Tv-aktuelle Lars Lerin: ”När jag blev ensam blev jag desperat”

Efter reklamen: Se också: 5 saker du kanske inte visste om Lars Lerin

Lars Lerin är berömd för sina målningar och sina böcker – men också för sitt anspråkslösa sätt och hur han bemöter andra.

I SVT:s nya serie Lerin på Lofoten är han värd och ledsagare för sex deltagare som alla missbrukat droger eller alkohol, eller både och. Lars själv har varit beroende av båda delarna, och under många år levde han ett djupt destruktivt liv.

I tv-serien Lerin på Lofoten öppnar sig alla

Redan i det första avsnittet öppnade sig alla och berättade generöst om sina upplevelser på temat ”kraschen”, alltså den punkt i livet då de nådde den absoluta botten.

Lars Lerin är inte förvånad över att deltagarna valde att dela sina livshistorier med människor som de inte träffat tidigare.

– Det kan snabbt byggas upp ett förtroende i ett litet gäng där man har gemensamma erfarenheter och har gått igenom liknande svårigheter. Man vet att man inte får vara rädd för att se problemen utan måste fejsa dem, och då kan man göra det med likasinnade. Det tycker jag är jättebra.

Lars själv var – redan medan han drack – öppen med att han var alkoholist, till exempel i en dokumentär som SVT Kultur gjorde om honom 2001.

"Med alkoholen kunde jag fly från känslan att vara ful, tjock och dum".

hälsaNina levde dubbelliv: Drack till allt blev svart

– Det var inget att hymla med att jag var sjuk. Jag har inga svårigheter att prata om det som jag varit med om, jag vill hålla det levande tillsammans med andra. Det har jag jobbat kontinuerligt med sedan jag blev nykter, så det är inget märkvärdigt. Ju mer man öppnar sig desto mer gör andra detsamma, det blir en bra kedjereaktion.

Lars Lerin: ”Ovanligt med blyga personer i tv”

Telefonintervjuer är vanligen något mer distanserade än ett möte i verkliga livet, men den här skiljer sig från andra. Lars lågmälda värmländska dialekt och stillsamma vänlighet gör att det känns som om jag sitter mitt emot honom i hans och familjens hem på Hammarö utanför Karlstad.

Han framstår som just så trevlig som svenska folket verkar tycka – sedan han dök upp som sommarpratare 2012 och i tv-rutan 2016 har han valts till Årets tv-personlighet, Årets profil och Årets Värmlänning och 2020 var han SVT:s julvärd.

Varför tror du att du är så omtyckt?

– Gud alltså ... Det vet jag inte … Det är väl inte är så vanligt med sådana här blyga och nervösa människor i tv. Det är som i måleri och konst, man får inte bli för säker för då kan det bli tråkigt. Det är bra med lite skavanker.

Men Lars har inte alltid känt sig populär, långt därifrån. Han växte upp i värmländska Munkfors, och det sågs inte med blida ögon att vara homosexuell, eller annorlunda över huvud taget. När han började på konstskola i Göteborg utvecklade han social fobi. Tabletterna som han fick för att dämpa ångesten var starten för hans missbruk, som senare också gick över till alkohol.

Just norska ögruppen Lofoten, där programmet spelades in, står för tolv mycket speciella år i Lars liv. Han flyttade dit 1978, helt förälskad – både i det anslående landskapet och i sin dåvarande sambo, konstnären Yngve Henriksen.

– Det var en magisk tid på många sätt, trots att det sedan spårade ur. Det var ett stort äventyr för mig där, jag var ung och det var en sådan lycka när vi träffades, jag och mitt ex. Men han hade det fruktansvärt jobbigt med mig då när jag missbrukade.

Lars svartsjuka plågade dem båda, och deras kärlekshistoria fick ett drastiskt slut. En händelse i kedjan på väg utför var när Lars fick ett totalt raserianfall, bland annat slog han sönder ett vitrinskåp, fullt av vackra saker.

– Det var början till slutet. Jag hade råkat ut för en alkoholförgiftning, och förstod efteråt att ”Det här går bara inte”. Jag var tvungen att komma därifrån, och det tyckte mitt ex också.

Efter flytten från Lofoten hem till Värmland följde några tunga år.

– Jag var väldigt desperat då och visste inte hur jag skulle få till livet igen. Jag letade på nätet för att se om jag kunde hitta någon ersättare … Det var en jävligt jobbig tid. Det tog sju år innan jag träffade min man Junior. Då blev det så att han flyttade hit från Brasilien och vi byggde upp en tillvaro och en relation tillsammans.

Att leva ensam var inget alternativ, Lars kunde inte alls finna någon ro i det, berättar han.

– Jag har aldrig tyckt om ensamhet, den har skrämt mig. Även om jag älskar att vara ensam i mitt arbete så vill jag vara i ett sammanhang. Det var därför jag var så väldigt desperat och försökte hitta någon snabbt. Då blir det väldigt lätt något som inte alls är bra.

2016 besökte Lars Lofoten och återsåg också Yngve över en fika. Tv-inspelningen i augusti förra året var första gången han var där sedan dess.

Han berättar att han drömt mardrömmar om att återvända, drömmar där han inte kan gå utan kryper längs vägen till huset där han bodde. Väl framme bor det andra människor i huset.

– Drömmarna speglar rädslan och motståndet för att åka tillbaka.

I serien beskriver du det som ”självplågeri” att återvända. Så, hur blev det?

– Det är ett fantastiskt landskap, och jag har upplevt både gott och ont där. Men det var jobbigt att komma tillbaka och veta att jag förstört så mycket där. Det var svårt att inte kunna gå in i sitt eget hus och sätta nyckeln i dörren, lite otäckt på något sätt. Yngve lever ensam där. Men det var bra att jag kunde åka dit med det här gänget, i ett sammanhang där jag trivs.

”Gänget” är inte bara de sex deltagare som medverkar i tv-serien, utan också Lars man Junior. De har varit ett par i sexton år och lever i dag familjeliv med fyra barn: Två söner som är sju och åtta, och tvillingdöttrar som är fyra.

När barnen är i skola och förskola passar Lars på att måla.

– Det räcker med de där timmarna mitt på dagen, jag har inte riktigt samma glöd och energi för målandet nu som när jag var ung. Det är fullt ös hemma kan man säga, säger Lars och skrattar till.

– Jag kunde aldrig trott att jag skulle ha familj, det kändes väldigt avlägset då när allt gått sönder i Lofoten. Barnen har gett mig jättemycket, mitt liv i dag går inte att jämföra med när jag var i mitt missbruk.

nöjeLars Lerins insikt om att bli pappa sent i livet: ”Inte idealiskt”

Men en vanlig vardagssyssla tyckte Lars var svår i början: Att lämna barnen i skolan.

– Det var lite omskakande först eftersom jag har så jobbiga minnen från min egen skoltid. Jag minns hur eleverna stod i grupper och viskade, jag var mobbad ooh gick bara och väntade på att någon skulle ropa glåpord efter mig. Det var jäkligt jobbigt.

Vad hände då med den sociala fobin? Den som var så svår i Lars unga år att han knappt vågade gå på sina egna vernissager? I dag har han synts i flera tv-program som Vägen ut, Stjärnorna på slottet och inte minst i den nya serien.

Överallt är det nya människor att möta, krav på att vara social och synas.

– Det är inte alls så farligt nu för tiden, jag har nog tränat bort fobin helt enkelt. Sedan jag blev nykter har jag varit med i olika självhjälpsgrupper, där har jag övat mig på att prata inför en grupp. Visst tar det lite energi med sociala sammanhang, men jag har inte den där paniska rädslan när jag ska gå in i en morgonsoffa på tv till exempel. Och de i tv-teamet känner jag vid det här laget, de är så himla trevliga.

Lars Lerin är nöjd med den nya tv-serien. Han är imponerad av deltagarnas öppenhjärtighet, och självklart målade de också tillsammans. Han hoppas att serien på något vis kan hjälpa andra.

Lars Lerin om missbruk och ångest

– Missbruk är ett jättestort samhällsproblem. Så mycket kriminalitet och våld kommer i samband med missbruk av droger och alkohol, det är värt att visa inifrån hur det är. Jag tror att serien är viktig – kanske kan vi tända gnistan hos någon som känner igen sig, som kan märka att det finns möjlighet att komma igen i livet.

Det finns en seglivad myt att det krävs en dos ångest för att skapa riktigt bra konst, oavsett konstform. Det behöver inte alls stämma, menar Lars Lerin. Själv kan han altid måla, även nu när han lever nyktert familjeliv. Men han förstår att myten uppkommit.

– Många konstnärer har den där speciella känsligheten som är baksidan av myntet. Men jag tror att man kan måla i vilket sinnestillstånd om helst. För min del har jag gått igenom så mycket att jag har ett brett register att ta av.

I en radiointervju för många år sedan sa han att han är en sådan ”som aldrig skulle hamna på DN:s kultursidor.” Det är ett uttalande som i dag nästan är komiskt. Lars har fullt upp.

I november kom boken Lofoten, ett praktverk med målningar och text. I februari blir det utställning i Oslo och så är han ständigt aktuell med sin permanenta konsthall Sandgrund i Karlstad, där Junior numera jobbar. Där går det alltid att beskåda verk av Lerin själv, men också gästutställningar.

Vad tycker du om all uppmärksamhet?

Det blir en liten tystnad i telefonen.

– Det är bara roligt att få bekräftelse på det jag gör. Ja, jag är tacksam över det.