Kikki Danielssons glädje efter Mikael Wiehes ord: ”Upprättelse”
Kikki Danielsson är en av de mest folkkära artisterna vi har, och är för den breda massan i Sverige kanske mest känd för sina bidrag i Melodifestivalen. Där har hon deltagit hela tio gånger och i Eurovision song contest två gånger. En gång med gruppen Chips (tillsammans med Elisabeth ”Bettan” Andreasson) och bidraget Dag efter dag som kom åtta, och som soloartist med låten Bra vibrationer som slutade på tredjeplats.
Kikki Danielsson har också sålt 3,5 miljoner skivor, vilket genererat 25 stycken guldskivor och sex stycken platinaskivor. I slutet av 1980-talet hade hon också en egen show i USA, Kikki i Nashville, där hon var väldigt populär. Hon fick till och med stadens nyckel, något som bland annat berättats om i SVT:s dokumentärserie Det svenska popundret.
Mikael Wiehes erkännande
Trots framgångar, eller kanske på grund av, ansågs Kikki Danielsson och hennes bandkollegor i bland annat dansbandet Wizex vara ocreddiga av en viss typ av personer. Bland annat av proggrörelsen och Mikael Wiehe. Det här tas upp i en annan SVT-dokumentär: Den svenska dansbandshistorien.
– Den progressiva musikrörelsen hade ganska höga krav på att texterna skulle ha någon sorts meningsfull innehåll, mycket politiskt innehåll. Och musik som inte hade det sågs inte på med blida ögon av musikrörelsens medlemmar. Musikrörelsen tyckte att dansbanden inte sjöng tillräckligt om den arbetande klassens villkor, utan mer om kärlek och romantik, säger Hoola bandoola band-legendaren.
Senare i dokumentären inser Mikael Wiehe att han och resten av proggrörelsen kanske inte hade helt rätt i sina åsikter.
– Nu ser jag på dansbandsmusik som ett uttryck för någonting ganska typiskt svenskt, och folkligt förankrad musik. Det ingår i människans behov att få dansa, sjunga, hålla om varandra och röra sig rytmiskt på det ena eller det andra sättet, säger han och tillägger:
– Vi i musikrörelsen var lite stroppiga och överlägsna och trodde att vi var bättre än alla andra. Vi var bra på många sätt, men inte på alla sätt. Till exempel när det kommer till tolerans mot annan musik. På så vis hade musikrörelsen, mig själv inkluderad, fel när vi tyckte att detta var ett sätt att drömma sig bort från verkligheten, säger Mikael Wiehe.
Kikki Danielsson glädje: Upprättelse
Det här är något som glädjer Kikki Danielsson att höra. På Instagram delar hon med sig av sina känslor efter att ha sett dokumentären:
”Hej å hå, riktig nostalgi på TV ikväll. ‘Den svenska dansbandshistorien’ tog mig tillbaka till 70-/80-talet. Det känns nästan som nån slags upprättelse efter alla år av hån och spe och framför allt: Töntstämpeln. Härligt att höra Michael Wiehe säga att på den tiden såg han och hans proggpolare sig som att dom som stod över alla andra! Då ser jag hopp om att ödmjukheten når fram till oss alla till slut”, skriver Kikki Danielsson.
