Jonas Gardell: Jag väntade i fem år på att Mark skulle komma tillbaka
Han är en av Sveriges mest folkkära kulturpersonligheter. När Allas träffar Jonas Gardell inför utgivningen av romanen Fjollornas fest är det en avspänd Gardell, vilken anlagt skägg, som glatt hälsar och slår sig ner för en pratstund över en kopp te. Om nya romanen säger han:
– Fjollornas strategi är att de är roliga, bitchiga och skrattar, men så är allting ganska sorgligt samtidigt. Jag ville skriva en bok som var underhållande som fan, ville att den skulle vara som en film, att man skulle tycka väldigt mycket om de här knasiga och underbara fjollorna.
Romanen bygger på två historier som vävs samman. Dels den om då gayklubben Club Etoile flyttar till Piperska muren i Stockholm och ställer till med en fest som kommer att kallas ”Sveriges största fjollparty”. Parallellt berättas om hur en liten pojke kommer underfund med att han är homosexuell och i brist på stöd från föräldrar och samhälle, och på grund av sin nyfikenhet, halkar in på en farlig väg.
– Jag hade länge försökt skriva en bok om övergrepp, börjat och börjat, men så blev det inte bra. När jag läste om Fjollornas fest, vilken anordnades i verkligheten, så förstod jag att jag skulle kombinera de fjollorna med det lilla fjolliga barnet och hans väg till deras gemenskap, som är mörk, vilket också är mycket vanligt. Med det tillvägagångssättet blev det enklare. Jag tror aldrig jag skrivit en bok som varit så lustfylld att skriva och lika tydlig i vad den skulle vara, berättar Jonas.
Jonas Gardell: Det är fortfarande farligt att vara bög
Romanen är skriven i en sorts sagoform. Det beror inte i första hand på debatten om dragqueens som läser sagor för barn, utan på att berättelsen till stor del bygger på olika sagor. Jonas har medvetet återgått till att som i sin ungdom skriva mer kortfattat. Till skillnad från hans två föregående romaner, som är tjocka och episka, är Fjollornas fest på 200 sidor. Han känner även att hans senaste två böcker var lite väl folkbildande och ”folkskoleläraraktiga”:
– Så jag lovade mig själv att den här skulle vara underhållande, att den tydligt skulle vara en skönlitterär roman.
Då förra boken kom läste jag en intervju med rubriken ”Det är fortfarande kontroversiellt att skriva om en glad bög”. Här känns det som motsatsen, att alla är olyckliga?
– Är de verkligen det? De skrattar ju hela tiden.
Jag menar att det finns ett ständigt närvarande mörker.
– Absolut, men är det något vi bögar alltid vetat så är det att när livet suger dansar man disco. Någon av dem säger något liknande också i boken, vilket är en sanning om livet. Så man får nog välja hur man vill se det. Ska man beklaga sig över deras sorgliga liv eller se vilken fantastisk gemenskap de har? Ärligt talat skulle du nog själv bli jävligt underhållen om du satt med på fjollornas fest när alla blev plakatfulla.
Du är inte rädd att boken ska användas emot dig av de högerextrema krafter som för kulturkrig mot dragqueens?
– Deras argument är att man ska värna om barnen, vilket de inte gör. I boken har Mikael, som litet homosexuellt fjollbarn, ingen att spegla sig i. Hans föräldrar är jättefina, men har inga verktyg för att hjälpa honom. Klasskamraterna är elaka. Barn som han tvingas i regel ut i en starkt sexualiserad vuxenvärld. Och eftersom homokulturen, på grund av sådana som Björn Söder, tvingats vara en skam-, tystnads- och hederskultur, har det varit en utmärkt grogrund för rovdjur att cirkulera i.
Jonas fortsätter:
– Bakom lyckta dörrar sker förr eller senare alltid något skamligt. Jag tänker att både för Mikael i boken och mig själv som barn, om någon rosa snäll dragqueen kommit och sagt: ”Nu ska du få se dig själv. Så här är du. Så här är jag. Vi finns här för dig och ska lära dig prata fjollska.”, då kanske jag sluppit den skit jag gick igenom. Än i dag, 2023, tar HBTQ-barn livet av sig i högre utsträckning, lider mer av psykisk ohälsa, har färre kompisar, blir mer mobbade, deltar mindre i gymnastiken, har färre fritidsaktiviteter, är ensammare och blir mer utsatta för sexuella övergrepp än andra barn. Det är den tillvaro Björn Söder och hans gelikar dömer dem till, vilket är fruktansvärt, ett övergrepp och ett brott.
Bakom lyckta dörrar sker förr eller senare något skamligt
Han förklarar:
– Jag har vägrat vara en del av tystnadskulturen. I debattartikel efter debattartikel har jag skrivit om sexuella övergrepp på pojkar, och vi måste våga prata om det, för det är så vanligt. Pojkar som blir utsatta ifrågasätts både i sin maskulinitet och i sin sexualitet. Ofta vågar de inte berätta, för att sådana som Björn Söder inte kan ta det. Med Regnbågsfonden och Childhood har jag projektet De osynliga barnen där vi samlat barnrättsorganisationer och HBTQ-organisationer för att prata om dessa saker och medvetandegöra hur viktigt det är. Så joina vår kamp, för vi tar kampen på allvar. Att hålla tyst eller gömma undan skulle inte vara jag. Jag är grundad i de här frågorna, för jag var ett barn som blev våldtaget.
Jonas är noga med att påpeka att övergrepp mot barn kan belysas och medvetandegöras på olika sätt. Själv tror han inte att Patrik Sjöbergs kontroversiella sätt, att hänga ut pedofiler med namn och bild på sajten Dumpen, är särskilt bra:
– Det är mobbarens sätt att göra det på, och då riskerar han att stöta ut och frysa ut andra barn, vilket händer. För det finns de som råkar vara barn till dessa förövare och man vet hur dåligt de barnen mår. Patrik får ta på sig den skulden, vilken han försöker skjuta bort. Jag försöker göra på ett annat sätt även om vi har samma mål. Därför tycker jag också det är jätteviktigt att någon som själv utsatts skriver den här boken och låter oss prata om det.
Jonas Gardell
Ålder: 59 år.
Familj: Exmaken Mark Levengood och två gemensamma barn.
Gör: Komiker och författare.
Bor: I Stockholm.
Aktuell: Med boken Fjollornas fest (Norstedts förlag) som lanseras den 7 september.
Synen på åldrandet och sex: Kan ha roligt ihop oavsett ålder
Gardell fyller 60 år i november. Om att åldras säger han:
– Jag har än så länge inga problem med mitt åldrande, men är också vansinnigt frisk. Föräldrarna sa ”Så länge man har hälsan ...” Jag tyckte det lät töntigt som ung. I dag förstår jag fullständigt, och jag har hälsan, har inte ont någonstans.
Du har sagt att man ska se skönheten i åldrandet. Jag håller med, men har lättare att se skönheten i andras åldrande än i mitt eget.
– Precis. Att man tillåter andra, men inte sig själv att åldras. Jag försöker låta bli det, även låta bli att tänka på ålder när jag tänker på vad jag finner attraktivt, kan tycka både en yngre och en äldre människa är vacker. Hade Ian McKellen frågat ”Ska vi ligga?” hade det blivit ett rungande JA, och han är över 80. Skulle hans sonson kommit skulle jag säkert också sagt ja. Jag är för gammal för att bry mig om ålder. Vi möts som människor. Du lever, jag lever. Det är fantastiskt. Ska vi ha roligt ihop, oavsett om det rör sig om sex eller andra möten?
Orsaken, till att Jonas inte är åldersfixerad, är enkel:
– Homokulturen jag kommer ifrån var väldigt åldersintegrerad. Bodde du i Norrköping fanns bara ett RFSL-kafé, öppet varannan onsdag, med samma gamla gubbar, någon tant och ungdomar där. Du umgicks med alla oavsett ålder. Det är samma i teater- och filmvärlden. Allt från barn till gamla tanter jobbar ihop. Några av mina bästa vänner är mycket äldre än mig. Claire Wikholm närmar sig 80. Jag var god vän med Ernst Hugo Järegård. Det är en stor tillgång i mitt liv att få umgås med äldre och ta del av deras erfarenheter, humor och visdom. Samtidigt är det inspirerande med unga människor som är nyfikna, obrutna av livet, kanske just kommit in på en konstskola, sprudlar av inspiration och lust att leva. Det är fantastiskt att få ta del lite av alla världar.
Jonas om tuffa perioden som ledde till skilsmässan från Mark
Privat har Jonas nyligen separerat från maken Mark Levengood som han har två barn med. Separationen blev offentlig i januari. Det var en tuff period, men han försöker tänka positivt:
– Vi var tillsammans i två tredjedelar av våra liv. Sista halvåret efter separationen har jag känt att jag nästan har en skyldighet att ta reda på vem är jag är och våga prova nya saker. Allt från frukostvanor, när jag går och lägger mig på kvällen till skägg. Alla mina vanor är brutna ändå, eftersom jag inte längre är ihop med Mark, som var min vana. Förut visste jag precis hur min livsväg skulle se ut. Nu ser jag inte ens första kröken. Det är läskigt, men fruktansvärt kul. Visst gör det ont när knoppar bister, men det är också häftigt när något nytt händer.
Saknar du det som var?
– Både ja och nej. Det var inte samma dag vi kom på det vi gick ut offentligt med att vi separerat. De sista fem åren hade jag ägnat åt att vänta på att Mark skulle komma tillbaka till mig, för Mark var fladdrig och gjorde en massa annat. Och det var väldigt skönt, det ögonblick jag fattade att jag inte kunde vänta längre. Han kommer inte att komma. Jag måste gå vidare med mitt liv. Det var otroligt smärtsamt, men också absolut nödvändigt.
Jonas fortsätter:
– Eftersom vi varit ihop så länge har vi mängder med nycklar till varandras liv, gemensamma minnen och kan varandras historier som ingen annan. Då är det jätteviktigt att slå vakt om och värdera, har vi båda sagt, att hitta en plats där vi är goda vänner. Därav ser du oss gå i Prideparaden tillsammans. Vi har gemensam vårdnad om Prideparaden, åker till Mallorca ihop på semester. Som alla andra skilda med barn försöker vi få vår shit together.
Han funderar:
– Jag är 60 snart. Folk säger att det är väl ingen ålder, men på Jesu tid var medellivslängden 25, år 1900 var den 50. Nu när vi kan hoppas på att bli 90 lever vi nästan dubbla liv. Ska vi inte med så långa liv passa på att leva mer än bara ett liv? Då är inte förändringen lika smärtsam. Att bara äta jordgubbar från 18 till 100 kan bli enahanda. Jag försöker se det som en nåd, har formulerat det i en text jag skrivit, att jag försöker gå in i det jag inte ville och inte önskade, men som jag inte heller kunde undvika, som en nåd. Att det är något jag förunnats, att bli kallad till möten jag inte trodde skulle komma, att få träffa nya människor. Det tycker jag är fantastiskt vackert. Sen kan jag naturligtvis sörja att en skilsmässa på ett sätt är ett misslyckande. Det är sorgligt, men hade varit ännu sorgligare om det inte varit sorgligt.
Jonas nya liv: ”Jag fyller 60 och framstår inte alls som desperat”
Det händer mycket i Jonas nya liv. Förutom boken Fjollornas fest går showen Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen! på Intiman i Stockholm under hösten.
– Men all min framtid med Mark har jag inte längre kvar, så jag är nyfiken på vad som ska komma, vet inte ens om jag lever om ett år, försöker att vara i pågåendet, leva i nuet. Boken och föreställningen kommer och det är fantastiskt. Jag har sträckt framtiden till att jag har en höst. Om herren vill och jag får leva kanske vi ses igen, men jag är inte så bekymrad över det.
Vad är det för show?
– Det blir en jäkla fest. Om man går med på att det inte finns någon värdighet i åldrandet kan man börja ha riktigt roligt. Jag har kläder med rosa flamingos och matchande keps, göra entré och gapar ”Jag fyller 60 !!! Och jag framstår som inte alls desperat”. Det finns även ett allvar i föreställningen, om att man inte får leva om sitt liv, så det gäller att ta vara på det.
Min kyrkoförsamling är accepterande av homosexuella
Apropå att vi kanske ses igen om herren vill, är Jonas Gardell numera med i samma baptistförsamling han en gång växte upp i, Norrmalmskyrkan i Stockholm.
– När jag gjorde research för förra boken Ett lyckligare år hittade jag en enkät från 1971 där man frågade samtliga samfund i Sverige om deras inställning till homosexuella. Svaren var allt från att de ska avrättas till att förskjutas eller fördömas. En enda, Joel Sörensson, pastor i Norrmalmskyrkan, sa: ”Gud fördömer inte homosexuella. Det gör inte vi heller”. Jag upptäckte att redan 1971 var min församling radikal och helt obekymrad om homosexuella. Samtidigt som jag läste enkäten gick min syster förbi Norrmalmskyrkan, såg en regnbågsflagga i fönstret på vilken det stod: Här är alla välkomna.
Detta fick en avgörande betydelse:
– Jag tog det som ett tecken från Gud och gick dit. De har en öppet homosexuell pastor och en kantor som är trans. Rainbow Gospels övar där, så jag insåg att jag har inget att förlåta. Allt det där jag misstänkte kom på skam. Det har alltid varit en HBTQ-inkluderande församling. Jag är djupt troende kristen och väldigt stolt över min församling. Den betyder så mycket.
Allas redaktion har sökt Mark Levengood för en kommentar.