Leif GW Persson: Jag har skonat många i min nya bok
Att hans senaste alster skulle bli klart var i slutändan inte helt självskrivet. Med inte många sidor kvar av Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv, stramade det ordentligt oroväckande i bröstet på Leif GW Persson. Han blickade fram emot att snart få må som en prins i en bagarbod, men i stället blev det ambulansfärd för intensivvård på hjärtakuten.
Nära ögat. Klart han blev rädd.
– Det är mycket ovanligt att jag gråter. Jag vill inte gärna prata om det, men det påverkar mig när jag blir så där jävla dålig. Jag vill inte dö, nämligen. Jag tänker inte så mycket på det, men man påminns ju om det. När hela systemet lägger ner. Det är inte kul.
Gudskelov fick läkarna honom på banan igen. Leif GW:s mindre goda kroppsliga välbefinnande är självförvållat. Han har inga problem med att erkänna att han fixat till det dåliga hjärtat på egen hand under ett långt och misskötsamt liv, att han bränt ljuset i båda ändar och för säkerhets skull även eldat på mitten.
Ett bakomliggande skäl är att GW aldrig dragit sig för att arbeta. Han har varit i tjänst som lärare på Stockholms universitet, expert och rådgivare på Rikspolisstyrelsen och sakkunnig på justitiedepartementet. Statistikfört och forskat i brott med professorstitel, författat ett dussintal deckarromaner och i drygt två decennier varit gedigen kriminalkännare i flera tv-program.
– Det har ju varit som med min pappa. När han slog i spik gick det med en jävla fart. Och det är samma med mig. Jag har nog slagit i fler spikar än de flesta andra, säger Leif GW Persson.
– Jag blir förstås lite purken när vissa påstår att jag har varit lat. Med facit i hand irriterar det mig. Och så har jag tjänat mer pengar än alla de där tillsammans. Det är heller inte så himla bra. Det är osvenskt. Sedan älskar jag att berätta att jag har gjort det, vilket är inihelvete obekvämt.
Tre äktenskap
Så stönar och låter han på det där kännetecknande sättet som svenska tv-tittare har vant sig vid. Portionssnuset åker ut, och en ny påse in.
– Jag har skonat många i min nya bok. Jag hade nog kunnat göra den till årets snackis om jag hade hängt ut några. Men de får leva. De har jävlats med mig, men jag kan inte sänka mig till att jävlas med dem på samma sätt.
I den aktuella memoarboken lägger GW ut orden om sin yrkesbana. Bland mycket annat om hur klassmedvetenhet, romantiska föreställningar och revanschbegär både drivit på och hindrat honom. Hur han förbättrade den svenska brottsstatistiken och därmed också polisarbetet, och hur Sherlock Holmes också varit en av förebilderna ända sedan Gustavs grabb som pojkspoling vände blad i Arthur Conan Doyles böcker.
Nöjd som en poliskonstapel som satt en bov i finkan med det uträttade.
– Men jag ångrar att jag inte koncentrerade mig på en grej. Men jag klarade inte det. Så jag körde dubbelspann. Dels med författarskapet, och dels det där med brotten som är mitt stora intresse. Hade jag koncentrerat mig på det ena eller andra hade det blivit mycket bättre.
Jobbar gärna med fruntimmer
En sak har han dock alltid haft i tankarna: olösta mord. Så in i märgen intresserad av modus operandi, det vill säga hur gärningen i fråga har utförts, och hitta någon att ställa till svars för brottet.
– För anhöriga är det ju viktigt, det är enda sättet att ge dem någon lindring och rättvisa. Hade jag varit ekonomiskt oberoende långt innan hade jag naturligtvis hållit på med det mer. Och jag har ju faktiskt varit med och klarat upp ett antal mord. Mina analyser och profiler har nästan alltid suttit som en sportkeps på gärningsmännens huvuden.
Läs också: Rättsläkaren: För de anhörigas skull vill jag hitta ett svar
GW blir inte det minsta mallig när han säger det:
– Äh, det är det jag tänker minst på. Jag känner en viss förtjusning om jag lyckas reda ut någonting. Men någon stolthet går jag inte omkring och bär på.
Arbetsfliten har inte enbart kostat på hälsan. Två äktenskap har körts i diket och umgänget med barn och barnbarn var länge skralt. På den senare punkten har GW ryckt upp sig avsevärt och även tillvaron med Kim, hans tredje hustru, är harmonisk. Den gamle har lärt sig.
Och apropå kvinnor: De bästa arbetskamrater Leif GW Persson haft är samtliga kvinnor. Favorittrion är Anna-Greta Leijon, Laila Freivalds och Ann-Marie Begler. Två politiker och en statstjänsteman.
– Kvinnor är lättare att umgås med. Den där vanliga mätningen inställer sig inte. Jag har alltid haft lättare att jobba med fruntimmer än karlar. De har inte lika mycket prestige. Och så har de varit hyggliga mot mig på ett annat sätt. Anna-Greta, Laila och Ann-Marie är mycket kloka och begåvade kvinnor. Dem umgås jag med fortfarande.
Gömde sprit
Sedan författarbanan startade har Leif GW Persson haft finanserna på det torra. Ändå kan han inte sluta tänka på pengar. Följden av en uppväxt i ett förhållandevis knapert arbetarhem.
– Jag behöver ju inte alla pengar. Ändå är jag väldigt mån om dem. Men inte för egen del, för jag gör inte av med så himla mycket, tro det eller ej. Jag ger bort dem, till ungarna och folk som behöver dem, till olika välgörande ändamål, säger GW och drar sig till minnes ett särskilt intryck som inverkat:
– Farsan var generös fast han inte hade några pengar. Men när han drack brännvin och så småningom började bjuda mig när jag hade uppnått lämplig ålder var det en sak jag tänkte på. Han hällde upp och ställde sedan flaskan på golvet under bordet. Det var någon reflex han hade. Han ville försäkra sig att han hade sitt brännvin kvar.
I yrket har GW varit rejält under isen vid bara ett tillfälle. När han hösten 1977 i det smutsiga politiska spelet fick skulden i Geijeraffären efter att ha yppat sanningen. Idiotförklarad kastades han ut från Rikspolishuset i Stockholm. Sven Melander, vid tidpunkten kvällstidningsreporter, blev den räddande ängeln.
– Sven var en av få som stöttade mig. Han bodde väl mer eller mindre hemma hos mig ett tag. Sven är inte vem som helst, och han är i gott minne, det lovar jag. Och det finns någon gudomlig rättvisa. Min debutroman Grisfesten som jag sedan skrev som revansch ändrade ju också det mesta i ekonomisk mening.
Framgången retar
Drygt fyra decennier senare ser Leif GW Persson slutet på karriären. Efter en tid som expert i TV4:s nya program Brottsjournalen, och möjligen någon bok till, ska han kliva ur ekorrhjulet.
– Skulle huvudet packa ihop då löser det sig med automatik. Men anta att jag får vara rimligt alert, då lägger jag ner vid 75, om ett par år, det är målsnöret.
Och nu finns förvärvslivet så här långt sammanfattat till allmän beskådan, GW:s fjortonde litterära verk. Samtliga har hamnat överst på topplistorna.
– Så vitt jag vet finns det ingen annan i svensk litteraturhistoria som har lyckats med det. Och det retar säkert skägget av en del folk, säger Leif GW Persson.
– I fjol var det jäkligt jobbigt med den där hjärtsmällen, alltså. Då hade jag tio sidor kvar på boken och jag tänkte: ”Jävlar!” Men jag kom igen efter någon vecka och kunde få det klart. Det är det som är så neurotiserande när du skriver böcker. Har du inte gjort sista nedslaget så räknas det inte.
Av Hasse Gänger