Henrik Johnsson: ”Jag var inte så stöddig när jag skulle rulla under en häst”

Efter reklamen: Se också: Henrik Larssons hästgård "Henkeborg"

Henrik Johnsson är handbollskille – och tennisspelare, skidåkare och på senare år också golfare. Och förstås folkkär programledare, konferencier, författare och producent av bland mycket annat en lång rad Sommar i P1.

Hästkille är han däremot inte, men hästarna är en del av hans liv ändå. Som ingift i ”hästsekten” har han blivit ridsportkommentatorn som alla älskar, för hans kunskap om både hästar och ryttare. Inte så mycket om steglängder och galoppsprång, utan snackisar från ryttarvärlden och sin inblick i skvallret från den professionella stallbacken.

Henrik Johnsson är ingift i "hästsekten"

Vi träffas på Jonstorps gård utanför Norrköping. Till det yttre är gården helt präglad av Malin Baryard Johnssons arbete och liv med hästarna.

Huset i änden av allén som leder in på gården är ”godsägarens”, Malins pappa Pelle och mamma Birgittas hem. Henrik och Malin och deras två söner Alvar och Ed bor i det röda huset mindre än ett stenkast från svärföräldrarnas ytterdörr, i det som en gång varit en uthuslänga på gården, men förvandlats till en modern villa.

Gården är omgiven av hagar med vita staket, paddockar med vältränade hästar under tjocka vintertäcken och en träningsbana med uppbyggda hinder.

Henrik fixar kaffe och vi rundar huset med varsin mugg i handen och landar i hans skrivarlya. Här finns inga hästbilder – här är det istället en musiknörd som huserar. CD-skivor, en dörrmatta med Stones klassiska logga med den kaxigt uträckta tungan, och ett inramat och signerat foto av hjälten David Bowie, allt vittnar om Henriks stora intresse.

Malin och Henrik firar 20 år som gifta

Wilmer X, den lilla blandrashunden har följt sin husse hack i häck till den lilla boden som är Henriks egen oas på gården. Familjen hade tjatat om hund, Henrik var den som stod emot – men så visade sig den oemotståndliga lilla blandrasvalpen ha ett namn som slog an hos musikälskaren. Rockbandet Wilmer X kommer från Malmö, Henrik är född och uppvuxen i Lund – och valpen Wilmer X fick följa med hem.

I år firar toppryttaren Malin och programledaren Henrik 20 år som gifta.

Det är två världar som möts på Jonstorps gård, för det går förstår inte att skriva om Henrik utan att också skriva om Malin – i alla fall inte när det handlar om hästar och ridsport. För även om det är sant att Henrik gjorde lumpen på K1 och har ridit i inte mindre än sex beridna högvakter, så är han ingen ryttare.

– Det var ju på den tiden när alla fick mönstra, berättar han. Jag var 20 år gammal, vältränad och hade bestämt mig; ska jag göra lumpen så ska jag göra något rejält. Jag hade ingen lust att sitta av tiden.

Så han sökte till fallskärmsjägarna – men allergier satte stopp för den utbildningen.

– Då fick jag förslaget att bli militärpolis i Stockholm, och det lät ju spännande. Jag hörde nog inte ens det där om hästarna …

Av de 40 killarna – på den tiden bara killar – som ryckte in på plutonen var det bara tre-fyra som hade hästerfarenhet.

– Det var fascinerande att så många samtidigt fick lära sig något nytt, säger Henrik.

Den första utmaningen var en som borde bära varningen ”pröva inte detta hemma”:

– Vi var ju väldigt vältränade och stora och sturska, med rakade huvuden och vi tog lätt 100 kilo i bänkpress och sprang milen på under 40 minuter. Men där fick vi gå in i spilta och rulla under en häst, en och en. Och då var vi inte så stöddiga.

– Den första känslan var att bli rädd, för de här stora hästarna som kan göra lite som de vill med mig, så jag måste lära känna dem och jobba med dem.

Henrik Johnsson fick intensivutbildning till häst på K1

Sedan följde intensivutbildning med fyra timmar på hästryggen, fyra timmars stalltjänst och fyra timmars teori, varje dag, 14 dagar på raken.

– Och då hade man ridbyxor i filttyg, stora ballongbyxor, och sadlar med någon slags järninlägg, minns Henrik.

– Det gjorde fruktansvärt ont i ljumskar och lår.

Om utbildningen på K1 inte gjorde en ryttare av Henrik så gav den honom i vart fall en förståelse för hästarna, och förberedde honom väl för livet tillsammans med landets främsta kvinnliga hoppryttare.

– Kavalleriet har en kultur av att det är hästens välmående som bestämmer. I alla väder, alla dagar om året, även om det ibland råkar vara julafton.

Den regeln gäller förstås också hemma på Jonstorps gård.

Malin firade 25 år som landslagsryttare i OS i Tokyo 2021 – och blev legendarisk genom att ta guld i laghoppningen tillsammans med Peder Fredricson och Henrik von Eckerman.

Eftersom OS utspelade sig mitt under pandemin var läktarna tomma och maken Henrik satt hemma i Stockholm och kommenterade OS-sändningarna live på Discovery Channel.

Henrik Johnsson har skrivit bok om ryttarlandslagets OS-guld

Där, i tv-studion, väcktes Henriks tankar om den historiska lagsegern i Tokyo som slutet på en era för svensk ridsport – och början på en ny.

– När jag träffade Malin så kom jag snabbt in i idrotten och lärde känna den, från världseliten och ner.

– Under de dryga 20 år som jag har levt med ridsporten så har ryttarna alltid haft höga mål och ambitioner, men det har alltid funnits ett underdog-perspektiv och alla har varit väldigt glada för de framgångar de har haft.

Men inför Tokyo pratades det om guld. Det var tre ryttare som visste vad det handlade om och de hade alla hästar som höll högsta världsklass. Det som hände under ett par timmar den där söndagen under finaldagen var att något blev… klart.

Ryttarna vågade uttala ambitionen att ta hem guldet, vågade röra sig, tänka och agera som mästare i världsklass.

I sin bok Guldet, den första han skrivit helt själv, tar Henrik läsaren tillbaka till finaldagen och bryter ner den i detalj, person för person, från det att startsignalen ljuder för Henrik von Eckerman och King Edward tills att Peder Fredricson skickar upp två fingrar i luften. Och det blir, trots att alla vet hur boken slutar, ett rafflande drama.

– De kan ta det här sista lilla, lilla steget över stupet – eller backa ut och säga att ”det var inte min dag, marginalerna var inte på min sida”. Och hela kroppen vill ju fly. Det är en känsla som inte är behaglig. Jag ville veta och beskriva vem man är då? Vad man gör man då?

– Jag vill i boken visa hur nära det var att det inte skulle gå. Hur varje litet beslut kan vara förödande.

Sportnörden Henrik – han började trots allt sin bara på tv-sporten – har försökt jämföra ryttarnas bedrifter med andra sportsliga prestationer och kommit fram till att vi nog aldrig sett just det här OS-guldets like.

– I individuella sporter har man ju flera chanser på sig, resonerar han. Förlorar man i tre-milen i längskidåkning så får man en ny chans i fem-milen. I tennis kan du förlora fler bollar än din motståndare och ändå vinna matchen.

Malin Baryard Johnsson red sig till en plats i idrottshistorien

Det är ridsportens premiss att det kan vara över efter en rivning på första hindret – eller trots en fantastisk ritt ta slut med en en nedpetad bom på sista hindret. Och ryttarna vet, att för varje hinder de klarar felfritt kommer en rivning närmare. För riva kommer de att göra, det är bara en fråga om när. Henrik, Peder och Malin har aldrig haft en större chans att rida sig in i idrottshistorien än under Tokyo-OS – och aldrig heller haft så mycket att förlora.

Ingen av ryttarna hade rivit i den individuella tävlingen, men alla kände sig ändå som förlorare. Malin och Henrik för att de var utanför prispallen (de kom 4:a och 5:a, reds anm.), och Peder för att han fått ett silver som han absolut inte ville ha, han ju hade redan ett.

Så när de går in i lagtävlingen är det med varsin djup besvikelse i bagaget, trots nästintill fläckfria insatser – och deras öde ligger i varje litet språng.

Peder Fredricson förbereder sig minutiöst

Det är guld som gäller – eller ingenting alls.

– Man ska veta att elitidrott inte är någon dans på rosor, säger Henrik. Det är vare sig hälsosamt eller friskvård, utan väldigt mycket ångesthantering.

Henrik har ingen ambition att framställa ryttarna i en bra dager. Det är perfektionisten Henrik von Eckerman som bara är rationell, känslor är ingenting att ha i det här läget, Malin som metodiskt går in bakom en järnridå, och sätter kompromisslösa gränser mot omvärlden och Peder som förbereder sin runda minutiöst och i timmar – för att sedan zooma ut, kolla på film och käka smågodis tills det är dags att hoppa upp på hästen.

– Men de är inte heller omänskliga. Det är snarare människor som ska göra en omänsklig prestation, säger Henrik.

Han känner människorna som står en millimeter ifrån att uppfylla den dröm de levt med i hela livet. Malin var redan ryttare på internationell nivå när de träffades under inspelningen av Fångarna på fortet 1999, som Henrik programledde, och när han flyttade till gården i Östergötland och bytte livet i Stockholm mot livet på landet lärde han snabbt känna både Henrik von Eckerman som bodde en bit bort och ofta tränade tillsammans med Malin och Peder Fredricson som också bodde i närheten. Alla är gamla rävar i ridsporten, som har suttit på hästryggen i större delen av sina liv.

– I den här sporten så är man ju över 40 och kan fortfarande ha kvar sina drömmar, säger Henrik.

Henrik Johnsson önskar att han varit på plats i Tokyo

Att han inte var på plats i Tokyo, och det är det enda Henrik kan önska hade varit annorlunda. Han hade, som han säger, velat andas luften, känna värmen, ta i jorden.

Men det faktum att han satt hemma i en tv-studio gör honom också fri från egna minnen. Och han har förstås, som Malins man och kompis med hela ryttareliten, unik tillgång till sina intervjuobjekt. Dessutom har han producerat sommarprogram med alla tre.

– Jag har haft långa diskussioner med dem om att idrotta, prestera och vinna, så jag har känt att jag har haft dem i handen när jag har skrivit. Jag har inte behövt ställa mig in eller göra mig till. Eller förklara min stora kärlek till deras konst i hopp om att de ska lita på mig.

Henriks fru Malin tävlade mot Jessica Springsteen, hans idols dotter

Det är inte bara ryttarna som vi får följa den här gastkramande eftermiddagen när boken utspelar sig, utan också landslagschefen Henrik Ankarcrona – och de som sitter hemma framför tv:n och hejar; Peders fru Lisen och hela stallfamiljen på gården i Grevlunda, Henrik von Eckermans fru, ryttar-esset Jessika Sprunger, som tog fram den fantastiska lilla hästen King Edward som hennes man nu rider. Och förstås Henriks svärföräldrar Pelle och Birgitta Barijard som är hemma på Jonstorps gård. Henrik vet att Pelle tittar – men Birgitta lämnar rummet när Malin rider.

I USA sitter Henriks musikaliska hjälte Bruce Springsteen och hans fru Patty och hejar på sin dotter Jessica Springsteen som är en av dem som kan grusa svenskarna guldchans.

– Tänk att Malin red en helt avgörande omhoppning mot Jessica Springsteen, dotter till en av mitt livs största idoler. Bara att veta att Bruce och frugan Patty satt i New Jersey och såg mina barns mor vinna OS-guld är magisk.

Henrik själv, som i samma stund är kommentator-Henrik är knäpptyst i tv-studion under Malins runda.

I boken skriver han om sig själv i tredje person:

”Han vet att tittarna lider, att de behöver någon som kan visa förståelse för vad de går igenom. Han vill inte visa dem någon förståelse. Våndan ingår i underhållningen på samma sätt som Sven ”Plex” Pettersson slutade kommentera varje gång Ingemar Stenmark trollband hela svenska folket i slalombackarna på 1970 och 1980-talen efter att han sagt de klassiska orden ´Nu är det Ingemar, nu vet ni vad som gäller´. Publiken ska lämnas ensamma med vad atleten riskerar i varje sekund.”

– Ögat är starkare än örat. Och de inre bilderna är de absolut största, därför var jag tyst, säger Henrik.

Utanför skrivarlyan skrittar Malin förbi på väg från stallet till ridbanan med den ena hästen efter den andra. Hon har tränat hela förmiddagen och vi har löfte om att få ta bilder vid ridbanan, så länge vi inte stör henne. Hästen heter Siv, är sju år gammal och har inte nått de internationella banorna – än. Men det vet inte Henrik.

– Jag har inte den kärleken till djuret att jag kan stå och titta på träningar och jag ser heller inte en talang. Däremot kan jag tycka det är kul att spekulera om vem som kommer att vinna en Grand Prix. Det är det idrottsliga som lockar mig. Jag är intresserad av vad som händer med människorna när de ska avgöra.