tillbaka och pluggar”. Sen har jag också varit fåfäng och tyckt att det var läckert när någon har uppvaktat mig men längre än så har jag inte upplevt.

Lill Lindfors har inte behövt gå tillbaka och plugga ännu. Turnén sammanfaller med att hon fyller 80 år. En siffra som hon betraktar med lyriskt lugn.

– Det är som med dikten av Tomas Tranströmer. Jag har alla årsringar inom mig. Inom mig finns ju barnet, tonåringen, ungdomen, minnen som kan påverka mig känslomässigt.

– Jag kan gå och balansera på en kantsten för det var så roligt att göra det som barn. Jag bär med mig alla åldrar precis som trädet bär sina årsringar.

Saknaden efter vännerna

Med tidens gång är det oundvikligt att vänner fallit ifrån. Och med tanke på Lill Lindfors vänskapskrets är det folkkära namn som sörjs av många även utanför den inre familjekretsen.

Namn som förre sambon Brasse Brännström, hans parhäst Magnus Härenstam, ekvilibristen Robert Karl Oskar Broberg och ärkeentertainern Barbro ”Lill-Babs” Svensson.

– Det är klart att det påverkar mig. Saknaden dyker ju upp gång på gång. Det är människor som stått mig nära som inte finns kvar. Jag kan inte ringa upp Brasse och bolla en idé, säger Lill.

– Men deras energier finns kvar vill jag gärna tänka. Ibland blir man påmind om saker man upplevt eller haft gemensamt. Du hör ett musikstycke och då..kan det komma upp bilder i huvudet. Och då lever dom ju. Hör jag en sång med Lill-Babs på radion så tänker jag ju på sista gången vi pratade i telefon. Då får jag en bild av henne.

Vägen till Lill Lindfors publik

Musiken som en bro eller brygga till människors inre går igen i Lill Lindfors tankar om den egna föreställningen. Till vissa sånger skriver hon ingresser som en presentation. I bästa fall så blir text och musik en unik ingång till var och en i publiken.

– Det finns vissa sånger som vi inte vet varför de berör oss så starkt. Då tänker jag mig att publiken tänker i sina egna banor, att de sitter i sitt eget rum.

Ingressen till Tillsammans är ett sätt att finnas till skulle kunna handla om vårt behov av gemenskap. För det har vi.

– Vi behöver bli speglade som människor av en levande varelse. Annars är man i ett intet någonstans. Man behöver bli sedd och speglad.

Finns det någon ingress till En man i byrån?

– Ja, egentligen. Den är ett svar på det engelska originalet (If you could put that in a bottle) som handlar om att ha en kvinna i en flaska. Som en ande i flaskan som svävar ut när man vill ha sällskap.

Kan man bygga bra och berörande musik på bara glädje?

– Det tror jag inte. Jag tror att både glädje och sorg måste finnas i musiken. Väldigt mycket musik är skriven på grund av olycklig kärlek.

– På den här turnén tänkte jag hylla Björn Barlach och Åke Cato. Framför allt under 70-talet skrev de väldigt mycket material till mig. Roliga, lite vitsiga, udda material. Det är sådant man inte hör på radion längre och värt att hylla.

Hur håller du dig frisk glad och lycklig?

– Val av bra föräldrar… Sedan tror jag starkt att man kan öva sig i att eliminera negativa tankar. Det är bra att tänka efter. Jag tycker verkligen att man ska ta till sig ny kunskap. Äh, nu blev det besserwissrigt men gå på kurser, läsa böcker och ta åt sig av andra kloka människors tankar. Man behöver inte ta allt men finns det en enda mening som kan förändra eller ge dig insikt så är det värt det. Färdig blir man aldrig men man kan komma en bit på vägen, det tror jag.

Hur ser vardagslivet ut?

– Jag har ett stadsliv och ett lantliv. Lantlivet på Öland innebär natur och långa promenader med hund. Maken är också med på promenaderna. Det är här vi umgås. Han är en mycket tänkande person och vi har spännande diskussioner.

Stadslivet i Stockholm är i hög grad mitt jobb med mycket möten. Där finns också stimulans av teater och konserter och inte minst vänner. Och framförallt min dotter och dotterdotter.

Vad hände med den där SVT-dokumentären som var på gång häromåret?

– Jag förstår att du frågar men den är nedlagd. Jag har fått frågan om att skriva en biografi tidigare men tackat nej. Jag är inte så road av att räkna upp vad jag gjort och med vilka. Sedan har jag så dåligt minne också, jag kommer inte ihåg allting som har hänt. Men tillsammans med Agneta Lagerkrantz spelade vi in samtal som sedan blev en bok som heter Sa du gula höns-samtal från A till Ö och handlar om olika ämnesområden beroende på bokstav. Det är ju en sorts biografi.

– Men det handlar ju om att ta sig tid också. Det kanske jag ska göra nu när jag blir 80?

Det känns som att det är mycket ben i ditt artisteri och din gärning. Från det dramatiska kjoltappet i Melodifestivalen till ditt engagemang mot benskörhet.

–Haha. Det har bara råkat bli mycket ben. Jag har ju skämtat om mina stora fötter. Men jag står stadigt på jorden.

Hyllas nu för sina insatser.

nöjeLäs också: Rickard Söderbergs glädje över speciella gåvan från äldreboendet