Lasse Lönndahl, 89: Jag har inte hittat någon som passar
Den här exklusiva intervjun publicerades i tidningen Året Runt 2017 och var den sista som tidningen gjorde med den folkkäre artisten.
Att det blev en helt annan karriär var inte långt borta. Chefen på Bonnierförlaget sa till honom: ”Vi ska öppna en bokhandel i New York och vi vill att du blir chef för den. Vad säger du om det?”
Lasse Lönndahl kliade sig i tonårsstubben. För en stund föresvävade en framtid i Amerika, som man sa på den tiden. Men samtidigt: Redan som elvaåring hade han blivit solist i Stockholms gosskör och förstod att han nog kunde bli en bra och framgångsrik sångare. Känslan sa att det var den vägen han skulle gå.
– Att expediera böcker, jobbet jag hade efter skolgången, var väldigt stimulerande. Men ännu mer förtjust var jag i att sjunga. Och jag ville bli kvar i Sverige. Det var samma sak när jag långt senare fick erbjudanden om flerårskontrakt för att ha en egen show i Las Vegas, jag tackade alltid nej, säger Lasse Lönndahl när Året Runt besöker honom hemma i lägenheten i Stockholmsförorten Stureby.
Lasse Lönndahl debuterar
1949 släppte han sin första skiva, Tangokavaljeren.
– Jag spelade in den på en lunchrast, tog spårvagnen till Södermalm och sjöng in den i Skanstulls flickskolas aula med Thore Ehrlings orkester. Jag kan fortfarande sjunga den direkt om du så väcker mig mitt i natten.
Alltjämt är synen skarp, hörseln glasklar och minnet håller i sig. I augusti fyllde Lasse 89 år och vitaliteten och munterheten är oförtruten.
– Jag har alltid varit glad och positiv. Ibland kan jag bli lite sur och förbaskad på mig själv för att jag jämt är så uppåt. Men det är ju som det är. I alla dagar har jag varit så, att jag ser ljust på tillvaron, säger Lasse Lönndahl och bränner av sitt för många så välkända leende.
– Nej, du. Som det känns har jag mycket kvar att vara med om, exempelvis måste jag ju ta hand om mina barnbarn lite mer. Hälsan är toppen och precis innan du kom hit var jag ute och gick en timme. Men lite halvdant är det ändå med fysiken, måste jag säga. Jag orkar inte med det husliga som tidigare. Så hemtjänsten är hos mig varje dag.
Från mitten av 1950-talet och ett par decennier framåt var Lasse Lönndahl en av landets mest omskrivna personer. Med sin vittomspännande tenor framförde han succélåt efter succélåt och fick säckvis med beundrarpost. Tio gånger blev han framröstad som Sveriges populäraste sångare.
– När Beatleshysterin kom brukade jag säga att jag redan haft den. Tv fanns knappt när jag var som mest populär, så folk ville se hur jag såg ut. Snacka om fullsmockat överallt, säger Lasse och klappar sig på huvudet:
– Ett tag ville alla tjejer ha ett hårstrå av mig. Jag brukade böja mig framåt och säga: ”Var så god att ta!”
Lasse Lönndahl om familjen
1962 blev han med Midnattstango den allra första ettan på listan i det nya radioprogrammet Svensktoppen. Den alltid välklädda svärmorsdrömmens popularitet var enorm. När Lasse Berghagen för första gången skulle framföra Teddybjörnen Fredriksson i tv kallade man in Lasse Lönndahl för att sjunga den tillsammans med Berghagen – detta för att garantera ett stort tittarantal.
– Tangokavaljeren, Midnattstango, Volare, Cindy min Cindy, Tulpaner från Amsterdam, Kärleksbrev i sanden, Kvällens sista dans, Allting är så underbart … jag hade ju en hel del slagdängor. I dag kan jag ibland undra vem som sjunger på radion och så upptäcker jag att det ju är jag, säger Lasse och skrattar.
– Du säger att jag hade 37 låtar på Svensktoppen? Jaha, jaså. Jag är usel på siffror. Min skolmagister sa alltid: ”Lasse, om du inte skriver på dina kontrakt och inte räknar dina pengar själv så kommer det säkert att gå bra för dig i livet.” I princip har det rådet följts och jag är nöjd med resultatet.
Lasse Lönndahl sjöng sig in i svenska hjärtan. Men hans eget har fått sig några törnar – först försvann hans pappa och bara sju år gammal omkom Lasses första dotter Malin i en bilolycka.
Övergavs av pappan
Lasse var bara ett år när hans far, engelsmannen Archer, övergav hustru och fyra barn (även Lasses äldre syskon Maj, Pelle och Olle). Först 25 år senare, 1954, dök fadern upp igen. Då hade Lasse inga känslor kvar, han vände på klacken när de sågs.
– Ett tag drömde jag om att han skulle ringa på en dag: ”Hej, jag är din pappa!” Men han kom ju aldrig och jag slutade längta efter honom. I stället blev min sånglärare Ragnar Hultén min fadersgestalt. Han blev 93 år och vi hade kontakt ända fram tills han dog, berättar Lasse Lönndahl och kommer att tänka på den gång han var på väg till Danmark och fann sin far sitta på en bänk i Helsingborgs hamn, den sista gång de sågs:
– ”Hörrudu, Lasse, kan du låna mig tjugofem spänn?” Det var mycket på den tiden. ”Nä, jag har inga pengar”, sa jag. ”Ja, adjö då!” Någon far har jag aldrig haft. Som tur var fick jag mycket kärlek och styrka av min mor Sally. Hjärtlig livsglädje som jag alltid har haft i mig och som gjort att jag kunnat leva vidare även när allting inte varit så underbart.
Som i november 1970 när ett telefonsamtal från Los Angeles i USA kom mitt i natten. Dottern Malin och hennes mamma Elsa, balettdansösen Lasse haft ihop det med, hade förolyckats. De körde bil på en lerig väg och rasade ner i en ravin.
– Då var det svårt att få luft ett tag … Malin blev bara sju år och jag tänker på henne varje dag. Jag har ett fotografi på henne på nattygsbordet, säger Lasse Lönndahl och kikar genom köksfönstret ut på ett par moln som vilar på himlen.
– Någon däruppe måste tycka om mig. På något sätt har jag fått den där gåvan att inte gräva ner mig trots hemskheter som ibland har hänt.
Slutade efter 75 år i rampljuset
Tills för ett par år sedan uppträdde Lasse då och då i olika sammanhang. Men nu är mikrofonen undanlagd för gott. En dag tappade han helt enkelt lusten. Inte så konstigt kanske, efter över 75 år på estraderna.
– Numera sjunger jag inte ens för mig själv längre. När jag ser andra artister på tv tänker jag alltid: ”Vad skönt att slippa det här!” Jag har ingen längtan alls tillbaka till min karriär. Det var då.
Genom åren har kärleken blommat många gånger, men på ålderns höst har Lasse varit utan en käresta.
– Att på äldre dagar ha haft en kvinna, det hade ju varit jätteskönt. Men jag har inte hittat någon som passar mig. Och varför göra en olycklig när man kan göra så många lyckliga?
Se också: Så mycket bättre – här är alla artister
Lasse misströstar inte. Efter ett långt intensivt liv i underhållningsbranschen trivs han utmärkt med ensamheten. Då kan han hänge sig åt läsning, och gärna amerikanska deckare. Litteraturintresset har följt honom ända sedan han som ung till viss del närde en dröm om en annan slags karriär.
Nyligen läste Lasse Lönndahl självbiografin Att vara Loa Falkman. Men att själv skriva om sitt liv har inte föresvävat honom.
– Nej, inte en sekund. Jag skulle aldrig kunna lämna ut mig själv och andra på det sättet i en memoarbok. I våras sändes en tv-dokumentär om mig, och den var riktigt bra. Det får räcka så.
