Izabella Scorupco: ”Befriande att slippa spela snygg”
Den nya tv-serien är en fantasythriller med övernaturliga inslag. Tror du på det övernaturliga?
– Jag är väldigt andlig så jag kan gå till en healer och få massage och känna av det, men jag vet inte om det är övernaturligt. Jag skulle kalla mig mottaglig.
Hur närmade du dig rollen som Viveca Eldh, din polisliknande karaktär som laddar sig med el och jagar människor i Stockholms skuggvärld?
– När jag bekantade mig med henne gick jag igenom en slags medelålderskris, där jag funderade över vad jag vill att min uppgift i livet ska vara, vad jag känner att jag vill påverka. Jag blev så otroligt drabbad av historien. Vivecas uppgift är att vara beskyddare av samhällets underdogs, dem som ingen orkar finnas där för längre.
Jag skulle gärna spela sångerska på film
Hur påverkade det dig?
– Tidigare när jag sett hemlösa människor har jag kanske tänkt att vi alla kan bestämma oss för att börja jobba. Men det ligger inte till så. Väldigt många av de här människorna har aldrig använt droger, är inte alkoholiserade och är inte ”bara lata”. Det handlar om livstrauman som människor inte klarar av att ta sig ur, särskilt inte när både samhället och vännerna ger upp.
Är du själv beskyddande?
– Jag skulle vilja se mig som det, jag är det i alla fall med mina barn. Men jag vill ha en sån vän i mitt liv och jag önskar alla en Viveca i sitt liv.
Du slåss mycket i serien, hur bra är du på att boxas?
– Det bästa jag gjort är att boxas! Det är så sjukt jobbigt, gör så ont i kroppen och man använder sig av muskelgrupper jag inte ens visste fanns. Jag boxades två–tre gånger i veckan med en amerikanska som vunnit tre mästerskap och hade en boxningssäck hemma. Jag kunde gå in i gränder i LA som jag aldrig skulle ha drömt om att gå in i tidigare, men jag har ju också lite förort i mig från Bredäng.
Viveca ser rätt sliten ut, hur klarade din fåfänga av det?
– Det är en sån ynnest att få spela den här karaktären. Ju tröttare och mer sliten jag var, desto gladare var produktionen. Det är lyxigt att inte behöva vara snygg, särskilt om man jobbat med stora amerikanska produktioner. Då kan man spela en amerikansk stridspilot men ändå ska man vara snygg. Det är så befriande att slippa det.
Vad har du mer på gång i år?
– Det var en så otroligt intensiv inspelning och jag var borta hemifrån mycket. Så jag är både fysiskt och psykiskt slut. Men vi pratar om och planerar säsong två redan, det har varit så härligt att göra det här.
Du släppte ett album 1991, varför blev det inget mer?
– Alla som håller på i den här branschen sjunger, sen sjöng jag lite för högt en gång. Det var lite på kul att spela in en låt, den släpptes och sedan sålde den guld på en vecka. Det var inget jag hade räknat med.
Så det blir inga fler plattor?
– Jag skulle gärna spela sångerska på film, men jag ser mig inte som sångerska. Jag säger alltid till mina kompisar att om de hör mig prata om att jag ska spela in en skiva, så ska de hindra mig!
Hur ser en vanlig dag i ditt liv ut?
– Jag lämnar och hämtar barn på skolan. Jag älskar att hajka och vi bor nära Runyon Canyon park så jag vandrar där så fort jag hinner. Sen blir det lite mejl och med hus är det alltid något man behöver fixa. Och så är det hundarna, de har en egen dagmatte som är där när jag ska i väg. Det är otroligt mycket logistik.
Det låter stressigt?
– Ja, men jag är också väldigt bra på att göra ingenting, jag tycker det är skönt att bara softa. När jag väl jobbar är jag 200 procent. Jag går in så fruktansvärt mycket i mitt jobb, mer än många andra, så jag måste verkligen alstra energi när jag inte jobbar.
Vad är det bästa med att bo i LA?
– Självklart vädret. Det går inte att slå det. Jag känner mig också väldigt fri. Jag kan se ut lite som hur helst, ha brallorna på sniskan, och om jag går till Starbucks i fel t-shirt säger ändå alla ”you look amazing”. Även om jag vet att det inte är sant finns det något härligt i det.
Jag är väldigt bra på att göra ingenting.
Saknar du Sverige?
– Ja, hela tiden! Jag saknar Sverige som land och romantiserar Sverige. Jag har ett land i huvudet som jag lämnade för 20 år sen, som var problemfritt. Men efter en vecka här börjar jag tänka på vad jag har på mig när jag går till 7-eleven. Folk är så medvetna och trendkänsliga i den här stan.
Vad är det du saknar?
– Svensk mjölk, svenskt vatten och svenskt smör. Det finns inget som kan slå svenskt smör! Det är såna saker man inte ens kan föreställa sig att man skulle sakna. Som tur är har vi Ikea i LA där jag kan köpa grevéost och kaviar.
Du har ju nyligen flyttat – till en lyxvilla – varför då?
– Jag och min käraste ville hitta vårt drömhus ihop och allt klaffade med det här huset. Jag har aldrig behövt så mycket, bara det finns trygghet för barnen och att man kan gå över till grannen och låna socker, fast vi bor i LA. Jag är inte en som slår på stort, men nu blev det bara så.
Hur ser det ut hemma hos dig?
– Det viktigaste för mig är att det finns en energi i huset, att allt faller på plats, man ska inte behöva göra så mycket mer än att sätta sig i en soffa. Det ska vara tryggt och mysigt, och jag har annars väldigt svårt för stora hus. Jag är en hönsmamma som vill att alla ska sitta ihop i ett rum och tycker det är jobbigt när alla är utspridda.
Om jag skulle flytta in hos dig, vad är det första jag skulle störa mig på?
– Att jag är en jäkel på att få ihop piles. Jag har en organiserad röra, så jag vet exakt var allting ligger. Högarna uppstår för att jag alltid finns tillgänglig där jag behövs. Då släpper jag det jag håller i handen.
Vad finns alltid i ditt kylskåp?
– Smör och grädde.
Sista måltiden, vad äter du?
– Tom kha gai, kokosnötssoppan som jag älskar.
Vad dricker du till?
– Konjak. Jag älskar Hennessy. Min Karl kallar mig sin Sue Ellen och frågar: ”Kan du lägga några isbitar i den där så att jag hör var du är?”
Vem är Izabella Scorupco?
Ålder: 48.
Bor: I villa i Los Angeles.
Familj: Pojkvännen Karl Rosengren och barnen Julia, 21, och Jakob ”Kuba”, 15.
Gör: Skådespelare och modell.
Aktuell: Med tv-serien Hidden – förstfödd, på Viaplay.
Hissar: Alla brandmän i Kalifornien som släckte de svåra bränderna i höstas.
Dissar: De amerikanska vapenlagarna.
Av Nina Jakobson