Helena Bergström om sin nya film: ”En hyllning till Rikard Wolff”

Hundarnas skall överröstar Helena Bergströms röst på andra sidan luren. Den franska bulldogg-valpen Albert, minitaxen Elvis och den genomsnälla – men 40 kilo tunga – labradoodeln Harry skäller ut ett par hantverkare efter noter.

Förra sommaren tillbringade hon och maken Colin Nutley, 77, så mycket tid hemma på Lovön att de byggde om verandan för att få mer plats. Inför stundande sommar pågår arbetet med att bygga ut den ännu mer.

– Alla blir skiträdda för Harry, men han är verkligen världens snällaste. Nu har han gjort sitt jobb och försvarat huset, säger Helena Bergström, 57, och skrattar.

I början av mars förra året började hon spela in sin nya film, Dancing Queens, som hon skrivit tillsammans med Denize Karabuda och själv regisserar. Men redan i mitten av samma månad fick inspelningarna avbrytas på grund av pandemin.

– Det har varit så mycket känslor – sorgen över att behöva avbryta arbetet, och lyckan över att till slut få filmen färdig. Dancing Queens är en sådan kärleksbomb! Det är en berättelse som jag tror behövs efter det här året, den tar upp sorg och smärta samtidigt som den är upplyftande.

Avbrottet gjorde att filmen fick skrivas om och anpassas till den rådande situationen, bland annat med färre statister i vissa scener.

– Jag är inte rädd för det oförutsedda, vilket kan bero på att jag har jobbat så mycket med Colin. I delar har jag anammat hans arbetssätt. Om det står i manus att solen skiner, men det i själva verket regnar, ja då gör han om scenen på plats. Det krävs en flexibilitet när man jobbar både med teater och film, och att kunna se möjligheter i stället för att bli stressad. Och när man tänker på hur det är att vara sjuksyster på IVA så får man lite perspektiv… jag är så tacksam över att jag har kunnat göra mitt jobb under det här året.

Helena Bergströms dotter Molly Nutley i huvudrollen

Inspelningen kunde återupptas först i oktober, bland annat för att huvudrollsinnehavaren Molly Nutley själv regisserade en tv-serie under sommaren. Yrket går i arv – som många säkert känner till är Molly dotter till Helena och Colin. Vid det här laget har hon jobbat flera gånger med båda sina föräldrar och fick sitt genombrott i Änglagård – tredje gången gillt, där hon regisserades av Colin och spelade mot Helena.

– Jag var så galet nervös första inspelningsdagen av Änglagård med Molly, där hon skulle driva hela scenen och skälla ut sin mamma, alltså mig. ”Vad utsätter vi vårt barn för, tänk om hon inte klarar av det!” tänkte jag. Men så började hon agera, och var så bra att ljudteknikern droppade mikrofonen in i bild för att han började gråta! Molly var så fullständigt självklar som skådespelerska, säger Helena stolt.

I Dancing Queens spelar Molly den unga tjejen Dylan som länge haft dansdrömmar. När hon börjar städa på drag-klubben Queens blir hon upptäckt av klubbens stjärnkoreograf, Victor. Dylan vill inget hellre än att medverka i klubbens dragshow, men skulle det verkligen gå – hon är ju tjej?

– Det här är en mänsklig kärlekshistoria, fylld med dans, musik, medmänsklighet och rörande karaktärer. Filmens tema har jag omedvetet haft i alla mina sex filmer, att alla människor ska få vara dem de är, oavsett kön, etnicitet, och så vidare. För mig är det så otroligt viktigt, ja en livsåskådning faktiskt, att inte kategorisera människor.

Se också: Amanda spelar i filmen om Vipeholmsexperimentet

Efter reklamen: Amanda medverkar i filmen om kariesexperimentet på Vipeholm

Den manliga huvudrollen spelas av dansaren och koreografen Fredrik Quiñones, som här gör sin skådespelardebut. Att regissera oerfarna skådespelare är dock ingenting som Helena Bergström skräms av.

– Som skådespelare själv känner jag mig väldigt trygg med hur man hittar vägar i regin för att hjälpa en person framför kameran. Det var viktigt att den manliga huvudrollen kunde dansa, och Fredrik visade sig även vara skitbra på att skådespela, säger hon.

Helena Bergström brinner för HBTQ och kvinnofrågan

Redan i manusstadiet var Molly tilltänkt för rollen som Dylan. Att hon skulle ha lätt för att lära sig dans var inget Helena tvivlade på, efter framgången i tävlingsprogrammet Let’s Dance på TV4, där Molly och partnern Calle Sterner kom tvåa 2012. Och att regissera sin egen dotter var heller inget hinder.

– I och med att jag jobbat så mycket med min man – första gången i filmen Black Jack 1990 innan vi blev tillsammans – och utvecklats från skådespelare till regissör och att skriva manus ihop, så är vi så extremt tydliga i våra yrkesroller. På samma sätt känns det med Molly, det är förmodligen en vana.

Dancing Queens är en film som inte handlar om dragshow, förklarar Helena Bergström, men genom Dylans lite naiva blick får publiken insyn i en värld som många kanske tror bara handlar om yta och smink.

– När man gräver lite djupare inser man att dragvärlden är ett skal för människor som vill kunna leva ut sina olika sidor, och våga vara den man är. Att få känna frihet genom att gå in i en roll och leka med det som är typiskt kvinnligt. Jag har en enorm respekt och kärlek för den här världen, och HBTQ-frågor över huvud taget, som ingår i mitt sätt att se på människor. Förhoppningsvis har jag lyckats spegla det i Dancing Queens, säger hon.

Genom att placera en kvinna i en på ett sätt mansdominerad värld utforskar Helena vad begreppet ”kön” egentligen betyder. Själv har hon spelat Hamlet och sexuellt maktgalen företagsledare i Stig Larssons pjäs VD på Stadsteatern, en roll skriven för en man och första gången gestaltad av Ernst-Hugo Järegård på Dramaten 1987 – då med Helena i rollen som flickvän till en av vd:ns anställda.

– Det könsöverskridande och könsbestämmande eggar mig. Jag har länge varit väldigt involverad i kvinnofrågan, inte minst genom #MeToo, och funderat mycket över varför man behandlas på olika sätt på grund av sitt kön. Särskilt i min mansdominerande bransch, som dock blivit mycket bättre.

Dancing Queens är en hyllning till Rikard Wolff

Även om kärlek är filmens huvudbudskap finns här också ett stråk av sorg – ytterligare ett återkommande tema i Helenas filmer. Det handlar om att förlora någon man älskar och hur karaktärerna bearbetar det på olika sätt.

– Vissa lyckas bra, medan andra kämpar. För just Dylan blir dansen och musiken väldigt helande, berättar Helena.

Operasångaren, debattören och estradören valde till slut att lyssna på polisens rekommendationer.

nöjeRickard Söderberg lever med skyddad identitet: ”Allt som händer skapar oro och ledsnad”

För fyra år sedan förlorade hon själv den nära vännen och kollegan, tillika Mollys gudfar, skådespelaren Rikard Wolff som gick bort i sviterna av lungemfysem 59 år gammal. Dancing Queens är en hommage till honom.

– Den här är en kärleksfilm till Rikard, som egentligen skulle varit med och spelat klubbägare. Redan när jag började utforma idén till filmen sa jag till Rikard, som då var sjuk: ”Hur sjuk du än blir, om du så kommer till inspelningen med syrgastub, så ska vi göra den här filmen”. Men så gick det som det gick, säger Helena och fortsätter:

– När jag och Denize sedan började skriva manuset blev det en annan historia, och nu är det Claes Malmberg som gör rollen. Men Rikard är ständigt närvarande i mina tankar, vilket man kommer märka när man ser filmen.

Dancing Queens har en diger rollista. Utöver redan nämnda kända namn finns här bland annat Christopher Wollter, Rakel Wärmländer, Ann Westin, Mattias Nordkvist, Robert Fux, Dominika Peczynski – och Marie Göranzon.

– Jag älskar Marie! Jag önskar att jag kunde jobba med henne jämt! utbrister Helena.

Marie kom in i Helenas liv våren 2018, när de repeterade Ett dockhem 2 på Stadsteatern, i regi av Philip Zandén.

– Det var en fruktansvärd period i mitt liv – Rikard hade gått bort, Benny Fredriksson hade gått bort, hela #MeToo-rörelsen hade briserat, vår hund hade gått bort… jag var så låg, men så började jag repetera med Marie och Philip, och plötsligt hörde jag mig själv skratta igen!

Marie Göranzon är Helena Bergströms mentor

Helena finner inte nog med lovord när hon beskriver den 78-åriga skådespelerskan, som har en över 50 år lång film- och teaterkarriär i bagaget.

– Den här kvinnan… förutom att hon är en så fantastisk skådespelare har hon blivit en så god vän, mentor och nästintill mamma – hon är en person man vill vara nära. Jag har så kul med Marie! Och jag är jätteglad att hon är med i den här filmen. Hon får till och med köra båt! Jag kastade in henne där, men hon kände sig så omhändertagen så, när vi höll i hennes ben så att hon inte skulle ramla, säger Helena och gapskrattar åt minnet.

För Helena Bergström betyder det mycket att ha en äldre kvinnlig förebild. Hon var bland annat ett stort stöd när Helena regisserade Mia Skäringers föreställning Avig Maria – No more fucks to give, som även gick upp på bio.

– Och Marie ÄR no more fucks to give personifierad! Hon står för så mycket, säger vad hon tycker och är inte alls rädd. Jag vet ju att det brukar sägas om mig att jag är frispråkig, men där ligger jag verkligen i lä. Ibland tänker jag ”men vad säger hon egentligen!?”, men det Marie säger blir aldrig så provocerande att det inte går att ta till sig. Med den tyngden hon har, och att hon låter sig åldras trots den enorma ungdomshetsen som råder, så är hon en väldigt viktig förebild för oss kvinnor.