Ingrid Bergman – Från älskad till hatad och älskad igen
Hon var helt obesvärad. ”Le, titta på mig, snurra!”, hörde hon sin pappa säga. Hon poserade, ständigt med blicken rakt in i linsen. Hon älskade det, varje gång lösgjorde sig någonting i henne.
Precis som när hon läste berättelserna om den hjältemodiga Jeanne d’Arc, bondflickan som blev franskt nationalhelgon. Så skulle hon minsann också göra: Gå ut i världen och slå dem med häpnad!
– Jag är den blygaste människan som någonsin uppfunnits. Men jag hade ett lejon inom mig som vägrade hålla tyst! sa Ingrid Bergman många år senare.
Ingrid Bergman vann tre Oscarstatyetter
Då hade hon just fått den andra av sina tre Oscars. Det var 1957 och inom amerikansk film kom hon tids nog att utses till den fjärde största kvinnliga stjärnan genom alla tider.
I huvudrollen mot Spencer Tracy i Dr Jekyll och Mr Hyde, mot Humphrey Bogart i Casablanca, Gary Cooper i Klockan klämtar för dig och Cary Grant i Notorious! – framför allt under 1940-talet var Ingrid Bergman, den flärdfria försynta tjejen från Stockholm, en filmaktris beundrad och älskad över hela världen.
– Det går bra för mig nu. De skriver och talar så vackert om mig att jag kan gråta av fröjd. Det var det jag ville ha i livet. Jag tycker det är så otroligt att man kan få det man vill ha i livet, skrev Ingrid i sin dagbok.
Ingrid Bergman i tvist med USA:s filmindustri
Ingrid Bergman kom aldrig till Oscarsgalan i Los Angeles 1957 för att ta emot statyetten som bästa kvinnliga skådespelare. Efter 1940-talets alla framgångar var hon i tvist med den amerikanska filmindustrin. Hon hade fallit i armarna på filmregissören Roberto Rossellini och valt att jobba med honom i Italien.
– Det var en kombination av passion – jag blev kär i denne man som var så olik alla andra män jag träffat – och ledan jag kände i Hollywood. Ju mer jag arbetade där desto mer ville jag fly och göra något annorlunda, något som ingen förväntade sig. Kunde jag också klara av den typen av film, vara så realistisk? säger Ingrid Bergman i dokumentärfilmen Jag är Ingrid från 2015.
Ingrids reträtt till Europa fick till och med politiska proportioner. 1950 höll Coloradosenatorn Edwin C Johnson ett långt anförande i USA:s kongress om en skådespelerska han tidigare hade sett som ett föredöme, men nu var etiskt fördärvad ”under starkt inflytande av onda krafter” och borde nekas vidare visum till USA.
Ingrid Bergman och Roberto Rossellini
Ingrid Bergman och Roberto Rossellini var båda gifta när de inledde ett förhållande. Deras kärleksaffär blev en stor internationell medieskandal och Ingrids uppfattade lättfärdighet gjorde länge att ingen i Hollywood vågade ha med henne att göra.
– På den tiden var det chockerande att en kvinna lämnade man och barn och förälskade sig i en annan och visade upp denna kärlek offentligt, och inte förnekade att hon var gravid. Jag var en fara för amerikanska kvinnor, sa Ingrid Bergman.
– Naturligtvis var jag sårad. Jag tyckte inte att det jag gjort angick andra. En skådespelerska ska dömas för det hon gör på scen eller på duken. Ingen mer än jag själv kan bestämma hur jag ska leva mitt liv.
Cary Grant tog emot Ingrids pris
Och under alla omständigheter älskade publiken henne. Liksom de flesta i branschen. När kollegan och vännen Cary Grant tog emot Ingrids Oscarsstatyett 1957 sa han i strålkastarljuset:
– Jag har äran att tacka er i hennes ställe. Kära Ingrid, om du hör mig nu, eller om du ser på televisionen, så ska du veta att alla de andra nominerade och alla du arbetade med i Anastasia – vi skickar våra gratulationer, vår kärlek, vår beundran och våra tillgivna tankar!
Det historiska dramat Anastasia hade tagit Ingrid Bergman åter till USA. Hon hade medverkat i fem filmer av maken Roberto Rossellini, men neorealismen föll inte någon större publik i smaken utanför Italien. Bristen på framgångar tärde på deras relation och Ingrid lättade upp genom att emellanåt spela teater i Paris.
Jag har upplevt ofantlig lycka i stunder med Roberto. Men också elände.
– Andra personer kom in och ville jobba med mig, men det vägrade Roberto att acceptera. Jag fick ett manus till Anastasia. Roberto blev inte glad. Han ställde till med stort gräl och hotade med att köra in i ett träd med sin Ferrari. Men jag var tvungen att gå tillbaka till den slags film som jag kände mig hemma i, säger Ingrid Bergman i Jag är Ingrid.
Hon kände lättnad över att tiden med Roberto Rossellini var till ända:
– Jag har upplevt ofantlig lycka i stunder med Roberto. Men också elände. Jag har på alla sätt försökt att leva ihop med honom, men nu vet jag att mitt liv har förändrats. Han har lämnat mig. Han väntar barn med en kvinna i Indien.
Ingrid Bergman återvände till Hollywood
När Ingrid Bergman togs till nåder av de amerikanska filmbolagen blev comebacken triumferande. Biopubliken pustade ut – äntligen var en av de mest lysande stjärnorna på Hollywoodhimlen tillbaka.
Med produktionen av Jeanne d’Arc, regisserad av Victor Fleming, var Ingrid framme vid en dröm – att få göra sin favoritroll även framför filmkameran. Tidigare hade hon i perioder kuskat runt i Europa med Roberto Rosselini och deras Jeanne d’Arc-föreställning på halvfulla teatrar. Men nu, nu sprang filmälskarna nästan benen av sig.
– Jag har gått från helgon till hora och så till helgon igen. Allt under en livstid, konstaterade huvudrollsinnehaverskan lakoniskt efter återkomsten till USA.
Passionerad relation med Robert Capa
Privatlivet hade också sina strider och sitt pris. Ingrid hade fått fyra barn med två män – dottern Pia med blivande hjärnkirurgen Petter Lindström 1938 och sonen Roberto 1950 och tvillingdöttrarna Isabella och Ingrid 1952 med Roberto Rossellini. Däremellan hade hon haft en lidelsefull romans med den ungersk-amerikanska krigsfotografen Robert Capa.
Både hon själv och barnen kom i kläm. Mycket beroende på Ingrids person. Som hon själv uttryckte det:
– Det är som att det bor en flyttfågel inom mig. Ändå sedan jag var barn har jag längtat efter något nytt, något annorlunda. Fast jag fick se och uppleva mycket var det aldrig tillräckligt. Jag har verkligen försökt att stå ut med den dagliga tristessen och försökt känna mig nöjd och lycklig.
Dottern Isabella, som även hon blev lyckosam skådespelerska, hade alltid upplevelsen av att hennes mamma kunde vara lycklig endast om hon arbetade:
– Det var bättre att hon arbetade än att hon stannade med oss. Annars hade vi en mamma som försökte vara lycklig men som hade tråkigt. Mamma sa alltid att hon ville dö med stövlarna på. Att vara mamma var inte nog för henne. Hennes val, det var skådespeleriet.
Ingrid Bergmans barn
I dokumentären nickar Isabellas tvillingsyster Ingrid medhållande:
– Mamma sa att hon inte ångrade någonting. Det gjorde ont i oss barn. Hon ångrade inget medan vi saknade henne så. Senare förstod jag att hon menade att alla bör förverkliga sig själva, vi bör alla lyssna på våra hjärtan och vara oss själva.
Mammans båda andra barn dog
Ingrid Bergman hade inga syskon. Hon var det tredje men enda barnet. Hennes mammas första barn var dödfött och det andra dog efter några veckor.
Döden förföljde Ingrid. Hon blev tidigt föräldralös och fastern Ellen som hon flyttade till dog även hon. Väninnan Maud och morfar likaså. Och farbror Amandus, faster Jenny och en kusin blev alla överkörda. Under tonåren bodde Ingrid hos farbror Otto Bergman och hans hustru Hulda.
Innan han gick bort drev Ingrids pappa Justus en fotoaffär i huset där familjen bodde på Strandvägen 3 på Östermalm i Stockholm, med Kungliga Dramatiska Teatern som närmsta granne. Smålänningen Justus var fotograf och konstnär, och i butiken målade han porträtt med många av dåtidens celebriteter som kunder.
Bergmans väg till rampljuset
Ingrid agerade gärna modell när Justus provade olika kameror. Det lösgjorde något i henne, hon kände sig obesvärad och hon älskade det.
– Jag var ett ledset och mycket ensamt barn. Mitt sätt att klara mig var att uppfinna personer som jag kunde prata med. Jag var hemskt blyg, blyg i skolan och överallt. De här fantasipersonerna jag hade omkring mig, jag pratade med dem och de svarade exakt som jag ville, sa Ingrid i en tv-intervju på 1970-talet.
Jag var lycklig när jag kunde byta verkligheten mot min fantasivärld.
– Det var så jag blev skådespelerska, utan att jag ens förstod det själv. Jag var lycklig när jag kunde byta verkligenheten mot min fantasivärld.
Ingrid började som statist 1931, 16 år gammal, i filmen Landskamp. Två är därpå kom hon in på Dramatens elevskola. Tiden där blev kortvarig då hon omedelbart erbjöds filmroller. Debuten kom i komedin Munkbrogreven 1935 mot Edvin Adolphson och Ingrid gjorde även filmer i Tyskland.
Med sina klassiska vackra ansiktsdrag, som gjorde henne till en av filmvärldens stora skönheter, var Ingrid sin mors avbild. Justus Bergman träffade den 13 år yngre Friedel ”Frida” Adler när hon tillsammans med sina föräldrar var på besök i Stockholm.
Frida var född i Kiel i Tyskland och av judisk börd. När Ingrid som elvaåring fick kännedom om detta ombads hon att inte tala om det för någon, då det stundade problematiska tider för judar.
1936 gjorde Ingrid Bergman rollen som förändrade hennes liv, i Intermezzo spelade hon mot Gösta Ekman och Inga Tidblad. Hollywoodproducenten David O Selznick imponerades och erbjöd henne att komma till i USA.
Ingrid Bergmans Hollywood-debut
Ingrids första film i Hollywood blev mot Leslie Howard i en amerikansk version av Intermezzo 1939. Med sin friska naturlighet och blixtrande skönhet, och sinnrika fallenhet och professionalism, var Miss Bergman som ingen annan i drömfabriken.
Värre var det med kärlekslivet. 1937 gifte sig Ingrid med ungdomsförälskelsen Petter Lindström och fick dottern Pia året därpå.
När Ingrid arbetade i Kalifornien och maken studerade medicin i New York gled de isär. Splittringen kom definitivt när Ingrids fleråriga affär med fotografen Robert Capa inte längre kunde hållas hemlig.
– Jag kunde inte förstå att mamma inte skulle komma hem, lämna mig kvar. Och lämna min pappa, jag tyckte han var underbar. Jag var helt chockad, säger Pia Lindström i dokumentären.
Dottern Pia Lindström: ”Levde inte med sina barn”
Efter att romansen med Capa var över och hon flyttat till Roberto Rossellini i Italien skrev Ingrid ett brev till sin dotter som avslöjade hennes radikala syn på moderskap och kärleksliv: ”Kära Pia, vårt liv kommer att förändras. Det är svårt att berätta det här för dig. Vi har haft det så bra och roligt förut. Du får aldrig glömma att jag älskar pappa och jag älskar dig. Vi hör ihop, och inget kan ändra på det. Men ibland vill man bo ihop med någon som inte är i ens rätta familj.”
– Mamma levde inte med sina barn. Hon lämnade även barnen hon fick med Rosselini för att gifta sig igen. Eftersom mamma var så förtjusande öppen och underhållande har jag längtat hela mitt liv efter att få mer av henne, säger Pia Lindström.
I slutet av 1950-talet träffade Ingrid den svenske teaterproducenten Lars Schmidt och äktenskapet höll fram till 1975. Schmidt ägde ön Dannholmen utanför Fjällbacka i den bohuslänska skärgården, och det blev Ingrids favoritplats för semester och avkoppling.
– Hela mitt liv har jag gjort det jag har haft lust att göra, vilket gjort mitt liv rikt och spännande. Jag ångrar ingenting. Jag följde min känsla och det gav mig mod och smak för äventyr. Det har burit mig. Sen behövdes bara lite humor och lite sunt förnuft. Jag har haft ett rikt liv, har Ingrid Bergman sagt.
Ingrid Bergman dog på sin födelsedag
Ingrid Bergmans sista biofilm blev Ingmar Bergmans Höstsonaten 1978 – en enligt alla kritiker triumferande femetta. Sin allra sista insats gjorde hon i tv-filmen A woman called Golda 1982, i huvudrollen som Israels första kvinnliga president Golda Meir.
Ingrid tilldelades både en Emmy och en Gold Globe, bio- och tv-världens största priser.
Inspelningarna genomförde Ingrid med svåra smärtor. Redan 1973 hade hon diagnostiserats med bröstcancer och sjukdomen hade kommit i kapp henne.
Den 29 augusti 1982, på sin födelsedag, avled Ingrid Bergman i sitt hem i London. Hon blev 67 år gammal och gravsattes med sina föräldrar på Norra begravningsplatsen i Stockholm. En del av askan spreds också i havet vid Dannholmen i Bohuslän.
Så här summerade Ingrid Bergman själv sin tid på jorden:
– Hela mitt liv har jag gjort det jag har haft lust att göra, vilket gjort mitt liv rikt och spännande. Jag ångrar ingenting. Jag följde min känsla och det gav mig mod och smak för äventyr. Det har burit mig. Sen behövdes bara lite humor och lite sunt förnuft. Jag har haft ett rikt liv.
Källor: Jag är Ingrid (2015), ingridbergman.com, svenskfimdatabas.se, svt.se, dn.se, wikipedia.se
Av Hasse Gänger
Foto: TT