Julia Dufvenius om att spela mot maken i Heder: Vi är stränga mot varandra
Hon är en egensinnig och impulsstyrd person som handlar först och tänker sedan. Avsaknaden av självkontroll försätter henne ibland i livsfarliga situationer. Nej, det är inte Julia Dufvenius jag talar om utan Elin, Julias karaktär i thrillerserien Heder där en advokatbyrå som har specialiserat sig på att hjälpa utsatta kvinnor står i förgrunden. Faktum är att Julia har ganska lite gemensamt med sin rollfigur i serien.
– Det jag kan relatera till är att jag liksom Elin mår bra av struktur och rutiner. Liksom hon är jag också omtänksam mot mina kära. Däremot kan jag inte alls känna igen mig i Elins impulsivitet, men det är väldigt roligt att få spela någon som har den typen av personlighet, konstaterar Julia.
Se också: 7 saker du inte visste om Julia Dufvenius
Serien, som nu är inne på sin andra säsong, skapades på initiativ av Julia själv och vännerna Alexandra Rapaport och Anja Lundqvist som spelar hennes advokatkollegor i Heder, samt Sofia Helin som på grund av andra åtaganden inte kunde göra den roll som från början var vikt för henne. Istället plockade man in Eva Röse som gjorde huvudrollskvartetten fulltalig.
De fyra huvudrollsinnehavarna är också exekutiva producenter för serien. Att inte bara ha ansvar för sin egen rollprestation utan för hela slutprodukten är enligt Julia ett privilegium men samtidigt mycket svårare än vad hon hade föreställt sig.
– Vi jobbade först hårt med manuset och sedan med inspelningen. När det var klart tänkte jag i min naiva okunskap att det mesta av jobbet var avklarat, men det visade sig att klippningen var ett mycket större projekt än vad jag hade förstått. Som exekutiva producenter ska vi vara med och godkänna allt, men inte på ett passivt sätt där man bara säger: ”Det där ser bra ut.” Det handlar istället om att aktivt granska och ifrågasätta om olika parametrar, så som tempot, bildvalet och musiken, är rätt. För mig har det varit en läroprocess. Tack vare övningen som vi fick när vi jobbade med första säsongen gick allting lättare under arbetet med säsong två.
Spelar mot sin äkta hälft
Observanta tv-tittare har kanske lagt märke till att Elins man, David, spelas av ingen mindre av Julias egen äkta hälft, Christopher Wollter.
– Det var inte mitt förslag utan Alexandras och Anjas. Jag hade ingen talan i den frågan, vilket jag inte heller ville ha, understryker Julia.
Hon medger att hon hade vissa farhågor inför att provspela mot Christopher, eller ”Stoffe” som hon kallar honom.
Det här är Julia
Namn: Elin Julia Dufvenius Wollter
Ålder: 45 år.
Yrke: Skådespelare.
Familj: Maken Christopher Wollter, 49, dottern Tilde, 21, och sonen Vide, 14.
Bor: På Östermalm i Stockholm.
Aktuell: I rollen som Elin i thrillerserien Heder som kan ses på Viaplay.
– Det jag var mest rädd för var att det inte skulle lira mellan oss eftersom det krävs en viss personkemi. Jag menar, hemmaliv är en sak, skådespeleri en annan. Tänk om vi är jättedåliga ihop, gruvade jag mig innan provspelningen. Men det visade sig vara både oerhört lätt och oerhört roligt att spela mot Stoffe. Den största skillnaden jämfört med att spela mot någon annan skådespelare är nog att vi är mer kritiska och stränga mot varandra. När vi ser att den andra försöker hitta en enkel utväg avbryter vi och tar om scenen.
Mitt under inspelningen av Heder förra våren fick Julia covid-19 och var tvungen att sitta i karantän.
– Som tur var kunde de slänga om i inspelningsschemat så att min frånvaro inte fick några större ekonomiska konsekvenser. Eftersom jag inte hade filmat på ett par dagar när sjukdomen bröt ut smittade jag tack och lov heller ingen annan i inspelningsteamet. Mina enda symptom var att jag blev väldigt trött och tappade lukt- och smaksinnet. Det jäkliga är att symptomen hänger kvar trots att det gått över ett år. Långsamt blir det lite bättre, men fortfarande har jag förvrängda lukt- och smakupplevelser. Viss mat som jag älskade förut kan jag inte äta längre, säger Julia beklagande.
Hon gnuggar sig i hårfästet och förklarar ursäktande att hon har lim kvar efter peruken som hon bar dagen innan då hon var i Luleå och spelade in den kommande julkalendern. Julia tillhör den lyckligt lottade minoritet inom skådespelarbranschen som haft ett fullspäckat schema även under pandemin. Värre har det varit för maken Christopher som enligt planen skulle ha stått på scenen hela året.
Träffades på Teaterhögskolan i Göteborg
– Även om det är olyckligt att han varit understimulerad har det medfört många vinster på det privata planet att han har varit hemma mer. Vi har aldrig setts så mycket som under det här året. I vanliga fall är Stoffe ofta i Göteborg eller Malmö och spelar musikal eller ute på någon inspelning, medan jag är mer Stockholmsbaserad. Det har varit väldigt trevligt att för en gångs skull kunna äta middag ihop och gå och lägga sig samtidigt.
Relationen som inleddes när de båda gick på Teaterhögskolan i Göteborg är nu inne på sitt tjugotredje år. En fråga som Julia vid det här laget är van vid att få är hur hon och Christopher har burit sig åt för att för att lyckas hålla ihop så länge.
– Vi har verkligen jobbat med vår relation. När vi fick barn skrev vi kontrakt om att vi inte skulle separera de första tre åren då de flesta separationerna bland småbarnsföräldrar enligt statistiken sker. Men ibland har vi så klart varit sjukt trötta på varandra. Personlighetsmässigt är vi jätteolika. Stoffe är äventyrslysten och skulle gärna segla jorden runt. Min äventyrslystnad inskränker sig till jobbet där jag tycker det är kul att kasta mig ut i nya utmaningar. Privat tycker jag det är tillräckligt spännande att gå och handla på Coop.
Se också: Julia Dufvenius och Christopher Wollter i Tillsammans med Strömstedts
Ordning och reda har varit en revolt
En ordnad tillvaro med kärnfamilj, fast anställning på en institutionsteater och vackert boende är något som Julia medvetet har eftersträvat i livet. Kanske inte så konstigt med tanke på att hon växte upp i ett kollektiv med en ensamstående mamma som förde en osäker frilanstillvaro som teaterproducent och inspelningsledare på tv.
– Stabilitet och ordning och reda har definitivt varit mitt försök till revolt. Det avspeglas nog också i mina värderingar. Fast jag kommer från en proletär bakgrund tycker jag exempelvis att kungafamiljen är toppen, medger hon leende.
När Julia föddes hade föräldrarna varsin åttaårig dotter med samma förnamn, ”mammas Lotta” och ”pappas Lotta”.
– Jag växte upp med mamma och hennes Lotta. Pappas Lotta bodde med sin mamma. Det kändes alltid lyxigt att få träffa henne. Jag älskar min pappa. Han är filosofisk och rolig att prata med. Vi har bra kontakt idag, men under min uppväxt var han inte så särskilt närvarande. Han är en ensamvarg som alltid har bott själv.
Styvpappan gav henne självförtroende
Tio år gammal fick Julia en styvpappa – arkitekten Carl-Eric som kom att blir en synnerligen viktig person för henne.
– Carl-Eric tillförde struktur och ledarskap i mitt liv, plus att han var intellektuell. När han kom in i familjen hade jag dåligt självförtroende eftersom jag led av dyslexi och inte kunde stava. Carl-Eric övertygade mig om att jag ändå var duktig på att skriva och framhöll en massa andra saker som han tyckte jag var bra på. Han fick mitt självförtroende att växa på ett fantastiskt vis.
Carl-Eric dog 2018. Julia har även honom att tacka för att hon har byggt upp en betryggande ekonomisk buffert inför sin ålderdom.
– Dagen efter att jag hade gått ut scenskolan sa han åt mig att börja pensionsspara. ”Jamen jag har inte råd, jag ska ju snart ha barn”, protesterade jag. ”Men då betalar jag det första året”, svarade Carl-Eric. När det året var slut tog jag själv över sparandet. Idag försöker jag lära den yngre generationen vikten av bädda för framtiden genom att pensionsspara.
Julia tog starkt intryck av den teatervärld som hennes mamma var en del av och bestämde tidigt för att det var skådespelerska och inget annat som hon skulle bli. Besvikelsen var enorm när hon vid första försöket att ta sig in på Teaterhögskolan åkte ut i den fjärde och sista utgallringen.
Har jobbat med Ingmar Bergman
Som plåster på såren bärgade hon en av de två huvudrollerna i den numera kultförklarade ungdomsserien Glappet, om bästisarna Ella och Josefin som befinner sig i gränslandet mellan ungdom och vuxenliv.
9 snabba frågor
Finns det någon person som du skulle vilja träffa?
– Ja, Meryl Streep. Jag tycker att hon är grym skådespelerska med en fantastisk bredd. En annan person som jag gärna hade träffat om han inte vore död är Leonard Cohen som jag har lyssnat på ända sedan jag liten. På den tiden dagdrömde jag till och med om att han var min pappa.
Vilket föremål kan du inte vara utan?
– Läppglans eller någon annan återfuktande produkt till läpparna. Torra läppar är det värsta jag vet.
Vilket är ditt bästa karaktärsdrag?
– Att jag är ärlig och modig.
Vilket är dina sämsta karaktärsdrag?
– Mitt dåliga morgonhumör, och att jag ibland har svårt att fatta beslut. Eftersom jag alltid tänker ”å ena sidan och å andra sidan” blir mina beslutsprocesser längre än vad jag hade önskat.
Vilken är din största last?
– Att jag håller på för mycket med mobiltelefonen. Det är nog en större last än mitt snusande.
Vilken är den största extravagansen som du unnar dig?
– Lyxig mat gjord på bra råvaror.
Vad gör du helst en ledig dag?
– Jag tycker det är väldigt mysigt att promenera långt och samtidigt prata med vänner. Därefter tar jag gärna ett bad, äter middag med min familj och går och lägger mig tidigt.
Vilken är din favoritplats?
– Västkusten där vi har vårt sommarställe. Andra favoritplatser är Stockholm, Norrland och Medelhavet.
Kan du nämna en kollega som har betytt mycket för dig?
– Marie Göranzon. Hon har alltid varit genuint intresserad av den yngre generationen skådespelare. Jag hade bara varit på Dramaten i något år då jag med kort varsel fick hoppa in i en av huvudrollerna i En midsommarnattsdröm. När Marie gick förbi mig i korridoren sa hon: ” Vad kul att du hoppar in. Det ska bli så roligt att se dig på scen.” För mig som hade beundrat Marie i hela mitt liv var det gigantiskt stort att få den uppmuntran från henne.
Det var inte bara en hel generation unga tjejer som följde serien utan även en ”Fårögubbe” vid namn Ingmar Bergman. Julias rollgestaltning etsade sig uppenbarligen fast hos den store regissören som några år senare erbjöd henne en av rollerna i tv-filmen Saraband.
– Det var jättespeciellt att jobba med Ingmar Bergman. Jag kände mig oerhört sedd av honom. Men det var ett arbete som man gick in i på bestämda premisser. När man jobbade med Bergman kunde man inte komma och säga: ”Du, jag har några förslag på ändringar här.” Det var bara att plugga in sitt manus ordentligt och sedan följa det till punkt och pricka.
Av Ingmar Bergman lärde sig Julia vilken betydelsefull uppgift teatern har i samhället. Under åren på Dramaten gick det dock gradvis upp för henne hur ojämlik teaterbranschen är.
– Medan männen får gestalta sina roller har jag emellanåt upplevt att jag själv har reducerats till en slags tavla som bara förväntas stå på scenen och se så vacker ut som möjligt. Det handlar väldigt mycket om yta och utseende, och det är ju inte det som är mitt jobb.
Plågsamt att spela något som inte är bra
För ungefär tolv år sedan började Julia känna att teaterarbetet tog mer än vad det gav. Anledningarna till att hon kom till den punkten var flera.
– Jag tyckte det saknades en dialog kring varför vi skulle göra vissa produktioner och för vilken målgrupp de var tänkta. Många roller kunde jag över huvud taget inte känna igen mig i. Det är plågsamt att spela något som man inte tycker är bra. Gör man det några gånger på raken så tär det på en. Dessutom kändes det klaustrofobiskt att vara så extremt uppbunden av ett tidsschema. Fast jag älskar mitt yrke började jag längtansfullt tänka på den dagen då jag skulle få gå i pension.
I sin strävan efter fast anställning på Dramaten hade Julia knogat på så hårt att hon premierades med Dramatens Flitighetsstipendium som tilldelas den skådespelare som medverkat i flest föreställningar under en säsong.
– Jag ville så gärna få vara med i olika uppsättningar, men det var också ett utslag av anpassningssjuka från min sida. Baksidan av det var att jag kände mig livegen. Familjen fick ofta finna sig i att komma i andra hand, och jag hade svårt att boka in privata saker som låg långt fram i tiden. Om någon blir sjuk på teatern förväntas man kunna hoppa in som ersättare. Man måste hela tiden vara på alerten, samtidigt som man känner en oro för att inte räcka till. Det är inget bra liv.
Var avundsjuk på kvinnliga kollegor
Vändpunkten var ett oväntat möte med teaterkollegan Anja Lundqvist på köpcentrumet Fältöversten. Tidigare hade Julia sett Anja och andra kvinnliga kollegor i samma ålder som konkurrenter om åtråvärda roller.
– När jag inte mådde bra i min livssituation började jag jämföra mig med andra. Fast jag själv hade en full tallrik sneglade jag avundsjukt på kollegor och fråga mig: Varför fick hon den rollen? Jag ville inte släppa människor inpå livet och hade svårt att ge andra beröm.
Men den där dagen på Fältöversten hände något oväntat. Julia och Anja släppte garden, vädrade sitt missnöje med sina arbetssituationer och anförtrodde sina framtidsdrömmar till varandra. Det som stod överst på bådas önskelistor var att få filma utomlands. Bara någon månad senare hade de båda fått stora roller i Sune i Grekland som spelades in på Rhodos.
Där lärde de känna varandra på allvar. Den nyfunna vänskapen utmynnade i en gemensam podcast som blev ett nytt steg i Julias yrkesmässiga frigörelseprocess. Istället för att betrakta jämnåriga kvinnliga kollegor som rivaler har hon med tiden insett sprängkraften i att liera sig med dem och tillsammans skapa sina egna arbetstillfällen, vilket Heder är ett praktexempel på.
– Innan jag slog mig fri satt jag och väntade på att bli uppbjuden till dans. Jag blir gärna uppbjuden ibland även fortsättningsvis, men jag vill inte vara beroende av det. Det känns befriande att ingen längre kan säga till mig vad jag ska göra. Nu är det jag själv som bestämmer vilken yrkesväg jag ska ta.