Leif GW Persson: Jag och Kim kommer hålla ihop tills vi dör
Leif GW Persson har verkligen ett yrkesliv värt att läsa om. Hans arbetsmemoarer, Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv: Berättelsen om mitt yrkesliv, tar avstamp i Chicago i slutet av 70-talet. Den stadigt uppåtgående karriären har några månader tidigare torpederats av Geijer-affären. Nu har Leif med hjälp av – kanske inte en lögn men väl ett förtigande av sanningen – tagit sig till USA för studiebesök hos poliser i olika delar av landet.
– Ja, hade det inte varit för Geijer-affären så hade det nog slutat med att jag hamnat som rikspolischef i stället, säger han.
Leif GW intresse för mysterier
Leif menar att han fick gå en omväg på cirka 26 år inom verksamhetsplanering samt på justitiedepartementet innan han till slut hamnade rätt och fick sin ”drömtillvaro”.
Ett långt yrkesliv har gått sedan dess och aldrig har han tappat sitt brinnande intresse för mysterier och gåtlösning.
– En timme om dagen sysslar jag med att klura på matteproblem eller svårare sudoku. Ända sedan jag var liten gosse har jag intresserat mig för mysterium och likt många av mina kompisar drömde vi om att bli mästerdetektiver. Jag lärde mig läsa redan som femåring och hade utstående öron, därav blev mitt smeknamn ”Professor Vingmutter”. Jag var inte mobbad, snarare möttes jag med ett stort mått av respekt.
Men medan övrigas intresse för att lösa gåtor släppte med tiden ökade Leifs. Och det har inte minskat med åren.
– Jag kan än i dag bli alldeles upprymd när jag kommer till en mordplats, vilket jag tror är en förutsättning för att kunna jobba som jag gör. Jag har inte behövt söka ett jobb i hela mitt liv utan alltid fått göra det jag är intresserad av. På jobbfronten har mitt liv på så vis alltid rullat på.
Ekonomiskt oberoende
I 40 år har Leif varit ekonomiskt oberoende och i dag har han fem anställda. Han behöver inte ens öppna sin egen post eller köpa sitt eget snus.
– Det är fantastiskt skönt att slippa bry sig om röda lappar. Men jag har svårt att släppa jobbet och lever ständigt med olösta gåtor i huvudet, säger Leif och förklarar att vissa av dem lever sina egna liv tack vare hans övertygelser. Han kan nog vara bland topp tre när det kommer till landets främsta mordlösare.
– Jag brukar säga att jag lever i kraft av mina tvivel, vilket är en tillgång när det kommer till mitt jobb. I mitt yrke funkar det inte att bli alltför känslomässigt engagerad. Men i vissa fall, speciellt där barn är involverade, är det jobbigt. Då kan det bli förskräckligt sorgligt. Ett fall som berört mig extra mycket är mordet på Engla Höglund, det var mycket sorgsamt. Likaså Kim Wall.
Tog första steget
De många timmar Leif har lagt på sitt yrke har kostat honom en rad olika saker. Till exempel två kraschade äktenskap.
– Jag var för ung när jag gick in i mitt första äktenskap och för förvirrad i mitt andra. Men när Kim och jag träffades 1995 fanns grundkonstruktionen redan där, vi var liksom färdiga med allt annat. Kim är civilekonom och hjälper mig i dag att sköta mitt företag. Det värsta som skulle kunna hända mig är att något skulle hända henne…
Kim är Leifs tredje och sista hustru.
– Hon och jag kommer hålla ihop tills vi dör. Kim är vacker att titta på och rolig att prata med – en begåvad och bra människa.
Leif tror att de båda förmodligen tjafsar och bråkar mer än många andra par, men att det gör relationen levande.
– Vi har ofta olika uppfattning om saker och ting och bråken handlar om allt, både högt och lågt. Men de par som inte pratar med varandra – vad är det för relation?
Paret träffades på en konstvernissage och Leif blev omedelbart förtjust.
– Det var så klart jag som tog första steget och sa väl något i stil med att hon var väldigt charmig. Vet inte om hon var lika övertygad som jag, men något måste det ha varit eftersom relationen hållit i över 23 år nu. Jag har fullständigt förtroende för henne och vi har aldrig svikit varandra.
Enligt Leif påverkas deras tillvaro ganska mycket på grund av honom och hans villkor.
– Jag tror inte att jag är så underhållande när jag är på dåligt humör, men när jag är vid gott mod kan jag vara riktigt rolig! Jag tänder till ganska lätt, men med det sagt är jag inte särskilt långsint. I början kunde Kim tycka det var påfrestande, men jag tror att hon har vant sig. Dessutom har jag tack vare åldern blivit något jämnare i humöret.
Många barnbarn
Som pappa beskriver sig Leif som ”rätt frånvarande”.
– Jag har haft mycket eget att tänka på. Elak har jag aldrig varit, snarare snäll. Barnen har varit bortskämda och de fick alltid det de ville ha. Visst kan jag ha haft dåligt samvete, men det har inte varit något som plågar mig. När jag frågat barnen har de just sagt att jag var en hygglig pappa, men att jag inte fanns där hos dem så mycket.
Leif har alltid varit upptagen av sina gåtor.
– Jag är sams med barnen för det mesta, men det är omöjligt att vara sams med alla sex samtidigt, det finns alltid något att störa sig på hos någon. Och de stör sig på mig, ska du veta! Men nu när de är vuxna och jag kan ha riktiga samtal med mina barn, som dessutom är begåvade, är det riktigt trevligt. När vi ses äter vi god mat och pratar om existentiella frågor.
I dag har Leif hunnit få 11 barnbarn och umgås med dem oftare än vad han gjorde med sina barn.
Leif GW sällskapsspel
– De älskar sin far- och morfar. Barn är så lätta för de är lättmutade och tycker om att åka med mig till leksaksaffären!
Förutom sin senaste bok har Leif även släppt sällskapsspelet GW:s brott – ett resultat av hans sentimentalitet.
– Förr när man träffades spelade man spel tillsammans. I dag sitter barnen och blippar på sina telefoner och kommer sluta upp som världens ensammaste personer. Nu funderar jag på att även skapa en liten detektivlåda för barn.
Leif är full av idéer. I somras lanserade han ett eget rödvin och dessutom leder han programmet Brottsjournalen i TV4 tillsammans med Jenny Strömstedt.
– Hon verkar trevlig. Dessutom har hennes man Niklas Strömstedt skrivit en av mina favoritlåtar, Byns enda blondin.
Ända sedan Leif var riktigt liten pratade hans mamma ofta med Leif om att hon skulle dö. Detta skapade en enorm ångest inom honom.
– Hon verkade ha alla världens möjliga sjukdomar och jag var såklart livrädd varje dag för att jag skulle hitta mamma död. Allt prat om att mamma skulle dö gjorde att jag aldrig kände att hon fanns där för mig. Men hon led av svår hypokondri och det var först i tonåren jag förstod att hon inte skulle dö. Då blev jag förbannad på henne. Mamma levde tills hon blev 94 år!
Drack för mycket
Med åren som gick började Leif självmedicinera den ångest han bar på.
– Jag åt, drack och jobbade för mycket. Jag missbrukade det mesta och har varit riktigt illa däran. På 80-talet mådde jag som sämst – jag var väldigt svårartad, levde ensam och hade alldeles för mycket pengar.
För cirka tio år sedan höll Leif på att dö av en blodpropp i hjärnan. Det berodde på ett hjärtfel som han under många år negligerat. Händelsen fick Leif att ta sitt mående mer på allvar och det blev en vändpunkt i hans liv.
– I dag äter jag mediciner som håller mig vid liv, peppar peppar! 80 tabletter stoppar jag i mig varje vecka och sedan ett par år tillbaka betalar jag ett par tusen per tillfälle för att prata med en terapeut. Men hon är bra, jag känner mig nyduschad varje gång jag går därifrån och fått prata av mig.
Psykiskt mår Leif bättre i dag än han gjort på väldigt länge.
– Kanske har åldern gjort sitt också, jag har blivit mindre bitter… Men jag super ju mindre och mindre och eftersom alkoholen varit min främsta medicin måste det ju betyda att jag mår bättre. Inte sant?
Har en gudstro
Leif bär på en tro.
– Min barnatro är lika stark i dag som den alltid varit, även om det kanske inte ligger i tiden att tro i dag. Mina barnbarn tycker nog det är ett skämt, och när Jan Guillou fick höra att jag var kristen fick han en chock.
Leif förklarar att hans tro inte är så där ytlig och amerikaniserad, utan riktigt djup. Han menar att man antingen kan välja att tro på ett liv efter döden eller en evig sömn.
– Jag väljer det förstnämnda, tycker det låter trevligare och mer praktiskt. Och jag tänker tro tills den dag någon kan bevisa att Gud inte finns. Ännu har ingen lyckats. Jag har valt att tro på ett liv efter döden – och har jag fel så får jag ju aldrig reda på det!
Leif hoppas få sitta uppe bland molnen och lära sig spela harpa.
– Min tro på Gud ger mig en tröst. Kanske är jag troende för att det handlar om livets största gåta, men också för att det är skönt att tro på något som är större än mig själv. Jag knäpper händerna och sänder en bön då och då. Kyrkan går jag också till, men tyvärr handlar det mest om begravningar nu för tiden eftersom jag kommit in i en period då jag mist många jämnåriga.
Leif tycker dessutom att det står en hel del bra i Bibeln, som till exempel att man ska behandla andra på det sätt man själv vill bli behandlad.
– Jag är hygglig och snäll. Folk är ibland rädda för mig, det är som att de tror att jag ska hoppa på dem och slita dem i stycken. Och visst jag kan bli förbannad när människor slarvar eller inte sköter sina jobb. Men så fort jag har fel i något är jag inte sen med att erkänna detta. Kanske är det mitt utseende som skrämmer folk?
Källa till lycka
I sitt yrkesliv har Leif stött på mycket död, men det är ingenting som satt spår.
– Nej, jag påverkas inte så mycket av att flytta på ny-döda eller se på lik.
Vid en passage i sina yrkesmemoarer beskriver Leif dock ett tillfälle när det blev lite för mycket.
– Ja, det var när jag och Jan Guillou befann oss i Sovjet. Vi besökte ett ställe där man samlat över femhundra lik. Men det var inte liken som var det hemska, utan det som blev för mycket var att bårbilarna stod intill ett gatukök där barn och vuxna stod och sörplade i sig soppa och korv. Liv och död kom lite för nära om man säger så…
Att själv dö är däremot något som skrämmer Leif.
– Klart jag är rädd för att dö. Om jag får välja lever jag gärna ett tag till.
Kan man prata om framtidsdrömmar med en 73-åring?
– Jag hinner inte och behöver aldrig drömma för jag har ständigt fullt upp med nya projekt. Men visst, jag önskar få fortsätta att jobba tills jag dör. Jag gillar det jag gör.
Resor har han slutat med på grund av hälsan.
– Jag vill inte dö utomlands. Däremot är Kim frisk och 12 år yngre, så hon reser en hel del. Just nu är hon i London och shoppar tillsammans med en väninna.
– Jobbet, barnen och Kim är min källa till lycka – det som ger mening och innehåll åt mitt liv.
Fakta Leif Gustav Willy Persson
Född: 1945.
Familj: Hustrun Kim, 6 barn och 11 barnbarn.
Bor: Lägenhet i Solna, samt gård i Sörmland.
Yrke: Författare, kriminolog och professor i polisforskning tidigare verksam vid Rikspolisstyrelsen. Han är Sveriges ledande expert på brottsfrågor.
Aktuell med: Yrkesmemoaren Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv, Brottsjournalen i TV4 samt lanserat ett eget sällskapsspel och rödvin.
Intressen: Läsa, skriva, tänka och jaga. Jag har jagat sedan jag var liten, men nu- mera jagar jag inte för själva dödandet, nu söker jag snarare lugnet och naturen.
Äter helst: Svensk husmanskost.
Dricker gärna: Rödvin, vodka.
Bästa egenskap: Jag är inte särskilt snarstucken eller långsint.
Sämsta egenskap: Att jag lätt kan tända till och gå i taket för små saker.
Favoritland: Jag tycker om England.
Motto: Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Av Frida Funemyr
ANNONS Här kan du köpa Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv: Berättelsen om mitt yrkesliv.