Henrik Dorsins insikt med sönerna: Tror de valde skådespelaryrket för att få umgås med mig

Efter reklamen: Se också: 5 saker om Felix Herngren som du kanske inte visste

När Henrik Dorsin äntrade den röda mattan i Cannes i maj 2022 hade han sällskap av bland annat Ruben Östlund, regissören till filmen Triangle of sadness, en svart satir som en vecka senare skulle vinna den åtråvärda Guldpalmen.

– Det var roligt och märkligt. Helt surrealistiskt, ljudnivån, så mycket folk, att gå långsamt den korta biten. Det var en ny erfarenhet, säger Henrik till Allas och fortsätter:

– Det var också pirrigt, för jag hade inte sett filmen innan. Det var också en lärorik insyn i fransk hierarki. Vi var uppdelade i grupper, vem skulle åka i vilken bil, vilken ordning skulle bilarna köra i. Jag blev föst som en ko hela tiden. ”Nu ska du stå i fållan, nu ska du inte göra det”.

Dorsin: Jag måste ha tråkigt för att orka vara rolig

Nu är det höst, och Henrik Dorsin kan se tillbaka på ett händelsefyllt år, med framgångarna för Triangle of sadness och, inte minst, braksuccén för den roliga Scalarevyn på, den av Henrik delägda, Scalateatern i Stockholm. Man spelade över 150 föreställningar – Henrik är lite osäker på den exakta siffran, säger att ”det var 152 eller nåt sånt”.

Men att stå på scen kväll efter kväll kan ta sin tribut, och efter vistelsen i Cannes valde Henrik att helt enkelt ta det lugnt. Mycket lugnt. Han åkte till familjens sommarhus på Värmdö för att ha tråkigt. Han skrattar.

– Jag nollställer hjärnan. Så funkar det för mig. Och då kan det hända att det kommer en idé. Och de där idéerna, de förvarar jag sen i ett litet arkiv i hjärnan. Jag får inte agera på dem för snabbt och jag skriver inte ner dem.

– Hela familjen har också stundtals varit med, och de är bra på att distrahera mig från att ha tråkigt. Det är ju trevligt, och det finns alltid nån ny tv-serie som de borde se.

Henrik Dorsins oväntade inspirationskälla

Henrik säger att han förr kunde få inspiration av att se serier och ”andra saker”, men att inspirationen numera mest kommer från musik och från faktaböcker.

– Framför allt är det jazz och klassisk musik, det är lättare för mig att få idéer från något instrument. Och så förvarar jag den idén i arkivet.

Han säger att inspiration också kommer från ”gammal hederlig komedi”, typ Helan och Halvan, Jacques Tati och regissören Blake Edwards som bland annat gjorde Rosa pantern-filmerna med Peter Sellers som den fumlige kommissarie Clouseau. Det var humor som byggde mer på det visuella än på dialog, och det tilltalar Henrik Dorsin.

– Man utnyttjar det visuella, visst, jag kan uppskatta Woody Allen, men om man ser på Rosa pantern-filmerna så är det en visuell humor, ofta i långa ctagningar utan klipp. Och jag blir inspirerad av det som inte är genomtänkt. Jag tycker inte om det som är spekulativt, där det känns att man tänkt ”det här kommer folk att skratta åt”. Jag skulle ibland vilja fråga ”skrattade du själv när du skrev det här?”.

Succén med Scalarevyn: Behövs alternativ till streaming-tv

Liksom många andra menar han att hetsen inom dagens streaming-tv-värld gör att det kommer produkter som inte är bra.

– De gör så väldigt mycket. Mycket är bra, men ibland blir det lite slarvigt. Det börjar kännas mer så nu än det var förr.

Någon gång under julhelgen kommer SVT att visa en upptagning av Scalarevyn. Vi som såg den kan intyga att det är något av det roligaste som framförts på en svensk scen på många år, en klassisk nummerrevy med sång, sketcher och en humor som inte tvekar att slå under bältet.

Vid sin sida har Henrik bland annat Vanna Rosenberg och Johan Ulveson. Och att föreställningen blev så oerhört rolig berodde inte minst på att man gjorde en rad testföreställningar för att kolla vad som fungerade och vad som eventuellt inte fungerade och sedan använda detta för att finslipa.

– Jag gillar att göra så. En revy handlar ofta om en överproduktion av material från början. Sen ändrar sig föreställningen med tiden. När man spelat inför publik ett tag får man en annan säkerhet, och man kortar och förlänger.

Tio år efter premiären!

nöjeBarnskådisarna från Solsidan har vuxit upp i rutan – här är de i dag

Henrik Dorsin: Därför har jag inte Instagram

Scalarevyn innehåller bland annat vass politisk satir. Jag undrar hur det är att skapa komik i en tid då det alltid finns någon som blir kränkt över vad som än sägs. Henrik svarar:

– Jag har förstått att det är på det sättet. Jag är inte med i sociala medier och det är lite skyddad verkstad på teatern. Det är när det vi gör kommer ut som det kan bli reaktioner. Jag försöker ha hjärtat på rätta stället, även om jag vet att till slut får jag väl en snyting.

– I diktaturer och i länder med censur, som i USA där de klipper svordomar, kan det bli en annan kreativitet. Man använder språket på ett annat sätt.

Han säger att detta med dagens lättkränkthet, där alla blir kränkta, till slut så går det inte längre.

– Johan Ulvesson sa i en intervju angående detta med vad man kan skämta om ”jag har ju mina röda linjer, men jag kan inte bestämma vad som är ok”. Och jag håller med. Jag vill ha frihet.

I revyn finns det bland annat ett oerhört vulgärt och roligt skämt om Ulf Kristersson. Det finns med i tv-versionen, men en ändring gjordes när SVT:s jurister tittade igenom programmet.

– Det var ett skämt om Ebba Busch och Esbjörn Bolin. Man var rädda för att han skulle bli kränkt, även om det var Busch det handlade om.

Så vad händer nu när Scalarevyn visas i tv?

– Jag får väl vara beredd på reaktioner. Och just nu är alla så arga. De säger ”skämta inte om det jag gillar”. Så när programmet går flyr jag – jag flyr inte landet, men jag flyr till landet, säger han och skrattar.

Fan tatuerade in Solsidan-karaktären Ove Sundberg

Hur ser han på statusen på svensk humor?

– Det är ett förändrat landskap. Mycket humor kommer nu ur exempelvis poddar, det är enklare kanaler. När jag började var det ett måste att komma in på tv, och så var det stand up och att få en roll på en privatteater. Nu kan var och en vara sin egen entreprenör, folk skämtar utifrån sig själva. Man driver med sig själva. Förr tittade alla på samma sak, exempelvis som när Solsidan började. Så är det inte riktigt längre.

Här måste jag fråga honom om hur ofta han möter personer som hälsar honom med ett ”tjenare mannen”, efter Ove i Solsidan. Han säger att det hände oftare förr.

– Men nyligen fick jag en bild på någon som hade låtit tatuera in Ove på sin mage och som ville ha min autograf att tatuera in under.

2000-talet har verkligen varit Henrik Dorsins. Tv, film, teater. Solsidan (en åttonde och sista säsong kommer under 2023), Grotesco, Spamalot, Karl Bertil Jonssons julafton, Singin in the rain, Lyrro – titlarna är många.

Henrik Dorsins fru och två barn

Henrik är gift med skådespelerskan Hanna (de träffades genom gemensamma vänner när hon gick på teaterhögskolan) och de två sönerna Frank och Sigge siktar också på skådespeleriet (Frank har en roll i den senaste Göta Kanal-filmen).

– Jag har inte pushat dem. Det är kanske enda sättet för dem att få umgås med mig. Men vi har sett mycket teater och film ända sedan de var små. Vi började tidigt med klassikerna, och vi har sett teater i London.

Henrik Dorsin om arbetet med Östlund: ”Jättejobbigt”

Låt oss nu återvända till det som Henrik närmast är aktuell med, Ruben Östlunds Triangle of sadness. Det är en svart komedi om hur en samling superrika människor samlas på en yacht där kaptenen är marxist. Under en storm förliser skeppet. De överlevande tar sig till en öde ö, där allting plötsligt vänds upp och ner. Nu är det den fattiga städerskan som är den som är ”på toppen” – för hon kan laga mat.

Östlund utlovade innan filmen ens var gjord att den skulle innehålla filmhistoriens värsta spyscen. Och det gör den. Gästerna på båten håller på att äta middag när stormen kommer och det hulkas och spys både i matsalen och på toaletten.

– Reaktionerna under galavisningen i Cannes var mest skratt, säger Henrik. Han spelar en av de stenrika och bortskämda passagerarna. Hans karaktär är en av de som överlever skeppsbrottet – och på den öde ön tvingas han släpa på en död åsna. Östlund är känd för sina många tagningar och den dagen fick Henrik nog. ”Det var min droppe, den dan”, konstaterar han.

Att arbeta med Ruben Östlund var givande, roligt och ibland ”jättejobbigt”. Henrik såg med viss förvåning på hur regissören behandlades olika av de internationella skådespelarna och av de svenska.

– För mig är han en kille från Göteborg, vi är lika gamla.

”Öppen för alla förslag, både skamliga och kreativa”

Henrik skulle kunna tänka sig att själv regissera en film, han har lite idéer, men vill att det ska kännas rätt.

– Mel Brooks sa att han regisserade sedan det gjorts dåliga filmer på det han skrev. Nu ville han själv bestämma hur det skulle bli. Om jag ska regissera, måste jag få berätta på mitt sätt.

Han skulle också gärna göra en mer allvarlig roll, vi talar om när Bo Widerberg satte den för humor kände Carl-Gustaf Lindstedt att spela kommissarie Beck i Mannen på taket. Det var ett val som fick många att protestera, men det visade sig att Widerberg haft helt rätt.

– Det vore skönt att få göra en sådan roll. Jag har lite idéer. Jag är öppen för alla förslag, både skamliga och kreativa. Det viktiga är att när någon som är känd som en skojig typ får en sådan roll ska det vara en roll som ger möjlighet att verkligen vara allvarlig.

Nu under hösten ska Henrik ”peta lite i nya idéer”, bland annat ett bokprojekt där han ”rotar lite i gamla sångtexter”. I november och december kommer han att åter vara med i teateruppsättningen av Karl-Bertil Jonssons julafton, som ska spelas i Philadelphiakyrkan i Stockholm.

– Jag är min egen chef. Jag är i en övergångsperiod, jag ska sortera idéerna jag har i arkivet i huvudet.

Efter att vi talats vid kommer jag ihåg en fråga jag glömt, hur han tycker det känns att bli jämförd med ikonen Karl Gerhard. Jag skickar ett sms, svaret kommer snabbt:

”Att han var både mer modig och mer påläst än vad jag är. Men jag ser roligare ut i frack”.