dfp_ads

Allas

Författaren Karin Slaughter har älskat att skriva ända sedan hon var barn. Och hon fick tidigt upp ögonen för det som skulle bli hennes signum och ge henne läsare över hela världen. ”När vi skulle gå till sängs berättade vår pappa de mest fantasifulla historier, ofta med massor av spänning och skräck.”

Karin Slaughter har skrivit deckaren ”Bilder av henne”

Redan som 6-åring skrev hon sin första bok. Och även om det dröjde till 2001 innan hon blev publicerad så har det blivit åtskilliga kriminalromaner sedan dess. Amerikanska bestsellerförfattaren Karin Slaughter har skrivit 18 romaner, blivit översatt till 37 språk och sålt mer än 35 miljoner böcker över hela världen, däribland Sverige.

– Ibland tror folk att Slaughter inte är mitt riktiga namn, men det står i mitt pass, säger Karin Slaughter.

<div class="ad-collapse ws ad-hide-first clearfix intext-ad"> <div class="ad-tag">Annons</div> </div>

Debutboken heter Blindsighted (Blindbock på svenska, kom ut 2003) och den blev en stor internationell framgång. Det var här som läsarna för första gången fick stifta bekantskap med barnläkaren och rättsmedicinaren Sara Linton. Några år senare började hon skriva på en ny serie som handlade om specialagent Will Trent. Bokserierna löpte först parallellt, men i boken Genesis (2009) lät författaren sina karaktärer mötas och förälska sig i varandra. Under de senaste åren har paret fått vila till förmån för några fristående thrillers, bland annat Den goda dottern och nu senast Bilder av henne.

I Bilder av henne får läsarna möta Andrea, kallad Andy, som är 31 år och har flyttat hem till sin mor, Laura, igen efter ett misslyckat försök att bo i New York. Hennes föräldrar – Laura och Gordon – är frånskilda. Laura är den perfekta och dominanta mamman som har koll på saker och ting. I varje fall till den dag då Laura och Andy blir involverade i ett våldsamt skottdrama i ett shoppingcenter. En hemsk händelse som får ett tragiskt slut och som exponerar Laura för omvärlden eftersom allt filmas och visas i tv och på nätet.<div class="ad-collapse ws ad-hide-first clearfix intext-ad"> <div class="ad-tag">Annons</div> </div>

Efter händelsen går det upp för Andy att hennes mamma inte är den hon trodde. Omsorgsfullt har Laura dolt sin bakgrund för sina närmaste och har genom åren spunnit in sig i ett nät av lögner. Andy blir närmast tvungen att ge sig ut på jakt efter sanningen om sin mammas förflutna.

– I Den goda dottern skrev jag om förhållandet mellan far och dotter. Denna gång ville jag skriva om mor och dotter-relationen. Jag ville också skriva om två olika kvinnor vid två olika tidpunkter i deras liv. Laura är äldre än jag, Andy är lite yngre och hon är mycket osäker. Och Laura gör mycket för Andy. Ibland tror jag att om man hjälper sina barn för mycket så utvecklar de inte viktiga kompetenser som de får användning av som vuxna.<div class="ad-collapse ws ad-hide-first clearfix intext-ad"> <div class="ad-tag">Annons</div> </div>

Vi kallar det att curla när föräldrarna gör allt i deras makt för att underlätta för sina barn.

– I boken är det så att ju större geografiskt avstånd det är mellan Laura och Andy, desto mer självständigt handlar Andy. Mina föräldrar hade bråttom att få ut mig ur huset, skrattar Karin.

Vi talar lite om Lauras mörka förflutna och alla hennes hemligheter. Och om att ingen av oss troligtvis känner till hela sanningen om vår pappas eller mammas liv.

<blockquote>Ibland tror inte folk att Slaughter är mitt riktiga namn</blockquote>

– Jag tror att det finns tillfällen när det går upp för oss att våra föräldrar också hade ett liv innan vi kom till världen. På något sätt tror jag att det är bra att man inte känner sina föräldrar som man känner sina vänner. Och det är ju så med döttrar att vi förlåter våra pappor för nästan vad som helst, men vi är mycket hårdare mot våra mammor. Jag såg en gång en t-shirt med en text som löd ungefär: ”Då jag var gammal nog att erkänna att min mamma hade rätt, då var jag gammal nog att ha en dotter som visste att jag hade fel.” Och det är sant.

– Det är intressant dynamik som jag gärna skriver om. Andy älskar sin mamma, men samtidigt är det som om hon inte riktigt litar på mamman, förklarar Karin.

Hon berättar att hon har haft svårt att släppa tankarna på Andy och Laura, för hon kan inte sluta spekulera om hur det ska gå för dem framöver.

– Att upptäcka alla sakerna om sin mamma förändrar Andys personlighet. Det gör henne hård, men är det bra?

Vad det är för hemligheter Laura bär på som är så våldsamma att det förändrar både hennes och Andys liv kan du läsa om i Bilder av henne.

<h2>Slaughter växte upp utanför Atlanta</h2>

Karin Slaughter växte upp i en liten stad utanför Atlanta i delstaten Georgia som den yngsta av tre systrar. Hon älskade att läsa och började också i väldigt tidig ålder att skriva. Redan som 6-åring skrev hon sin första bok och när hennes far berömde henne fortsatte hon att skriva. Ofta handlade hennes historier om att hennes systrar hamnade i mer eller mindre hemska situationer.

– När vi skulle gå till sängs berättade vår pappa de mest fantasifulla historier ofta med massor av spänning och skräck. Min lust att berätta historier kommer från honom. Men jag blev också uppmuntrad av mina lärare i skolan, minns Karin.

<figure id="attachment_279941" aria-describedby="caption-attachment-279941" class="wp-caption alignnone"><img class="wp-image-279941 size-full" src="https://files.allas.se/uploads/2019/04/deckarforfattare-slaughter-1280.jpg" alt="Deckarförfattaren Karin Slaughter" width="1960" height="1031" srcset="https://files.allas.se/uploads/2019/04/deckarforfattare-slaughter-1280.jpg 1960w, https://files.allas.se/uploads/2019/04/deckarforfattare-slaughter-700x368.jpg 700w, https://files.allas.se/uploads/2019/04/deckarforfattare-slaughter-768x404.jpg 768w, https://files.allas.se/uploads/2019/04/deckarforfattare-slaughter-980x516.jpg 980w" sizes="(max-width: 1960px) 100vw, 1960px"><figcaption id="caption-attachment-279941" class="wp-caption-text">Karin Slaughter jobbade ett tag som egenföretagare för att få möjlighet att skriva. Foto: Hanne Loop</figcaption></figure>

Trots sin förmåga att skriva började Karin Slaughter i en helt annan bransch. Under några år var hon egenföretagare och producerade skyltar.

– Jag tillverkade ”Till salu”- skyltar och liknande. Det var ett ganska utåtriktat jobb för jag skulle ju sälja och det var på ett sätt emot min natur. Jag är väldigt introvert. Men det var ett sätt att tjäna pengar så jag skulle kunna skriva.

Karin arbetade målinriktat för att bli författare. När hon fick en litterär agent sålde hon sin firma.

– Jag ville koncentrera mig på mina böcker. För det tar tid att skriva och det kräver energi.

Karins favoritbok är Borta med vinden. Hon blev så inspirerad av boken att hon skrev sin egen version.

– Den blev inte så väl mottagen, men förlagen gillade mitt sätt att skriva. Det uppmuntrade mig att fortsätta.

När hon började skriva kriminalromaner vände allt som bekant. Privat bor Karin i Atlanta och hon har inte mindre än tre katter.

– Den siste var jag bara tvungen att släppa in och ge ett hem. Jag älskar att katterna själva väljer var de vill bo. Jag gillar också att du varje dag måste visa vem du är. Det betyder inget för katten vad du gjorde i går.

Just nu skriver hon på sin nästa bok som handlar om Will Trent och Sara Linton.

– Jag vet inte vad titeln blir, men det är ett stort nöje att arbeta med den och med Will och Sara. Det är som att möta gamla vänner igen. Jag hade historien i mitt huvud i tre år innan jag kunde skriva den.

<h3>Är Will och Sara fortfarande ett par?</h3>

– Det får du vänta och se, säger Karin med ett litet kryptiskt leende.

<h2> Bilder av henne blir tv-serie på Netflix</h2>

Karin Slaughters senaste bok Bilder av henne blir tv-serie i åtta delar på Netflix. Bakom projektet står ett team av kvinnor.&nbsp;Sjufaldigt Emmy-nominerade Lesli Linka Glatter (Homeland, Madmen) är regissör, Charlotte Stoudt (Homeland, House of Cards) är manusförfattare och exekutiv producent, och Bruna Papandrea (Big Little Lies) är producent.

I nuläget är det oklart när serien har premiär i Sverige.

<h2>Läs ett utdrag ut Bilder av henne:&nbsp;</h2>

Andrea vet allt om sin mamma Laura. Tror hon. Men en dag tar deras liv en våldsam vändning. Under en shoppingtur börjar en ung man attackera människor omkring sig. Plötsligt står han med en pistol i handen framför Laura. Hon oskadliggör honom och är plötsligt misstänkt för mord. Vem är hon egentligen?

I åratal, även medan hon fortfarande älskade honom, hade en liten del av henne hatat honom på det där barnsliga viset som man avskyr något man inte kan kontrollera. Han var envis och dum och snygg, vilket slätade över en jäkla massa misstag som han gjorde – samma misstag om och om igen, för varför skulle han prova något nytt när det gamla fungerade så bra? Han var charmig också. Det var det som var problemet. Han charmade henne. Han gjorde henne rasande. Sedan charmade han henne igen tills hon inte visste om han var en riktig orm eller om det var hon som var ormen och han var en ormtjusare.

Så han seglade fram på sin charm och sin vrede, han sårade människor och hittade nya som intresserade honom mer. De gamla lämnade han efter sig i spillror. Sedan hade charmen helt plötsligt slutat fungera. Som en urspårad spårvagn. Ett tåg utan konduktör. Misstagen kunde inte förlåtas och så småningom gick det inte att bortse ifrån att de upprepades. Tredje gången samma misstag begicks blev konsekvenserna allvarliga. Någon miste livet, en dödsdom uttalades och det var nära att ytterligare ett liv – hennes liv – gick förlorat. Hur kunde hon fortsätta älska någon som försökt förgöra henne?

När hon varit hans – och hon stod vid hans sida under hela hans långa fall från toppen – hade de rasat mot systemet: Gruppboendena. Akutlägenheterna. Dårhuset. Mentalsjukhuset. Snusket. Personalen som struntade i patienterna. Biträdena som snörde åt tvångströjorna så hårt. Sköterskorna som låtsades ovetande. Läkarna som delade ut piller. Urinen på golvet. Avföringen på väggarna. Internerna, de andra fångarna, hånet, desperationen, slagen, betten.

Det var vreden som eggat honom mest, inte orättvisorna. Nyhetens behag. En möjlighet till förintelse. Det farliga spelet. Hotet om våld. Löftet om berömmelse. Kändisskapet. Deras rättfärdiga gärningar på skolbarnens läppar när man undervisade om samhällsförändringar.

En penny, en nickel, en dime, en quarter, en dollarsedel … Det hon inte berättat, den enda synd hon aldrig kunde förmå sig att bekänna, var att det var hon som tänt vredens gnista. Hon hade alltid trott – häftigt, med stor övertygelse – att det enda sättet att förändra världen var att förstöra den.

<h3>20&nbsp;augusti 2018&nbsp;</h3>

”Andrea”, sa hennes mamma. Och sedan, eftersom det var ett önskemål som framförts ungefär tusen gånger, ”Andy”. ”Mamma …” ”Lyssna på mig, gumman.” Laura pausade. ”Snälla du.” Andy nickade och förberedde sig på den väntade föreläsningen. Hon fyllde trettioett idag. Livet hade stagnerat. Hon måste börja fatta beslut istället för att låta livet fatta dem åt henne. ”Det här är mitt fel”, sa Laura. Andys nariga läppar särades överraskat. ”Vad är det som är ditt fel?” ”Att du är här. Att du är fast här.” Andy slog ut med armarna i restaurangen där de satt. ”På Rise-n-Dine?”

Mammans blick vandrade från Andys hjässa till händerna, som nervöst fladdrade tillbaka till bordet. Smutsbrunt hår i en slarvig hästsvans. Mörka ringar under de trötta ögonen. Nedbitna naglar. Benen i handlederna avtecknade sig tydligt under huden. Hyn, som alltid var blek, påminde nu om korvspad i tonen. Listan över brister var så lång att hennes arbetskläder inte ens fanns med på den. Den marinblå uniformen hängde som en papperskasse på Andys kropp. Den stela silverbrickan på bröstfickan pryddes av Belle Isles logga omgärdad av orden police dispatch division. Som en polis, men inte riktigt. Som en vuxen, men inte riktigt. Fem nätter i veckan satt Andy i ett mörkt, råkallt rum med fyra andra kvinnor och tog emot larmsamtal, besvarade förfrågningar om nummerplåtar och körkort och satte ärendenummer på inrapporterade brott.

Vid sextiden på morgonen återvände hon till sin mammas hus och sov sedan bort större delen av dagen. ”Jag borde aldrig ha låtit dig flytta hem igen”, sa Laura. Andy knep ihop läpparna och stirrade ner på de sista äggresterna på tallriken. ”Min lilla flicka.”

Laura sträckte sig över bordet för att ta hennes hand och väntade tills hon tittade upp. ”Jag ryckte upp dig från din tillvaro. Jag var rädd och självisk.” Tårarna steg i hennes ögon. ”Jag borde inte ha behövt dig så mycket. Jag borde inte ha bett om så mycket.” Andy skakade på huvudet och såg ner på tallriken igen. ”Älskling.” Andy fortsatte skaka på huvudet, för alternativet var att säga något och om hon gjorde det skulle hon bli tvungen att avslöja sanningen. Mamman hade inte bett henne göra något alls.

Tre år tidigare hade Andy varit på väg hem till sin sunkiga lägenhet på fjärde våningen utan hiss i Lower East Side, nedstämd av tanken på att tillbringa ytterligare en kväll i kyffet hon delade med tre andra tjejer som hon inte gillade och som allihop var yngre, sötare och mer lyckade än hon, när Laura ringde. ”Bröstcancer”, hade Laura sagt.

Inte viskande eller undvikande utan rakt på sak på sitt vanliga lugna vis. ”Tredje stadiet. Läkaren tar bort tumören och medan jag är sövd gör han en biopsi på lymfkörtlarna för att avgöra …” Laura hade sagt mer, berättat vad som skulle hända, med en kylig, vetenskaplig tydlighet som Andy helt missade eftersom hennes förmåga att processa språklig information tillfälligt gått upp i rök.

Hon hade hört ordet ”bröst” tydligare än ”cancer” och genast tänkt på sin mammas generösa byst. Instoppad under den sedesamma baddräkten på stranden. Skymtande i urringningen på empireklänningen under Netherfield-kalaset de haft när Andy fyllde sexton. Fastspänd under de stoppade kuporna och metallbågarna i behån när hon satt i soffan på logopedmottagningen och tog emot patienter.

Laura Oliver var inget bombnedslag, men hon hade alltid varit vad män kallade välvårdad. Eller också var det kvinnor som sa så, förmodligen under förra århundradet. Laura var inte typen som använde mycket smink och pråliga smycken, men hon lämnade aldrig hemmet om hon inte kammat det korta grå håret i en prydlig frisyr, strukit linnebyxorna ordentligt och tagit på sig rena underkläder med fungerande resår. Andy själv tog sig knappt hemifrån. Hon fick hela tiden springa tillbaka och hämta saker hon glömt, som telefonen eller inpasseringskortet till jobbet eller, en gång, skorna när hon gått ut med innetofflor på sig.

När folk i New York frågade Andy hurdan hennes mamma var tänkte Andy alltid på något som Laura sagt om sin egen mamma: Hon visste alltid var hon hade locken till Tupperwareburkarna. Själv klarade Andy inte ens av att stänga en återförslutningsbar plastpåse. I telefonen, över hundra mil bort, var Lauras hackiga inandning det enda tecknet på att samtalet var svårt för henne. ”Andrea?” Alla New Yorks ljud ringde i Andys öron och hon koncentrerade sig på mammans röst. Cancer.

Hon försökte grymta till, men fick inte fram ljudet. Det här var chock. Det var rädsla. Det var ohöljd skräck. För världen hade just slutat snurra och allt – misslyckandena, besvikelserna, Andys förskräckliga liv i New York de senaste sex åren – drogs tillbaka som havet innan en tsunami. Saker som borde ha förblivit dolda låg plötsligt i öppen dager. Hennes mamma hade cancer. Hon kunde vara döende. Hon kunde dö.

”Och sedan är det cellgiftsbehandlingen, som efter vad jag förstår kommer att bli väldigt jobbig”, fortsatte Laura. Hon var van vid att fylla i Andys långa tystnader och hade lärt sig för länge sedan att ett ifrågasättande av dem oftare ledde till gräl än till att samtalet återupptogs. ”Sedan tar jag en tablett om dagen och så var det med det. Över sjuttio procent lever fortfarande fem år efter diagnosen, så det finns inte så mycket att oroa sig för så när som på själva behandlingen.” Hon tystnade för att hämta andan, eller kanske för att hon hoppades att Andy var redo att svara. ”Det går att behandla, älskling. Jag vill inte att du ska oroa dig. Stanna där. Du kan ändå inte göra något.”

En bil hade tutat och fått Andy att titta upp. Hon stod som en staty mitt på övergångsstället. Hon försökte röra sig. Telefonen brände mot örat. Klockan var över midnatt. Svetten rann ner för ryggen och läckte från armhålorna som smält smör. Hon kunde höra låtsasskratten från en komediserie, klirrande flaskor och ett anonymt, genomträngande rop på hjälp – allt det där som hon lärt sig stänga ute under sin första månad i New York. Hon hade varit tyst för länge. ”Andrea?” sa Laura till sist. Andy öppnade munnen utan att veta vad hon skulle säga. ”Älskling?” försökte mamman, fortfarande tålmodig och vänlig på det där viset som hon alltid var mot folk. ”Om jag inte hörde trafiken skulle jag tro att samtalet brutits.” Hon tystnade igen. ”Andrea, jag behöver få veta att du har hört mig. Det är viktigt.” Munnen hängde fortfarande på vid gavel. Kvarterets vanliga avloppsstank satt fast i bakre delen av näsgången som överkokt spagetti på ett köksskåp. Ytterligare en bil tutade. Ytterligare en kvinna ropade på hjälp.

Mer svett rann ner för Andys rygg och samlades i troslinningen. Resåren var uttänjd där hon brukade haka fast tummen för att dra ner dem. Andy visste fortfarande inte hur hon tagit sig ur dvalan, men hon mindes vad hon till sist svarat sin mamma. ”Jag kommer hem.” Hennes sex år i New York hade inte varit mycket att orda om. Andy sa upp sig från sina tre deltidsjobb via sms. Hon gav tunnelbanekortet till en hemlös kvinna, som först tackade henne och sedan vrålade att hon var en jävla hora. I resväskan stoppade hon bara ner det absolut nödvändigaste: favorittröjorna, sköna jeans, böcker som inte bara överlevt resan från Belle Isle utan också fem flyttar till nya lägenheter, den ena bostaden sämre än den andra. Hon skulle inte behöva vantarna, den tjocka vinterjackan eller öronmuffarna där hemma. Andy brydde sig inte om att tvätta sina sängkläder eller ens ta bort dem från den gamla Chesterfieldsoffan som hon sovit i. Hon åkte till La Guardia i gryningen, mindre än sex timmar efter Lauras telefonsamtal. På ett ögonblick hade hennes liv i New York tagit slut. Allt hennes tre yngre och mer lyckade rumskamrater hade kvar som minne av henne var en halväten fiskburgare som Andy lämnat i kylen och hennes andel av nästa månadshyra.

Det där var tre år sedan, nästan hälften så lång tid som hon bott i New York. Trots att Andy inte ville tittade hon på rumskamraternas Facebooksidor under sina dystraste stunder. De var hennes måttstock. Hennes självplågeri. En av dem var mellanchef på en modeblogg. Den andra hade startat ett företag som sålde specialtillverkade sneakers. Den tredje hade dött av en kokainöverdos ombord på en rik mans lyxjakt, och ändå fanns det nätter när Andy jobbade – och larmsamtalen kom från tolvåringar som tyckte att det var roligt att busringa polisen och låtsas att de var utsatta för övergrepp – då hon inte kunde låta bli att tänka att hon var den mest misslyckade av dem allihop. En lyxjakt, för guds skull. En lyxjakt.

”Älskling?” Laura knackade i bordet för att påkalla Andys uppmärksamhet. Lunchgästerna hade börjat troppa av. En man längst fram såg argt på henne över sin tidning. ”Var är du?” Andy slog ut med armarna mot restaurangen igen, men gesten kändes forcerad. De visste båda precis var hon befann sig: mindre än en mil från stället där hon börjat. Andy hade rest till New York i tron att hon skulle hitta ett sätt att glänsa, men hennes strålglans hade visat sig vara lika matt som ljuset från en gammal ficklampa i en kökslåda. Det var inte skådespeleri eller modellyrket eller någon av de vanliga klichéerna som lockat. Hon hade aldrig drömt om att bli stjärna. Hon ville bara befinna sig i närheten av stjärnorna: som assistent, kaffefixare, rekvisitör, kulissmålare, ansvarig för sociala medier eller någon annan del av stödtrupperna som möjliggjorde en stjärnas livsstil. Hon ville sola sig i glansen. Vara mitt i smeten. Känna folk. Ha goda kontakter.

Hennes professor på Savannah College of Art and Design hade verkat vara en god förbindelse. Andys passion för konsten hade bländat honom. Det var åtminstone vad han påstod. Att de befunnit sig i sängen när han sa det spelade ingen roll för Andy förrän efteråt. När hon avslutat affären och mannen tagit hennes lösa prat om att fokusera på karriären som ett hot. Innan Andy begrep vad som hände, innan hon hunnit förklara för professorn att hon inte försökte utnyttja hans enorma felsteg för att få en skjuts i karriären, hade han skaffat henne ett jobb som assistent till den assisterande scenografen på en off-Broadwaypjäs. Off-Broadway! Det var nästan som på Broadway!

Andy var bara två terminer från en examen i teaterteknik. Hon hade packat väskan och knappt sett sig om över axeln innan hon satte kurs mot flygplatsen.Två månader senare lades förställningen ner på grund av urusla recensioner. Alla andra inblandade hade snabbt fått nya jobb på andra föreställningar, men inte Andy. Hon hade fått ett riktigt New York-liv. Hon var servitris, rastade hundar, målade skyltar, krävde in skulder via telefon, levererade varor, passade faxmaskiner, gjorde smörgåsar, kopierade papper utan att vara fackansluten och blev, slutligen, subban som lämnat en halväten fiskburgare i kylen och en månadshyra på köksbänken innan hon smet hem till hålan hon kom från.

Allt hon egentligen haft med sig hem var en liten gnutta värdighet och nu skulle hon slösa bort den på sin mamma. Hon såg upp från äggen på tallriken. ”Mamma.” Hon var tvungen att harkla sig innan hon fick fram sin bekännelse. ”Tack för att du säger det, men det är inte ditt fel. Det stämmer att jag kom hem för att jag ville träffa dig. Men det var inte därför jag stannade.” Laura rynkade pannan. ”Inte? Du älskade ju New York.” Hon hade hatat New York. ”Det gick ju så bra för dig där.” Hon hade knappt överlevt. ”Den där killen du dejtade var så intresserad av dig.” Och alla andra vaginor i hans hyreshus. ”Du hade så många vänner.” Ingen av dem hade hört av sig sedan hon flyttade hem. ”Jaha.” Laura suckade. De uppmuntrande fraserna hade varit korta och ytliga. Som vanligt hade hon läst Andy som en öppen bok. ”Raring, du har alltid velat vara någon annan. Vara speciell. Någon som har en gåva eller en ovanlig talang, menar jag. Självklart tycker jag och pappa att du är speciell.” Andy himlade med ögonen. ”Tack.” ”Du har talang. Du är smart. Mer än så. Du är klipsk.” Andy gned sig i ansiktet som om hon kunnat sudda bort sig själv och slippa samtalet. Hon visste att hon hade talang och var smart. Problemet var att detsamma gällde alla andra i New York också. Till och med killen som stod i kassan på bodegan var roligare, kvickare och smartare än hon. ”Det är inget fel på att vara normal”, envisades Laura. ”Vanliga människor har också meningsfulla liv. Titta på mig. Det är okej att njuta av livet.”

”Jag är trettioett år gammal”, började Andy. ”Jag har inte haft en riktig dejt på tre år. Jag har ett studielån på sextiotre tusen dollar för en examen jag aldrig tog och jag bor i en etta ovanpå min mammas garage.” Hon hade svårt att få in luften genom näsan. Det kändes som ett hårt band spänts runt bröstkorgen på henne. ”Frågan är inte vad jag kan göra. Frågan är vad jag mer kan misslyckas med.” ”Du misslyckas inte.” ”Mamma …” ”Du har vant dig vid att vara nere. Man kan vänja sig vid allt, särskilt dåliga saker. Men nu kan allt bara peka uppåt. Man kommer inte längre ner än till golvet.” ”Har du hört talas om källare?” ”Källare har också golv.” ”Det är marken.” ”Mark är bara ett annat ord för golvnivå.” ”Fast sex fot under den.” ”Varför är du alltid så morbid?” Den plötsliga irritationen gjorde Andys tunga vass som ett rakblad.

Hon svalde ilskan. De kunde inte gräla om när hon måste vara hemma eller smink eller åtsittande jeans längre, så numera handlade deras gräl om sådana här saker: Att källare hade golv. Hur toalettpappersrullen skulle vara vänd. Om gafflar skulle ställas med spetsarna uppåt eller neråt i diskmaskinskorgen. Vad vagnarna i snabbköpet egentligen kallades. Att Laura uttalade kattens namn fel när hon sa ”mr Perkins” eftersom han egentligen hette mr Purrkins. ”Häromdagen hände något så märkligt när jag jobbade med en patient”, sa Laura. Att byta ämne på det viset var deras vanliga sätt att nå vapenstillestånd. ”Jättemärkligt”, lockade Laura. Andy tvekade, men nickade sedan att hon skulle fortsätta.

”Han hade Brocas afasi. Viss förlamning på höger sida.” Laura var logoped och bosatt i ett pensionärsområde vid kusten. De flesta av hennes patienter hade drabbats av någon form av stroke. ”Han var it-tekniker förut, men det spelar kanske ingen roll.” ”Vad var det som var så märkligt?” frågade Andy för att dra sitt strå till stacken. Laura log. ”Han berättade för mig om sin sonsons bröllop. Jag vet inte vad han försökte säga, men det lät som ’blue suede shoes’. Och något slags minne dök upp i min hjärna, från Elvis död.” ”Elvis Presley?” Hon nickade. ”Det var 1977, så jag var fjorton år och mer intresserad av Rod Stewart än av Elvis. Men hur som helst, några av de väldigt konservativa damerna med bikupefrisyr från vår kyrka grät så att det skvalade för att han var borta.” Andy flinade på det där viset man gör när man vet att man inte riktigt fattar poängen. Laura log likadant tillbaka. Trots att det var så länge sedan den sista cellgiftsbehandlingen var hjärnan fortfarande påverkad och hon hade glömt vad hon försökte få fram. ”Det var bara ett lustigt minne.”

”Jag antar att damerna var hycklare?” Andy försökte hjälpa henne att minnas. ”Elvis var väl ganska syndig?” ”Det spelar ingen roll.” Laura klappade henne på handen. ”Jag är så tacksam för att jag har dig. Du var min styrka medan jag var sjuk. Och jag älskar att vi står varandra så nära. Det är en gåva.” Rösten darrade en aning. ”Men jag mår bättre nu. Och jag vill att du ska leva ditt liv. Jag vill att du ska bli lycklig eller åtminstone hitta en del av dig själv. Och jag tror inte att du kan göra det här, raring. Hur mycket jag än vill hjälpa dig vet jag att det inte kommer att fungera om du inte gör det på egen hand.” Andy såg upp i taket. Hon tittade ut i den tomma gallerian. Till sist vände hon blicken mot mamman igen. Laura hade tårar i ögonen. Hon skakade förundrat på huvudet. ”Du är fantastisk. Vet du det?”

Andy tvingade fram ett skratt. ”Du är så fantastisk eftersom du är du och ingen annan.” Laura lade handen över hjärtat. ”Du är begåvad och vacker och du kommer att hitta din väg i livet. Och det kommer att vara rätt väg, hur den än ser ut, eftersom du har stakat ut den själv.” Andy hade en klump i halsen och ögonen tårades. Allt var stilla omkring dem. Hon kunde höra sitt blod susa i ådrorna. ”Jaha.” Laura skrattade till, en beprövad teknik för att lätta upp känslosamma stunder. ”Gordon tycker att jag ska ge dig ett datum då du måste vara ute ur lägenheten.” Gordon. Andys pappa. Han var fastighetsjurist. Hela hans liv handlade om deadlines. Laura fortsatte. ”Men jag tänker varken ge dig en deadline eller ett ultimatum.” Gordon älskade ultimatum också.

”Jag säger bara att om det här är ditt liv …” Hon nickade mot den polisliknande, vuxenaktiga uniformen. ”Så ska du leva det till fullo. Acceptera det. Och om du vill göra något annat …” Hon kramade Andys hand. ”Gör det, i så fall. Du är fortfarande ung. Du har inget huslån eller ens en bil som du betalar av lånet på. Du är frisk. Du är smart. Du kan göra vad du vill.” ”Inte med mitt studielån.” ”Andrea, jag vill inte låta som en domedagsprofet, men om du fortsätter att håglöst flyta runt är du snart fyrtio och ganska trött på att springa i ekorrhjulet.” ”Fyrtio”, upprepade Andy. Det var en ålder som verkade allt mindre skröplig ju mer den närmade sig. ”Din pappa skulle säga … ” ”Få tummen ur arslet.” Gordon tjatade alltid om att Andy skulle flytta, bli något, göra något.

Länge hade hon skyllt sin håglöshet på honom. När båda föräldrarna var motiverade, skickliga människor var det väl ett sorts uppror att vara lat? Att hela tiden envisas med att välja de enklaste alternativen eftersom de svåra helt enkelt var så … svåra? ”Doktor Oliver?” sa en äldre kvinna, som inte verkade märka att hon trängt sig på under en privat stund mellan mor och dotter. ”Jag heter Betsy Barnard. Du hade hand om min pappa härom året. Jag ville bara säga tack för ett bra jobb. Du åstadkommer verkligen mirakel.” Laura reste sig och skakade kvinnans hand. ”Det var snällt sagt, men jobbet var helt och hållet hans eget.” Hon gled in i vad Andy brukade kalla ”Den vårdande doktor Oliver”-rollen och ställde öppna frågor om kvinnans far eftersom hon uppenbarligen inte mindes vem han var men lika uppenbart lyckades lura kvinnan att hon gjorde det. Laura nickade mot Andy. ”Det här är min dotter Andrea.”

Betsy nickade också, men tappade snabbt intresset för Andy. Hon sken som en sol över Lauras intresse. Alla älskade Andys mamma, oavsett vilken roll hon spelade: talterapeut, vän, företagare, cancerpatient, mamma. Hon hade en sorts obeveklig vänlighet, som ändå aldrig blev för sockersöt tack vare hennes kvicka, stundtals kärva, humor. Ibland, när hon druckit lite, kunde Andy uppvisa samma kvaliteter inför främlingar, men när folk lärde känna henne hade de sällan lust att fortsätta umgås. Kanske var det Lauras hemlighet. Hon hade dussintals, kanske hundratals, vänner, men ingen av dem kände till allt om henne. ”Åh!” utropade Betsy högt. ”Du måste få träffa min dotter också. Frank berättade säkert allt om henne.” ”Ja, det gjorde Frank sannerligen.” Andy såg den snabba skymten av lättnad i Lauras ansikte. Hon hade verkligen glömt vad mannen hette. Hon blinkade åt Andy, en tillfällig återgång till mammarollen.

”Shelly!” Betsy vinkade frenetiskt åt sin dotter. ”Kom och hälsa på kvinnan som räddade morfars liv!” En väldigt söt ung blondin hasade motvilligt fram till dem. Hon drog nervöst i ärmarna på den röda UGA-tröjan. Den vita bulldoggen på hennes bröst bar också röd tröja. Hon var uppenbart generad, fortfarande i den åldern då ens mamma bara dög när man behövde pengar eller omtanke. Andy mindes de motstridiga känslorna. För det mesta var de närmare än hon önskade. Det var en allmänt erkänd sanning att ens mamma var den enda som kunde säga ”Vad fin du är i håret” så att allt man hörde var ”Du ser alltid hemsk ut i håret utom just precis nu”.

”Shelly, det här är doktor Oliver.” Betsy Barnard krokade beskyddande fast sin arm i dotterns. ”Shelly ska börja på UGA till hösten. Eller hur, raring?” ”Jag gick också på UGA”, berättade Laura. ”Det var förstås på den tiden man fortfarande gjorde anteckningar på stentavlor.” Shelly blev ännu mer generad när hennes mamma skrattade lite för högt åt det lama skämtet. Laura försökte släta över och frågade artigt ut flickan om hennes huvudämne, drömmar och målsättningar. Det var den sortens snokande man tog som en förolämpning när man var ung, men när man växte upp insåg man att vuxna inte kunde ställa andra frågor.

Andy såg ner i sin halvfulla kaffekopp. Hon var oerhört trött. Nattskiften. Hon kunde inte vänja sig vid dem och klarade bara av dem tack vare en rad middagslurar som innebar att hon fick stjäla toalettpapper och jordnötssmör av sin mamma eftersom hon aldrig hade tid att gå och handla. Det var förmodligen därför Laura insisterat på att de skulle äta födelsedagslunch istället för födelsedagsfrukost idag. En frukost skulle ha gett Andy möjlighet att återvända till sin lilla grotta ovanför garaget och somna framför teven. Hon drack upp kaffet, som var så kallt att det kändes som krossad is i halsen. Sedan såg hon sig om efter servitrisen. Flickan stod med näsan i telefonen och kutande rygg. Hon tuggade tuggummi.

Andy undertryckte sin irritation och reste sig från bordet. Ju äldre hon blev, desto svårare var det att undvika att förvandlas till sin mamma. Men så här i efterhand måste hon medge att Laura gett goda råd: Räta på ryggen, annars får du ont när du blir trettio. Använd bättre skor nu eller betala priset när du blir trettio. Skaffa bättre vanor nu eller betala priset för ovanorna när du är trettio. Andy var trettioett. Hennes gamla synder kostade henne så mycket att hon knappt hade ett öre kvar. ”Är du polis?” Servitrisen tittade äntligen upp från skärmen. ”Jag pluggade teaterteknik.” Flickan rynkade på näsan. ”Jag vet inte vad det är.” ”Då är vi två.” Andy fyllde på kaffekoppen. Servitrisen sneglade hela tiden på henne. Kanske berodde det på den polisliknande uniformen. Tjejen såg ut att vara typen som hade ecstacy eller åtminstone lite gräs i handväskan.

Andy kunde inte heller glömma uniformen. Det var Gordon som skaffat jobbet åt henne. Förmodligen hoppades han på att hon skulle bli polis så småningom. Först hade Andy skyggat för tanken, för hon hade fått för sig att poliser var otrevliga. Sedan hade hon träffat riktiga poliser och insett att de flesta var hyggliga människor med usla jobb. Sedan hade hon jobbat på larmcentralen ett år och börjat hata allt och alla, för två tredjedelar av samtalen kom från idioter som inte begrep vad ett nödläge innebar. Laura pratade fortfarande med Betsy och Shelly Barnard. Andy hade sett samma sak oräkneliga gånger. De visste inte riktigt hur de skulle avsluta samtalet och Laura var för artig för att avfärda dem. Istället för att gå tillbaka till bordet gick Andy bort till fönstret. Restaurangen hade ett guldläge inuti Belle Isles köpcentrum, en hörnlokal på bottenvåningen. På andra sidan strandpromenaden rörde den annalkande stormen upp vågor i Atlanten. Folk rastade hundar och cyklade längs den platta remsan hårdpackad sand. Trots namnet var Belle Isle varken vackert eller – tekniskt sett – en ö. Det var en konstgjord halvö som skapats när arméns ingenjörstrupper muddrade hamnen i Savannah på åttiotalet.

Tanken var att landmassan skulle bli ett obebott skydd mot orkaner, men staten hade sett en chans att tjäna pengar på den nya strandremsan. Fem år efter muddringen var halva ytan täckt av betong: strandhus, radhus, lägenheter, köpcentrum. Resten var tennisbanor och golfbanor. Pensionärer från landets norra delar spelade i solen hela dagarna, drack martinis i solnedgången och ringde polisen när grannarna lämnade soptunnorna ute vid vägen för länge. ”Jesus”, viskade någon, lågt och argsint, men med en överraskad biton. Luften hade förändrats. Det gick inte att beskriva situationen på något annat vis. En kall kåre gled längs Andys ryggrad. Näsborrarna vidgades. Hon blev torr i munnen och ögonen tårades.

Det ploppade till, som om någon öppnade ett burklock. Andy vände sig om. Kaffekoppen gled ur hennes hand. Hon följde den med blicken. Vita porslinsskärvor studsade på det vita stengolvet. Först hade det varit kusligt tyst, men nu rådde fullt kaos. Skrik. Gråt. Folk som sprang, hukade sig med händerna om huvudet. Kulor. Pang-pang. Shelly Barnard låg på golvet, med utslagna armar och vridna ben. Ögonen var vidöppna. Den röda tröjan såg blöt ut och klibbade fast vid hennes bröst. Blodet rann från näsan. Andy såg den tunna, röda rännilen glida ner för kinden och in i örat. Hon hade små Bulldoggs-örhängen på sig. ”Nej!” tjöt Betsy Barnard. ”N…” Pang. Andy såg kvinnans hals spy ut en kaskad av blod. Pang. Sidan av Betsys huvud fläktes upp som en plastpåse. Hon föll ner på golvet. Ovanpå dottern. Ovanpå sin döda dotter. Död. ”Mamma”, viskade Andy, men Laura var redan där. Hon rusade mot Andy med utsträckta armar och böjda knän. Munnen var öppen. Ögonen var uppspärrade av skräck. Ansiktet var täckt av röda prickar. Andy slog huvudet i fönstret när hon tacklades ner på marken. Hon kände en vindpust mot ansiktet när luften pressades ur Lauras lungor. Allt blev suddigt. Hon hörde ett knakande och tittade upp. Sprickorna spred sig som ett spindelnät över glasrutan. ”Snälla!” skrek Laura. Hon hade vänt sig om, kom upp på knä och sedan på fötter. ”Sluta, snälla.” Andy blinkade. Hon gned sig i ögonen med knytnävarna. Något skavde i ögonlocken. Smuts? Glas? Blod? ”Snälla!” ropade Laura.

Andy blinkade igen. Och igen. En man riktade sin revolver mot mammans bröstkorg. Det var ingen polispistol utan en revolver med cylinder, som något ur en Västern. Han var klädd för rollen – svarta jeans, svart skjorta med pärlemorknappar, svart skinnväst och svart cowboyhatt. Pistolbältet hängde långt ner på höften. Ett hölster för revolvern, en lång läderslida för jaktkniven. Stilig. Ansiktet var ungt och slätt. Han var i Shellys ålder, kanske lite äldre. Men Shelly var död nu. Hon skulle aldrig gå på UGA. Hon skulle aldrig mer skämmas över sin mamma, för mamman var också död. Och mannen som mördat dem riktade just nu sin revolver mot Lauras bröstkorg. Andy satte sig upp.

Laura hade bara ett bröst kvar, det vänstra, ovanför hjärtat. Kirurgen hade tagit det andra och hon hade inte låtit dem göra ett nytt än eftersom hon inte stod ut med tanken på att träffa ytterligare en läkare och genomgå ytterligare ingrepp och nu stod mördaren framför henne och tänkte skjuta henne i bröstet som var kvar. ”Mm…” Ordet fastnade i Andys hals. Hon kunde bara tänka det. Mamma. ”Det är ingen fara.” Lauras röst var lugn och kontrollerad. Hon hade sträckt ut händerna framför sig som om hon kunde fånga kulorna. ”Du kan gå nu”, sa hon till mannen. ”Dra åt helvete.” Han såg på Andy. ”Var har du pistolen, snutjävel?” Andy kröp ihop till en liten boll.

”Hon har ingen pistol”, förklarade Laura samlat. ”Hon är sekreterare på polisstationen, inte polis.” ”Upp med dig!” vrålade han åt Andy. ”Jag ser brickan! Upp med dig, snutjävel, och gör ditt jobb!” Laura tog till orda igen. ”Det är ingen bricka. Det är ett emblem. Ta det lugnt nu.” Händerna höjdes och sänktes i luften, som de gjort när hon stoppade om Andy i sängen om kvällarna när hon var liten. ”Andy, lyssna på mig.” ”Ni ska lyssna på mig, jävla subbor!” Saliven sprutade ur mannens mun och han viftade med revolvern. ”Res dig, snutjävel. Det är din tur.” ”Nej.” Laura ställde sig i vägen för honom. ”Det är min tur.” Mannens blick for tillbaka till Laura.

”Skjut mig.” Hennes röst var full av förvissning. ”Jag vill att du ska skjuta mig.” Förvirringen bröt igenom hans ilskna mask. Det här hade han inte väntat sig. Folk skulle vara rädda, inte offra sig frivilligt. ”Skjut mig”, upprepade hon. Han kikade över Lauras axel på Andy och sedan tillbaka. ”Gör det”, sa Laura. ”Du har bara en kula kvar. Det vet du. Revolvern rymmer bara sex kulor.” Hon höll upp händerna och visade fyra fingrar med vänstra handen och en med den högra. ”Det är därför du inte har skjutit än. Du har bara en kula kvar.” ”Det vet du inte …” ”Bara en till.” Hon viftade med tummen för att markera den sista kulan. ”När du skjuter mig kommer min dotter att springa härifrån. Eller hur, Andy?” Vad? ”Andy”, sa hennes mamma. ”Du måste springa, älskling.” Vad? ”Han kan inte ladda om tillräckligt snabbt för att skada dig.” ”Fan!” vrålade mannen i ett försök att arbeta upp sin vrede igen. ”Stå stilla, båda två!” ”Andy.” Laura tog ett steg mot skytten. Hon haltade. Det rann blod från en reva i linnebyxorna. Något vitt som liknade ben stack ut. ”Lyssna på mig, gumman.” ”Stå still, sa jag!” ”Ta köksvägen.” Lauras röst var stadig. ”Det finns en utgång på baksidan.” Vad? ”Stå still, kärring. Båda två.” ”Du måste lita på mig”, sa Laura. ”Han kan inte ladda om tillräckligt snabbt.” Mamma. ”Res dig upp.” Laura tog ytterligare ett steg. ”Res dig, sa jag.” Nej, mamma. ”Andrea Eloise.” Nu använde hon sin stränga mammaröst, inte den snälla. ”Res dig upp. Nu.” Andys kropp rörde sig automatiskt. Vänster fot platt mot golvet, höger häl upp, fingrarna mot marken som en löpare innan starten. ”Sluta!” Mannen riktade revolvern mot Andy, men Laura flyttade sig. Han ryckte tillbaka den och hon följde med så att hennes kropp blockerade Andys. Skyddade dottern från den sista kulan i revolvern. ”Skjut mig”, sa Laura till mannen. ”Varsågod.” ”Åt helvete med det här.”

Andy hörde ett klick. Var det avtryckaren som trycktes in? Hanen som träffade kulan? Hon knep ihop ögonen och händerna for upp till huvudet för att skydda det. Men inget hände. Ingen kula. Inget skrik av smärta. Ingen duns när hennes mamma dråsade i golvet. Golv. Mark. Sex fot under jorden. Andy kröp ihop och tittade upp. Mannen hade knäppt upp remmen på jaktknivens slida. Han drog långsamt ut den. Femton centimeter stål. Sågtandad på ena sidan. Vass på den andra. Han stoppade revolvern i hölstret och tog kniven i sin bästa hand. Han höll den inte med spetsen uppåt som en matkniv utan med bladet neråt, som när man ville knivhugga någon. ”Vad ska du göra med den där?” frågade Laura. Han svarade inte. Han visade henne. Två steg framåt.

Kniven höjdes i en båge och for ner mot mammans hjärta. Andy var som förlamad, för skräckslagen för att krypa ihop, för chockad för att göra något annat än att se sin mamma dö. Laura stack ut handen som om hon kunde hejda kniven. Den skar rakt igenom hennes handflata. Istället för att falla ihop eller skrika lindade Laura fingrarna om fästet. Det blev ingen strid. Mördaren var för förvånad. Laura vred kniven ur hans grepp medan det långa bladet stack ut ur hennes hand. Han snubblade bakåt. Han stirrade på kniven i hennes handflata. En sekund. Två sekunder. Tre.

Sedan verkade han minnas revolvern. Högerhanden sträcktes efter den. Han lade fingrarna om handtaget. Mynningen glimmade till av silver. Hans vänstra hand lades runt vapnet när han förberedde sig på att sätta den sista kulan i Lauras hjärta. Utan ett ljud svingade Laura armen med baksidan av handen först och satte kniven i sidan av hans hals. Knaster, som när en slaktare hugger upp ett köttstycke. Ekot studsade runt i rummet. Mannen flämtade till. Han gapade som en fisk och ögonen vidgades. Lauras handrygg var fortfarande fastnaglad vid hans hals, mellan handtaget och bladet. Andy såg hennes fingrar röra sig. Ett klickande ljud hördes. Revolvern skakade när han försökte höja den. Laura sa något, mer ett morrande än riktiga ord.

Han fortsatte höja revolvern. Försökte sikta. Laura ryckte ut kniven genom framsidan av hans hals. Blod, senor, brosk. Ingen fontän eller dimma som tidigare. Allt vällde fram ur hans uppskurna hals som om en damm brustit. Den svarta skjortan blev svartare. Pärlemorknapparna skimrade i skära nyanser. Revolvern var det första som föll. Sedan träffade hans knän golvet. Sedan bröstkorgen. Sedan huvudet. Andy släppte inte hans ögon med blicken. Han var död innan hela kroppen hade nått golvet.

Svensk bearbetning: Ulla Karlsson Sepp

Just nu

Lästips:

Författaren Karin Slaughter har skrivit boken Bilder av henne som blir tv-serie på Netflix. Läs mer om deckaren och ett utdrag ur boken här.